måndag 18 december 2017

Flugos jul av Tedd Arnold

Flugos jul är en härligt humoristisk julbok. En ninja-kunnig fluga med hjärtat på rätt ställe. Man kan inte låta bli att falla för den lilla flugan Flugo.

Boken är lättläst och passar perfekt för nybörjarläsaren.

Flugo (den lilla flugan) får höra om att det är julafton imorgon och att de ska ge varandra presenter. Men Flugo har ingen present till Buzz (hans människo-kompis), så han flyger för att fixa en. Han hittar kakor i vardagsrummet och börjar äta på dom. Då dyker det upp en rödklädd kille och Flugo förstår att han måste rädda alla.



Passar från ca 6 år.

Betyg: 4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Flugos jul
Originaltitel: Fly Guy's Ninja Christmas
Författare: Tedd Arnold
Serie: Flugo #7
Antal sidor: 30
Förlag: Hegas
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789175434025
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, cdon

söndag 17 december 2017

Coffin road av Peter May

Coffin road är ett av mina bästa julklappstips. Det är kriminalroman med en riktigt spännande intrig. En man vaknar på en strand utan minne av vem han är. Ju mer han upptäcker om sig själv desto mer inser han att han inte är den man han gett intryck av att vara.

Coffin Road gav faktiskt mig en hel del att tänka på, i och med att Peter May plockat in ett oväntad samhällsproblem.

Peter May visar återigen att han är en mästare på att skildra miljöer. Jag är helt förälska i hans miljöskildringar.



Betyg: +4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Coffin road
Originaltitel: Coffin road
Författare: Peter May
Antal sidor: 318
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789177017158
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, cdon

fredag 15 december 2017

Om sanningen ska fram

En mysig chick-lit i ett decembrigt Stockholm om två tjejer som blir vänner. Tyvärr upptäcker de något som de inte var beredda på. Detta hotar vänskapen. Man anar i början av boken vad problemet kommer att vara, men det gör inget. Snarare blir det spännande att se hur det ska lösa sig.


Betyg: 4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Om sanningen ska fram
Författare: Elin Eldestrand
Antal sidor: 191
Förlag: Hoi förlag
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789176970386
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, cdon

Sonja och julen av Kajsa Gordon, Sofia Nordin och Caroline Röstlund

Sonja och julen känns helt rätt placerad i tiden. Den har verklighetsförankring i dagens samhälle med en mamma med fem barn med olika pappor. Det handlar om saker som dagens barn kan känna igen sig i.

7-åriga Sonja är ett av mammans barn och Sonja oroar sig hela december över om pappa ska dyka upp på julafton eller inte.

Sonja och julen är en fin bok att läsa högt. Jag tycker verkligen att man ska läsa den högt eftersom det säkerligen väcker många funderingar hos barnen, som man behöver prata om. Ett guldkorn på så sätt.

Passar barn från ca 6 år.


Betyg: 4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Sonja och julen
Författare: Kajsa Gordon och Sofia Nordin
Illustratör: Caroline Röstlund
Serie: Sonja 1
Antal sidor: 65
Förlag: rabén&sjögren
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789129703436
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, cdon

onsdag 13 december 2017

Hemsökelsen på Hill House

Vaaaarför har ingen berättat för mig om Hemsökelsen på Hill House och författaren Shirley Jackson förut? Det är ju helt orimligt att jag missat en sådan fantastisk skräckklassiker. Fast på ett sätt är det i och för sig bra. För jag fick ju chansen att läsa den nu.

Åh, som Shirley Jackson skriver. Det här är en riktig pärla bland spökhistorier. Det är krypande obehaglig. Hon skapar en sådan härlig stämning att jag faktiskt börjar läsa om den när jag kommit till sista sidan.

Det här är som när jag njuter av den godaste choklad. Jag läser meningar. Stannar upp. Njuter av hur Shirley Jackson konstruerat dom. Hur de kommer till liv och hur välkomponerade de är och även hela historien.

Så om du inte läst denna- så läs för guds skull!


Betyg: -5 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Hemsökelsen på Hill House
Originaltitel: The Haunting of Hill House
Författare: Shirley Jackson
Antal sidor: 223
Förlag: Mima förlag
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789188681072
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, cdon

tisdag 12 december 2017

Dödsdömd av Sharon Bolton

Dödsdömd är vansinnigt spännande! Kunde verkligen inte sluta läsa den.

