Det finns så mycket att säga om denna pärla till bok. Litet land är verkligen inte en liten bok, utan en stor bok i dess bästa betydelse!
Jag börjar med språket. Herregud språket! Det är så vackert och rytmiskt. Jag vill inte sluta läsa! Jag vill fortsätta vara där. När jag läser på om Gaël Faye får jag veta att han är musiker med influenser från så än kreolsk litteratur och hiphopkultur. Det förklarar verkligen saker och ting!
Litet land är en sådan stark läsupplevelse att den golvar mig. De två första sidorna sätter tonen. Pappan försöker förklara kriget mellan tutsierna och hutuerna medan sonen ställer frågor om vad kriget kan bero på.
- Nej, det är inte det, de har samma land.
- Så då... har de inte samma språk?
- Jo, de talar samma språk.
- Så då har de inte samma gud?
- Jo, de har samma gud.
I så fall... varför krigar de mot varandra?
- Därför att de inte har likadana näsor.
Samtalet stannade där. Den var ju faktiskt bra märklig hela den där saken. Jag tror att pappa inte heller förstod särskilt mycket. Från och med den dagen började jag titta på folks näsor och längd ute på gatan.
Boken åskådliggör hur en tragisk konflikt kommer till, som inte alls behövt finnas. Hade den vite mannen inte pekat ut skillnader hade det inte varit någon stor sak.
Men framför allt lyfter den konflikter i Burundi och Rwanda, som inte bör glömmas bort. Det är ofattbart hur många människor som avrättades för att de var fel folk.
Få antal sidor berättar så otroligt mycket! Jag kan redan säga nu att Litet land kommer vara en av mina favoriter 2018.
Litet land blev mitt stop i Burundi på min resa läsjorden runt.
