måndag 22 maj 2017

Den hand som först höll min

Jag blev riktigt förtjust i den här berättelsen. Kanske är det min favorit av Maggie O'Farrells berättelser.

Det är något med dels den ena historien om paret som gått igenom en dramatisk förlossning när deras första barn föds och hur det får mannen att börja minnas saker om sin barndom som han inte förstår. Och svårigheterna för kvinnan som kämpar med chock och som inte kommer ihåg födseln. Jag återkommer till det i tankarna lite då och då.

Men även den andra historien om Lexie i 50-talets London lockar. Lexie som man tidigt vet kommer att dö ung.

Det är så välskrivet och med detaljer som förhöjer läsupplevelsen. En bok som stannar länge i en. Riktigt, riktigt bra!


Betyg: 4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Den hand som först höll min
Originaltitel: The Hand That First Held Mine
Författare: Maggie O'Farrell
Antal sidor: 422
Förlag: Sekwa förlag
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789187917172
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, cdon

torsdag 18 maj 2017

Ärren vi bär av Caroline Engvall

När jag läste Ärren vi bär grät jag i hjärtat samtidigt som jag kände en sådan stor vrede. Det överraskade mig att jag kunde bli så arg. Fast å andra sidan så går det inte att läsa Ärren vi bär utan att bli både engagerad och berörd. Man blir djupt indragen i historien och man kan inte lämna den.

Ärren vi bär är en bok som inte bara är viktig för stunden, utan viktig i ett större perspektiv. Den är så in i h-vetet viktig, för den skildrar i skönlitterär form något som faktiskt sker ute i dagens Sverige. Något man behöver veta om och som man inte får blunda för, hur jobbig än vetskapen är. Något man önskar bara var påhittat. Nämligen unga tjejer som luras in i något de inte vill och som utnyttjas att göra saker de egentligen inte vill. Våldsamma saker. Med sina kroppar.

I Ärren vi bär på hittas unga tjejer döda och det liknar självmord. Fast egentligen är det inte självmord. Polisen Ulrica och journalisten Lovisa försöker komma fram till vad det är som egentligen händer. De blir förskräckta över vad de hittar.

Om Ärren vi bär hade varit en fackbok hade jag nog inte ha plockat upp den, eftersom det är ett mörkt ämne. Men när det är gjort på detta sätt, som en samhällskritisk deckare eller dokudeckare som förlaget kallar den, då blir det lättare att läsa. Författaren har lyckats bra med att skildra det hela så att man som läsare verkligen förstår vad det handlar om och blir insatt.

Läs!

Betyg: +4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Ärren vi bär
Författare: Caroline Engvall
Antal sidor: 311
Serie: del 1 av 3
Förlag: Kalla Kulor förlag
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789188153524
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, cdon

onsdag 17 maj 2017

Utan dina andetag av Karin Aspenström

När jag läser Utan dina andetag, som handlar om Evelyn och Erik som gör en långresa till Indien, blir jag både sorgsen och arg.

Jag blir arg på snyltaren Wolfman som tränger sig på och jag blir arg på Evelyn och Erik som låter honom göra det. Det är ju deras Indien-resa, som de ska göra tillsammans.

Jag blir sorgsen över att Evelyn har tänkt sig resan som att hon och Erik ska komma närmare varandra, men det känns som att när de möter Wolfman i Indien och låter honom följa med dom, så får de inte chans till det. Det känns som att han är en katalysator till att det blir sämre mellan dom. Samtidigt så tänker jag att det kanske hade hänt ändå.

Utan dina andetag är en välskriven bok om gnisslande förhållanden och hur svårt det kan vara när bilden om vilka man är som par inte stämmer med verkligheten.


Betyg: -4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Utan mina andetag
Författare: Karin Aspenström
Antal sidor:
Förlag: Lind&co
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789174617030
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, Cdon

måndag 15 maj 2017

Vita tigern av Christin Ljungqvist

Vita tigern är en sån där härlig äventyrsroman som jag brukar längta efter att läsa. I Gaspunkform. En ny sorts bekantskap för mig, men definitivt något jag vill läsa igen.