Jag älskar denna bok för så många saker. För det första, den är välskriven. Läsningen bara flyter på. Så har den underbart mörka karaktärer. Det gör det hela så mycket mer intressant. Dessutom överraskar den när man minst anar det. Det är imponerande!

Herregud! Hur gör hon för att få till det så?

Två kvinnor, Jessica och hennes syster, åker luftballong med några andra människor. Plötsligt får de, från ballongen, se en man mörda en kvinna. De försöker fly undan honom och hans gevär. Jessica har sett hans ansikte, men han har sett hennes. De har ingen mobiltäckning, så de kan inte ringa efter hjälp. Ballongen kraschlandar med förödande konsekvenser. Mannen närmar sig.


Betyg: -5 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Dödsdömd
Originaltitel: Dead woman walking
Författare: Sharon Bolton
Antal sidor: 397
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789177018568
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, cdon

måndag 11 december 2017

Intervju med Sara Bergmark Elfgren

Här kommer en intervju med Sara Bergmark Elfgren som har skrivit Cirkel-böckerna med Mats Strandberg, gjort Vei-böckerna med Karl Johnson och bilderböckerna Nu leker vi! samt Just nu har vi varandra tillsammans med Maria Frölich.

Hon är just nu aktuell med senaste boken Norra latin.

Hur kommer det sig att Norra latin handlar om en teaterklass?
- Det finns flera orsaker till det. En är att jag höll på mycket med teater själv under hela min uppväxt och efter gymnasiet åkte jag iväg och gick på en teaterskola ett halvår i England. När jag jobbade med manuset till filmatiseringen av Cirkeln så brukade jag assistera rollsättaren Victoria Svanell ibland. Då träffade jag många unga skådisar och började tänka på när jag själv höll på med teater i den åldern, och hur sårbart skådespelaryrket är. Det är en tacksam konstform att skriva om också för den handlar så mycket om interaktion mellan människor och om känslor. Det finns mycket potential till drama, så att säga. Framför allt om ett gäng tonåringar står i centrum. Och jag visste ju från att ha gått teaterskola att vissa lärare har en rätt märklig syn på pedagogik, som kan orsaka problem i en grupp. Dessutom är det ju rätt komiskt med alla konstiga övningar man måste göra. Ibland kan det vara ganska svårt att förstå syftet med dem.

Så valde du att förlägga det till Norra Latin. Vilken av idéerna kom först? Var det att du ville skriva om en teaterklass eller var det att du ville skriva om byggnaden?
- Svårt att säga. Jag hade spanat på byggnaden väldigt länge och tyckte det var en intressant plats. Jag tycker det är spännande med ställen som har byggts för ett speciellt ändamål, men där den ursprungliga verksamheten inte längre finns kvar. Och jag ville skriva om ett av de gamla läroverken i Stockholm, men det kändes svårt att skriva om en existerande skola. Om jag skulle skriva om Södra Latin, där det finns ett teaterprogram, skulle många säkert tro någon av lärarna där var förebild till teaterläraren i min bok till exempel. Men så är det ju inte. Samma sak om jag skulle skriva om en annan skola. Det skulle bli väldigt utpekande och läsas som en slags nyckelroman. Så jag tänkte att det är ju perfekt om jag återuppväcker den här skolan. Då kan jag göra vad jag vill. Norra Latin är ett konferenscenter i dag, det finns inga elever som går där som kan säga: ”Nej, så där är det inte!”

Jag har förstått att du varit där och tittat mycket och gjort research hur har det varit?
- Det har varit väldigt inspirerande. Det var väldigt öppna redan från början när jag mejlade och berättade att jag skulle skriva den här boken och frågade om jag fick komma dit. Den marknadsansvariga visade runt mig och sen sa hon att jag fick komma och gå som jag ville, bara jag inte störde. Så tipsade hon om föreningen Norra latinare och jag tog kontakt med deras ordförande. Jag fick tala med elever som gått på skolan från 40-talet och framåt, tills skolan stängdes i början av åttiotalet. Det var väldigt inspirerande. Jag har använt en del detaljer från sanna historier i boken.

- Det är intressant hur man kan göra så mycket research och ändå skriva fel. Man kan ha bilder och ha varit på platsen jättemånga gånger och ändå råka dra iväg åt något håll. Jag hade en sån grej när jag insåg att jag skrivit in för många våningsplan. Det var något slags tankefel. Det är en ganska förvirrande arkitektur också. Så jag var tvungen att rita upp skisser för att inte tappa bort mig.

