Med värme, ömhet och vemod berättar Lisa Ridzén om den 89-årige Bo, som bor tillsammans med sin hund Sixten. Sixten är hans allt sedan hans fru flyttar till demensboende och inte längre känner igen honom. Hans son hävdar dock att Bo inte kan ta hand om Sixten längre och att Sixten borde flytta till någon annan.
Jag pratade med min 89-åriga mamma om boken och åldrandet. Hon slog huvudet på spiken när hon sa att Bo nog ville få åldras och ha kvar sin värdighet och att det är svårt när andra vill hjälpa och man tycker att man kan själv.
Själva hantverket är fantastiskt. Allt från språket till hur berättelsen är upplagt med Bos tankar och minnen till de noteringar som hemtjänsten gör efter varje besök. Det är svårt att förstå att författaren är en debutant.
Lisa Ridzén har lyckats skapa en berättelse som är genuin och berörande samtidigt som den ger eftertanke. Det är en historia som stannar kvar i ens inre och lever vidare.