Men det som är en av berättelsens starkaste sidor är att det är en tankeväckande välskriven nutidsskildring, men förlagt i framtiden. Flyktingpolitik avhandlat på ett smart sätt. Dystopi med hopp.

Vita tigern handlar om den 14-åriga starka och äventyrslusta Avalon. Hon bor med sin familj på deras hotell. De tar emot asylsökande, när många tycker det är en dålig idé. En dag kraschar en svävare och Avalon och hennes vänner bestämmer sig för att lösa mysteriet, men det blir så mycket farligare än de kunnat tro.


Betyg: +4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Vita tigern
Författare: Christin Ljungqvist
Antal sidor: 414
Förlag: Gilla böcker
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789188279309
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, Cdon

fredag 12 maj 2017

Något du inte vet att jag vet av Birgitta Bergin

Något du inte vet att jag vet är en härlig fortsättning på Som ett brev på posten. Det går inte att låta bli att tycka om boken. Den är lättläst med spännande intriger och roliga vändningar. Det finns både personer att tycka om och irritera sig på. För den som inte läst första boken finns ett persongalleri i början av boken.

80-åringarna Elsa och Thore är numera gifta och tillbringar tid på Kanarieöarna. Deras barn har fått kärleksfulla brev med uppmaningar och förutsättningar som de i denna bok med kämpar med att uppfylla. Men det är inte lätt och det händer saker som spetsar till det hela. Allt kulminerar en helg i Skärgården.


Betyg: 4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Något du inte vet att jag vet
Författare: Birgitta Bergin
Antal sidor: 379
Förlag: Bokfabriken
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789176293782
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, cdon

Intervju Mats Strandberg

Jag har intervjuat Mats Strandberg. Hans nta skräckroman Hemmet har precis släppts. Han är också aktuell med barnboken Monstret och människorna, den avslutande delen i en triologi. Han har även skrivit Cirkeln-serien tillsammans med Sara Bergmark Elfgren.



Blir du rädd när du skriver?
- Jag blev faktiskt det när jag skrev hemmet. Jag blev inte det när jag skrev Färjan. Det är ju en skräckroman, men den är inte kuslig. Den är ju mer action och splatter. Med Hemmet blev jag ganska rädd för, just den där krypande känslan av att vara iakttagen och se sig om över axeln och så är det inget där. Men ändå är man rätt säker på att det är något i alla fall. Fast så blir det den där konstiga grejen som författare att man blir ju lite rädd men samtidigt glad,  för att då är man ju något på spåren. Blandade känslor helt enkelt.



Vad kom idén till Hemmet ifrån?
- Den kom från lite olika håll. Dels kom den från att min mamma gick bort. Hon var tack och lov klar i skallen hela vägen, men låg ju på sådana avdelningar där det fanns andra gamla som inte var klara alls. Att höra någon ligga och vara jätterädd för att det står någon i rummet och vill dom illa är jättejobbigt. Att höra någon må jättedåligt på det sättet.
           Så har jag några vänner som har föräldrar som blivit dementa/fått alzheimers. De återkommer allihop till att deras föräldrar blir som barn. Att man måste bli förälder till sin egen förälder. Det fick mig att börja tänka på hur man brukar använda barn i skräckfilmer. De får låtsaskompisar. Att de har svårt att skilja på verklighet och fantasi. Där började det formas. Kanske en historia där någon måste ta hand om sin egen mamma för första gången. Mycket av den skräck som ligger mig varmast om hjärtat handlar just om den här fasan att någon man bryr sig om plötsligt är helt oigenkännerlig. Typ vill en illa. Eller inbillar sig saker om en. Som i Exorcisten eller The Shining. Det finns ju en massa exempel. Så det började med mamma och son-relation. Sedan att ta in henne på ett hem och kunna använda de andra gamla. Då började jag tänka på personalen. Hur var det att jobba på ett sånt ställe.
           Den växte ganska naturligt. Det är alltid svårt att i efterhand berätta. Det känns så självklart i efterhand.