Du pratade ju om att du hade gått på teaterskola och sett det här sociala spelet, men hur gjorde du för att fånga det sociala spelet?
- Jag har intervjuat folk som har gått på olika teatergymnasium i Stockholm. Vissa har jag djupintervjuat i flera timmar om antagningsproven, hur lektionerna gick till och hur de upplevde skoltiden. Berättelserna hade många likheter men skilde sig också. Vissa var mer positiva, andra mer negativa. Sedan har jag använt min egen erfarenhet från gymnasieåren. Även om jag inte gick teater, så gick jag på en prestationsskola vilket Norra Latin också är.

- Sen var det som sagt teaterskolan i England. Det var en ung grupp, alla var mellan 17 och 24, och det blev ofta ganska jobbig stämning. Jag ville inte ge mig in i det där spelet. Så jag tog ett steg tillbaka från det sociala. Jag kollade på film och läste böcker - och så skrev jag skrev ohyggligt mycket i min dagbok. Varje dag antecknade jag i detalj allt som hände, vilka övningar vi gjorde och olika interaktioner jag hade med människor. Så vissa situationer är tagna rakt från det materialet.

Vilken skatt att plocka av!
- Ja, det var ju grymt, väldigt pratiskt! Jag kommer säkert använda det till annat också, någon annan gång.

Har du haft testläsare som har kollat av om du har lyckats fånga det?
- Jag har haft både äldre yrkesaktiva skådespelare och yngre som har läst. De kände igen sig.

Vilken av dina huvudpersonerna var lättast att hitta?
- Båda var lika lätta och lika svåra. Från början visste inte alls hur jag skulle göra. Skulle jag skriva i tredje person eller i första person? Nutid eller dåtid? Ofta är det så i början när man ska skriva en roman, man velar fram och tillbaka. I Cirkeln visste vi att det måste vara tredje person. Och Mats gillar att skriva bäst i presens och jag hade ingen direkt preferens, så jag sa ”okej, vi kör presens”.

- I Norra Latin valde jag till slut första person av flera skäl. Ett var att jag inte omedvetet skulle börja skriva som Engelsfors-böckerna. Jag ville vara säker på att jag kunde ta ett steg ifrån dem och utmana mig själv. Det var ett sätt att öppna upp nya dörrar. Men det jag märkte sedan var att Clea inte fungerade alls att skriva i dåtid och Tamar kunde jag inte använda på det sätt jag ville om jag skulle skriva henne i presens. Jag läste en bok som heter Girls on Fire av Robin Wasserman, som är jättebra. Och hon har gjort en liknande grej. Det är två huvudpersoner. En berättare i jagform som ser tillbaka och en berättare i jagform i presens. Jag tänkte: ”Man kan ju faktiskt göra så här.” Så fort jag testade det så började det lossna. Men att lära känna huvudpersonerna är ju ett kalibrerande som pågår hela vägen från det att man börjar skriva ända fram till slutet, tycker jag.

Du säger att du vill utmana dig själv när du skriver, är det viktigt för dig att du testa gränserna och utmanar dig?
- Jag vill inte göra exakt samma sak som jag gjort förut. Det känns helt meningslöst. Men det är olika för olika personer. Antingen är man nog jättebekväm med att upprepa sig eller så börjar man hata sig själv efter ett tag. Jag skulle börja hata mig själv.

Vilken av karaktärerna lägger dig varmast om hjärtat?
- Huvudpersonerna. Tamar och Clea. Det är dom som jag varit närmast. De blev lite väl verkliga för mig ett tag. Jag har nog tyckt att författare koketterar lite när de säger att det känns som att deras romanfigurer blir som riktiga personer. Men för mig blev det verkligen så. Jag var på MultiCon, som är en kongress för nördar mellan 13-25. Jag satt i en författarpanel och så kom jag på mig själv med att tänka jag måste tipsa Tamar om det här, för hon skulle verkligen älska människorna här. Jag tänkte att nu har de gått för långt.

- Det känns också som att Tims lägenhet finns. Jag ser den framför mig så tydligt. Men den existerar inte. Samma sak med många av de andra platserna. Också det här med själva Norra Latin, jag var tvungen att påminna mig själv flera gånger att det är ingen skola längre. Kanske blev det så extra starkt för att jag isolerade mig så pass mycket när jag skrev.

- Jag tycker om de andra karaktärerna också. Även om jag inte gillar dom som personer så kan de vara roliga att skriva. Ta till exempel Tim, som Clea blir kär i, och som beter sig extremt illa ibland. Men medan jag skriver honom får jag inte hata honom. Då blir det ganska ointressant. Jag måste förstå varför Clea är så kär i honom. Vad som är attraktivt med honom helt enkelt. Och samtidigt får jag inte som författare börja försvara honom, jag måste vara ärlig om vem han är, vad han gör och hur det påverkar andra.


Berättelsen har ju dragning åt det skrämmande även om det är en berättelse om magi. Var det en tanke hela tiden det skulle vara lite skrämmande?
- Det finns de som tycker att boken är läskig och det kan jag fatta. Men jag vill inte att folk ska tro att det är en skräckbok, för då blir de nog besvikna. Jag anser att jag har skrivit en fantasyroman. Diskbänksfantasy, men dragning åt det mörka hållet.
- Jag vill inte skriva något som handlar om fluffig magi. Jag gillar den där hisnande osäkerheten kring ”Borde jag hålla på med det här?”. För mig gör det att magin känns mer verklig, vilket jag gillar. Sedan känns det ju lite som slöseri att inte skriva otäcka scener i en byggnad som Norra Latin. Man vill ju använda en miljö till max. Jag fick t ex höra att uppe i biologicum, där de hade uppstoppade djur, hade de en mumie. Jag kunde ju inte inte använda det, det var ju för bra!

Har du hört någon oväntat tolkning av din bok från någon som har läst den?
- Ja visst. För det mesta tycker jag det är väldigt intressant, även om man ibland undrar ”vad har du läst för bok egentligen?”. Ibland blir det så extremt tydligt hur folks förväntningar och förutfattade meningar, om till exempel fantasy som genre, styr deras läsning.
- Jag hade en diskussion med en läsare som uppfattade slutet och vissa karaktärers motiv på ett annat sätt än vad jag hade tänkt mig. Det var ett väldigt intressant samtal och jag kan inte säga att personen hade fel, för jag förstår hur boken gick att läsa på så vis.
- Det är bland annat för att få de här oväntade perspektiven som jag använder mig av testläsare när jag skriver. Det är ju väldigt bra att få sådana åsikter under processen, när man faktiskt kan åtgärda.

Jag tycker din berättelse innehåller element som gör att man tänker” vad hade hänt om”. Brukar du själv tänka så när du läser en berättelse?
- Det är ju kul att den sätter igång sådana tankar. Jo, men det gör jag absolut. Det är intressant. Att tänka på om en karaktär ens kan göra något annorlunda i en viss situation. Jag tänker förstås mycket på det när jag skriver också.

Om en författare skulle göra fanfiction om Norra Latin, vilken författare skulle du vilja att det var då och varför?
- Vad svårt! Jag har så svårt att tänka i de banorna. För mig blir snarare tanken vad skulle folk kunna skriva fanfiction om snarare än vem som skulle göra det. Det finns några händelser i slutet av boken som jag vet har väckt många frågor hos vissa läsare. Över huvud taget är det väldigt smickrande när läsare vill skriva fan fiction efter att ha läst ens bok, men att en annan författare skulle göra det – det känns för främmande.

Du säger ju själv att dina inspirationskällor är att du gått teaterskola och att du har mött unga skådespelare. Har det varit någon fler inspirationskälla du har använt dig av?
- När man börjar skriva en bok så är det ju ofta mycket som är oklart. Som man inte vet. När jag började den här boken så förkastade jag ganska många idéer om vad den skulle handla om. Vad huvudkonflikten skulle vara. Ganska tidigt hade jag de två huvudpersonerna och så Tim. Sedan testade jag att flytta runt dem lite i olika konstellationer.
- Jag tänker att när man skriver en bok är man ute efter en särskild känsla. Vad är det för typ av bok det här? Man skriver och försöker höra melodin, vilken sorts musik det är och när man hör det börjar man förstå vad man håller på med. Då är det klart att jag kan bli inspirerad av att läsa saker som ger mig samma känsla som jag själv vill skapa. För att det kan påminna en om att ” just ja det är det här som jag gillar med det här”. Elizabeth Hand är en sådan författare. Hon påminner mig om vad man kan göra med litteratur.
- Annars kan jag bli inspirerad av en tidningsartikel. En historia som någon berättar, ett minne, en statusuppdatering eller något jag ser på stan. Målningen som hänger längst ner i södra ljusgården på Norra Latin. Jag var på en klassisk konsert som introducerades med en anekdot om kompositören. Den där berättelsen och musiken slog an något i mig och satte igång en massa saker. Jag går på instinkt när det gäller sånt där, skriver ner dem och ser var de dyker upp igen. Så jag blir ständigt inspirerad, men det kan vara extremt random saker som sätter igång saker hos mig. När jag skrev De dödas röster fick jag en viktig idé av att spela tevespelet The Witcher 3: Hearts of Stone.