Var det någon av gamlingarna som du fäste dig extra vid?
Jag gjorde ju studiebesök på hem, så många är ju lite löst baserade på ganska ytliga intryck jag fått. Men jag är förtjust i den här tanten Viborg som hela tiden väntar på att hennes föräldrar ska komma och hämta hemmet. Det är så otroligt hjärtskärande med dom som glömmer bort att deras nära och kära dött. Så de får dödsbeskedet när de listar ut det själva: ”Men vänta om jag är så gammal, så måste ju mamma och pappa vara borta”. Att det blir som ett nytt dödsbesked varje gång. Att sorgen blir ny varje gång. Det är så otroligt sorgligt, så hon ligger väldigt nära.
            Så tycker jag det är lite kul med tanten Bodil som är besatt av karlar. Det är ju skräcken att man ska bli sån. Fast i och för sig är det väl ganska trevligt. Det kanske är skönt att bli Bodil. Jag blev väldigt förtjust i alla de här gamlingarna.



Var det svårt att skriva om Petrus
- Nej, egentligen inte. Jag tänkte vad skulle det värsta vara om min pappa blev dement helt enkelt. Jag har pratat med väldigt många som jobbar på hem och det är oftast de där gubbarna som blir obehagligast för de kan ju bli fysiskt farliga. Nej, han var inte så svår att skriva om.



Jag tänker på att det inte kan vara lätt för de anhöriga. Föräldrarna  har varit så snälla och omtänksamma innan och så blir de så här. Barnen skäms för sina föräldrar.
- Jag hade nog en liten tanke om att när man blir dement så släpper alla spärrar och man blir kanske mer sig själv. Ett äkta jag utan fernissan. Men det behöver verkligen inte vara så. Speciellt när det gäller frontallobsdemens. Att någon blir väldigt elak behöver inte betyda att de varit väldigt elaka innan och varit bra på att dölja det. Inte alls. Så de där frågorna tyckte jag var spännande att hålla på med.



Vilka fler tankar kring demens skapade den här boken hos dig?
- Jag tänkte på det här att förlora kontrollen över sig själv. Det tycker jag är en mardröm. Jag har varit utbränd en gång i tiden och det var ju läskigt bara det. Att inte känna igen  sig själv längre. Jag tänkte verkligen mycket på det då. Hade man levt på medeltiden nu hade de trott att man var besatt för det känns verkligen som att något annat har tagit över en.
          Det värsta är nog när man är frisk nog att förstå vad som håller på att hända. Att ha gått totalt in i demenser är det nog en annan grej. Förhoppningsvis. Men det är fruktansvärt med de som är konstant rädda eller arga. När demenser är den där mörka platsen, som man blivit fångad på. Det måste ju vara vedervärdigt.



Vilken av karaktärerna Joel och Nina var svårast att skriva?
- Jag har ganska mycket av dom båda två i mig, men jag har aldrig haft beroendeproblematik som Joel har. Ingen av  dom var särskilt svår när jag väl hade hittat dom. Fast det tog ett tag innan jag hittade dom. Jag hade tänkt att det var två tjejer först, så jag bytte kön på Joel någonstans i mitten.



Hur kom det sig?
- Dels var det för att hem är just en sådan kvinnlig miljö. Tanter överlever sina gubbar. Det är mest kvinnor som jobbar där. Kanske kvinnor som är mer engagerade i sina anhöriga och hälsar på. Så det var dels så mycket kvinnor, så ville jag väl ha en kille på grund av det.
        Men så tänkte jag att om han var gay gjorde det att man fick en automatisk förförståelse. Det finns ju en backstory i deras vänskap. Att Joel var gay gjorde att man automatisk förstod varför han måste flytta från den lilla stan. Varför han hade en drivkraft att komma därifrån. Varför han inte passade in. Det var ett effektivare sätt att berätta historien för mig i alla fall. När jag försökte göra honom till en tjej  gjorde också något annat av deras vänskap. Tjejer kan inte vara kompisar utan att den andra blir avundsjuk. Det är så lätt att hamna i det där. Eller hon är utåtagerande för att hon varit med om något traumatiskt.  Det var lite farligt nära att hamna i det spåret när jag försökte förklara varför hon ville bort från småstaden så snabbt som möjligt och det ville jag inte.



När du bestämde att det skulle vara en kille, blev det snabbt sedan bestämt att det skulle vara beroendeproblematik?

- Det fanns redan från början. Jag tänkte just att det var en bra parallell just någon som medvetet utsatt sitt psyke, sin hjärna, för väldigt stora påfrestningar och den här mamman har blivit dement. Den rädsla det väcker hos en själv om vad ska det bli av mig. Jag som har ”bett om det”. Den biten var med redan från början. Och det här dåliga samvetet inför mamman. ”Jag har ju vart så dålig och orsakat så mycket oro.” Det kanske gör att man gör mer än plikten kräver. På grund av det dåliga samvetet.



Du har ju skrivit en böcker för barn också. Om du tänker på när du började skriva Monstret-triologin, så hade du säkert en idé om hur det skulle bli och hur den skulle mottas. Hur blev det jämfört med den idén du hade?

- För det första har det blivit mycket större än jag trodde. Dom har gått så himla bra. Det är ju fantastiskt kul. Sen är jag också så himla glad för jag var ju på bokmässan första gången förra året som barnboksförfattare och träffade alla dessa unga. Det finns ju inga ärligare kritiker. Det är ju jättejättekul. Jag fick ju också fina recensioner över lag, speciellt i bloggvärlden. Jag är så glad att alla bloggare har fattat det. Men otur att både i DN och i SvD att dom recensenterna inte var så förtjusta i illustrationerna. De tyckte de var för gulliga. Jag blev nog förvånad över hur konservativ barnboksbevakningen ändå är. Att de ändå inte kunde se det här. Om jag var barn hade jag t ex älskat illustrationerna och barnen gör ju det. Men kritikerna sa det är ju en serietecknare och det var lite tråkigt.
         Det är så fint att det blivit en tröstebok för många barn som själva känner sig utanför och inte riktigt passar in. Hjärtat smälter ju och blir en pöl när man får så gullig vykort eller att barnen har ritat av sina favoritscener. Vi hinner ju inte göra lika många skolbesök som jag vill, men nästa vecka ska jag till Öland. Det är 5 klasser som läst monstret-böckerna och sen har de tecknat och skrivit egna sagor utifrån  dom. Det är jätteroligt.
         Jag ska inte säga att jag inte hade några förväntningar, men det var ju så roligt att göra böckerna att det inte alls kändes som ett jobb plus att man tjänar knappt några pengar på barnböcker. Det är ju inte så att ens ekonomi då står och faller om det går bra med dom eller inte. Så det blev mest: Åh det är ju jättemånga som har läst nu. Det går ju jättebra. Vad kul!



Blev handlingen som du tänkt dig?

- Både och. Det är ju så att världen utvecklades ju åt ett mindre trevligt håll under de här åren. Det är ju ändå ganska lång tid som vi har hållit på. Eftersom det handlar ganska mycket om utanförskap och rädslan för det främmande, så kändes det mer och mer som terapi för mig själv och att det kom att kännas viktigare för mig att skriva. Många kanske känner: Vad ska man göra åt den här knasiga världen? För mig var det skönt att kunna bidra lite på mitt sätt bara det.