Har du fler projekt på gång nu?
- Jo, jag har ju alltid det. Jag ska skriva bok två så småningom. Det är inte en direkt fortsättning på Norra Latin, men den utspelar sig i samma universum. Jag vet vad den ska handla om. Det är en annan huvudperson och jag har storyn i grova drag och samlar material till den. Återigen: låtar, saker jag läser i sociala medier och hör på stan. Just nu plockar jag bara in allting. Sedan ska jag börja med mer riktad research som intervjuer med vissa yrkespersoner och så vidare. Just nu bara puttrar det bara på och är ganska mysigt. Jag vet mycket mer om den boken än jag visste om Norra Latin när jag började. Sedan händer det massor när man börjar skriva, men jag har vittring på känslan, huvudpersonen och vad det är för berättelse.
-
- Sen håller jag på med serieromanen Vei – bok 2 tillsammans med tecknaren Karl Johnsson. Vi skrev klart och grovskissade hela ettan och tvåan i ett svep. Sedan gjorde vi klart ettan, och nu jobbar vi med tvåan igen. Finjusterar och fixar. Maria Fröhlich och jag ger ut en ny bilderbok hösten 2018, det blir vår tredje. Jag håller på skriva dramatik och det är väldigt spännande. I dag hade jag möte med regissören och vi pratade om det jag hittills hade lämnat in. Det är ett annat sätt att tänka, jag tycker det är jättekul. Och så håller jag på med några projekt som jag inte får prata om alls.

Hur gör du när skriver?
- Det beror helt och hållet på vilket projekt det är. Det där har jag blivit mycket mer avslappnad med. Jag känner mig lugnare inför att processen tar tid och jag vet att jag kommer att lösa problem under dess gång. Om man bara arbetar så ordnar det sig, även om man inte vet allt från början.
-
- När jag skrev poddserien De dödas röster använde spred jag ut mindmaps och postit-lappar över hela köksbordet, till min mans stora förtret. Jag gjorde olika mindmaps för olika aspekter av mordfallet som undersöks i serien. En var en karta över de misstänkta. En annan över omständigheterna kring mordet. Vad skulle polisen kunna reagera på? Vad sticker ut? Sedan delade jag in det så att fokus hamnade på olika typer av frågeställningar i olika avsnitt och skrev en storyline. Därefter diskuterade jag den med regissören och avsnittsförfattarna och samlade in deras input och associationer.

- När det gäller Norra Latin så testade jag många olika metoder. Ingenting funkade. Jag var tvungen att skriva mig in i den. Jag vet inte om det blir likadant nästa gång. Kanske inte. Kanske kommer jag ha fler saker klara för mig redan från början. Men generellt sätt så är min process att jag börjar med en rätt lös plan om hur det ska se ut. Så skriver jag framåt tills jag kör fast. Det är alltid för att jag tänkt fel. Då måste jag gå tillbaka. Lösa det. Skriva framåt lite till. Gå tillbaka och ändra. Skriva framåt lite till. Så håller jag på sådär tills jag har ett första utkast. Då har jag jobbat igenom texten väldigt många gånger. Sedan skriver jag om allt igen. Så låter jag någon läsa och så får jag feedback. Så skriver jag om. Så fortsätter jag så här och skriver om och skriver om och skriver. Jag jobbar mycket i lager på lager. Oavsett var det för typ av material.

Du säger att ofta sitter och jobbar bäst hemma vid bordet. Behöver du tystnad? Eller kan du sitta i cafémiljö och skriva?
- Inte nödvändigtvis alltid hemma vid bordet, ibland sitter jag i soffan också. Men när jag är djupt inne i redigering kan jag nästan inte gå ut. Det är som att jag måste hålla igång koncentrationen hela tiden. Då går jag helst ut på kvällen när det inte är så mycket folk, om jag ska handla till exempel. Ibland måste man ju jobba på café och tåg, när man är på resande fot. Jag har testat det där med kontor, men det fungerade inte för mig. Men alla är olika.