Jag tänker att det är många lärare som läser dom högt. Det är så tacksamt som lärare – eller förälder- att ha en bok att prata sådana här saker utifrån. Rädslan för det annorlunda. Rädslan för de som kommer från andra länder. Rädslan för någon som ser annorlunda ut, kanske bara på grund av vad den har på sig.
- Jag är också jätteglad. För det var en vinkel som jag inte tänkt på. Det var mest att vi i första boken nämner att det går en massa rykten om det här monstret på internet. Lärare har också pratat om källkritik för rätt så små barn. Det är häftigt. Att det kunde hamna så också.



Har du funderat på att skriva berättelser för mellanåldern? Läser man barnböckerna, skräckböckerna eller Cirkelnböckerna så dras man in. Du har ett  bra språk och man ser allt tydligt framför sig och jag tror att det också gör att Monstretböckerna blir älskade för att man ser tydligt framför sig och jag känner att för mellanåldern behövs fler bra böcker.
- Tack! Vad glad jag blir. Tillhör Pax-böckerna mellanåldern? Jag älskar dom nu och när jag var barn hade jag varit helt besatt av dom. Nej, jag har inte tänkt på det så mycket. Kanske det. Jag menar jag hade inte tänkt skriva barnböcker heller, men så kom jag på den här idén och så kunde jag inte låta bli. Jag ska aldrig säga aldrig, men det är inget jag har tänkt på så där.
         Jag tycker det är väldigt kul att skriva för lågstadieåldern. Så det har jag minst en idé till på. Man kände ju att förlaget hade varit jätteglada om berättelsen om Frank hade kunnat pågå, men jag och Sofia kände att , eftersom den handlar om ganska tunga ämnen,  så måste vi få ihop det här och ge människor lite hopp om att människor och monster kan samarbeta. Det kändes inte bra att låta den konflikten pågå i evighet. Man vill ju tro att det ska lösa sig i världen.
          Jag har en ganska tydlig bild om vad jag läste som 9-åring och som tonåring, men tiden däremellan är lite diffus. Det roligaste med att skriva för barn är att kunna låsa upp världen att läsa för dom, men också att man vet hur mycket de där böckerna som man läser när man är barn och tonåring stannar kvar i en. Man får de första stora läsupplevelserna: ”Åh, nån sätter ord på hur jag känner det”. Det skulle vara roligt om barn om 20 år kommer och säger: ”Kommer du ihåg när man läste dom där monstret-böckerna?”



Frank och hans bror drar ju inte jämt. De är ganska mycket osams. Men i sista boken förstår man att båda har en vilja att vara med den andra. Tänkte du att du ville ha med det eller blev det bara så?

- Jag var ju ensambarn, så jag kunde ju få vara lite kufisk och lillgammal ganska ostört. I skolan kunde det ju vara lite jobbigt att jag inte riktigt förstod mig på andra barn. Men jag tyckte det var intressant att låta Frank ha en brorsa som var extremt välfungerande och som har en massa kompisar. Någon som han hela tiden måste skämmas lite inför. Det gör det ännu sorgligare på många sätt.
           Jag tänkte även mycket på det här med föräldrarna. Hur jag ville att dom skulle vara. Jag fick väldigt många tips från min förläggare. Läs den här boken och läs den här boken. De är så bra. Men det som slog mig då i de där böckerna var att föräldrarna var väldigt pedagogiska och redo att sätta sig ner på huk och ha de där samtalen och alltid ha tid. Och jag ville göra föräldrar som var –inte dåliga föräldrar – men lite clueless som föräldrar är. Att dom sitter och kollar på sin smartphone och inte märker att det händer grejer. Är lite lättlurade.



Det tror jag är bra för det känner barnen igen sig i.
- Ja, jag skulle ha fått lite ångest om jag var barn och läst alla de här böckerna Eller om jag var förälder.



Vad är det som gör att barnen tycker om berättelserna så mycket tror du?
- Alltså dom älskar ju illustrationerna. För dom så är det Sofia som är stjärnan. Med all rätt kan jag tycka. Att kunna rita så fint är nog något de kan relatera mycket mer direkt till. Dom försöker teckna själva och så där. Så jag tror faktiskt att bilderna är en jättestor del i det.
            Sedan är det väl förhoppningsvis som du sa att historierna är inbjudande från början. Jag vill ju att de ska vara lätta att komma in i. Och att de är spännande och lite lagom otäcka. Sånt gillade jag också jättemycket när jag var liten. Att få bli lite lagom rädd
             Jag tror också många kan relatera det här med att vara utanför, även barn som passar in jättebra kan väl känna att de inte passar in.
              Jag tror också att det är lite den här Stålmannen-grejen också. Clark Kent som har de där fantastiska krafterna, men han inte får berätta om det. Den här dubbelheten. Att det både är avundsvärt men även frustrerande på något sätt. I tvåan och trean gillar Frank ju att vara ett monster.
                Det är nog även lätt att fantisera själv utifrån böckerna. ”Om jag var ett monster vad skulle jag då göra och vilka monsterkompisar skulle jag ha?”.
                Jag älskade ju Astrid Lindgren som alla andra barn. Men jag tyckte nog bäst om historier som hade ganska mycket vemod i sig. Jag är verkligen ingen expert på nutida barnböcker, men av det jag läst så är det ganska många som skyggar för det där vemodet, så det kanske slår an något.
                 Barn har ett sånt rättvisepatos och de är så otroligt engagerade i att det är så orättvist. Att det är orättvist att inte monstren får synas. Det är orättvist att Frank blir retad av de andra barnen och att han inte kan berätta för sina föräldrar. De blir väldigt engagerade i den biten. Vilket är fint.



Vilken av Hemmet och Monstret-böckerna har varit svårast att skriva?
Det är ju svårare att skriva en vuxenbok eftersom rent textmässigt är det ju mer text. Men Monstret-böckerna är ändå ett helt världsbygge man måste sätta ihop och det var ju ganska svårt på ett sätt att göra det så enkelt att barn kan hänga med i det utan att det känns för teoretiskt eller abstrakt. Så det var ju jättesvårt. Men ändå en vuxenbok är svårare.



Vad händer i dig när du skriver?
- För mig är det en sån himla skön verklighetsflykt. Det är som att läsa upphöjt i hundra. Det är ett fantastiskt sätt att släppa allt runt omkring. Framför allt när man har flow, men också när det är motigt. Det kräver sånt helfokus. Det  är ett skönt sätt att bli uppslukad.
          Men det är ju olika faser. Jag redigerar ju minst lika länge som jag skriver. Redigering är mer distanserat, men mer avkopplat. Då är man trygg att det finns någon sorts bas. Så kan man bara vaska fram den bästa idén.



Är det någon gång du har behövt ändra om mycket i det du skrivit?

- Ja, Gud  ja. Med färjan hade jag tänkt helt fel. Ungefär halvvägs fick jag ju värsta krisen. Det här låter så himla sjukt i efterhand. Jag fattar inte vad jag tänkte med. Jag tänkte att andra halvan av boken skulle handla om hur de här karaktärerna skulle rensa båten från vampyrer. I princip bilda SWAT-teams. Bli actionhjältar helt plötsligt. Ju mer jag lärde känna de här karaktärerna och blev kär i dom så insåg jag att det blir ju helt overkligt om de skulle engagera sig på det sättet. 1. Varför skulle dom? 2. Hur skulle dom kunna? Men jag var så inställd på den här idén,  att ju mer jag började närma mig den punkten desto mer panikslagen blev jag. ”Det här går ju inte göra en bok av!” Tills jag insåg att det får helt enkelt räcka med att de kommer att överleva. Det är helt enkelt good enough.
             Jag hade en massa terapisamtal med Sara. ”Visst får man det? Vad tycker du?” Det är skönt att vi har vår lilla pakt. Det är konstigt det där att man får en fix idé och att det är så svårt att släppa den. Att man kan tro att det är andra saker som gör att det inte funkar och sen blir det: ”aha okej, nu fattar jag”.
             Men med Hemmet kändes det ganska självklart, men det kanske var för att hade en tydligare bild av vilken sorts skräck det skulle vara. Jag visste att den inte skulle vara blodig eller någon action på det sättet. Dessutom hade jag nog stämningen mer klar för mig också.



Hur gör du när du skriver?
- Jag brukar fixa ett kapitel om dagen faktiskt. Ibland tar det en timme och ibland tar det arton timmar. Om jag blir klar med ett kapitel på en timme, så brukar det inte vara någon idé att skriva ett kapitel till. Det är någon slags juice som tar slut, som måste fyllas på under natten. Så har alla sina böcker sina utmaningar.
          Men jag börjar allt mer att jobba med att ha en storyline som jag skriver på parallellt. Där skriver jag handlingen i punktform. Då kan jag se framför mig vad jag har tänkt och även bakåt. Jag kan på ett överskådligt sätt hålla på och mecka med den på sidan om. Det är lite som att ha en karta. Man kan slappna av i scenen för stunden och inte hela tiden tänka på hela boken. För då är det så lätt att ifrågasätta allt. Så det verkar funka ganska bra. Det känns som att det är min grej.



Får du idéer på andra stunder av dagen som du blir tvungen att skriva ner?
- Ja! I min iPhone. Jag har precis rensat bort alla Hemmet anteckningar. Jag tänkte speciellt med Färjan: ”Tänk om jag skulle tappa bort min mobil och någon skulle hitta den och läsa de här anteckningarna.” Det skulle verka helt galet. Det är så konstiga dödsmetoder och sånt där., t ex vad händer om man häller kaustiksoda på en vampyr?
          Jag skriver hela, hela tiden. Det är ju bra att man gör det, men ibland blir man trött på sig själv. T ex när man ska sitta och titta på en film och ska koppla av och så: ”Den där grejen kan man ju ha. Så kan ju hon se ut som den där skådisen.”



Har du några rutiner när du skriver eller något du absolut måste ha?
- Kaffe absolut. Nu har jag äntligen ett kontor, så nu går jag hit och skriver. Jag har några jobbarkompisar som jag delar med. Då kan man snacka lite. Vill man vara ostörd så tar man på sig hörlurar men man har ändå någon att dricka lite kaffe med om man känner för det.
         Det är så skönt att ha en arbetsplats där jag skriver och hemma är bara hemma nu. Det Det tar typ en kvart att gå hit. Den kvarten ställer jag om från privatperson till författare och tvärtom. Det är jätteskönt.



Vad är det bästa kommentaren du fått om någon av böckerna du skrivit?
- Jag har fått jättemånga fina och gulliga från barn och tonåringar.Jag skrattade jättemycket och bara mös när en tjej som jobbar på ett demensboende skrev och berättade att hon läste Färjan högt för de gamla. De tycker det är jättespännande och är helt fast.

måndag 8 maj 2017

Wink Poppy Midnight av April Genevieve Tucholke

Wink, Poppy och Midnight går i samma skola. Poppy är populär och har en liten skara av följare. En inre krets: Gula faran. Hon är överlägsen, elak och manipulativ. Midnight är förälskad i henne och Wink är intresserad av Midnight. Poppy gillar inte Wink och Wink gillar inte Poppy. En frågan är: Vem ÄR hjälten, skurken och lögnaren?

Jag älskar hur spännande berättartekniskt denna historia är. När man läser boken i början så tror man en sak om de tre personerna, men det ändras under läsningen. På ett sätt som är svårt att förutse.

Dessutom är det en fängslande och annorlunda början. Hela berättelsen känns annorlunda och det gillar jag verkligen!


Betyg: 4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Wink Poppy Midnight
Författare: April Genevieve Tucholke
Antal sidor: 250
Förlag: BonnierCarlsen
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789163893766
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, Cdon