Vilken författare hon är, Malin Haawind. Jag trodde nog aldrig att det skulle vara så intressant att läsa en roman om ett museum och det är precis det som visar vilken berättare hon är. Efter att ha läst Samla liv ser jag Nordiska museet med helt nya ögon och jag känner plötsligt ett starkt behov av att gå dit igen. Det var alldeles för länge sedan sist.
När jag läser ser jag miljöerna så tydligt framför mig. Museets salar, föremålen, stämningen – allt blir levande. Samtidigt är det människorna som står i centrum. Vi får följa tre huvudpersonerna i deras liv och vardag och det är just där, i det stillsamma och till synes lilla, som magin uppstår. Malin Haawind skriver fram sina karaktärer med sådan värme och närhet att det nästan känns som att befinna sig inne i deras huvuden.
Berättelsen är tankeväckande och allvarlig men med en humor som gör den mänsklig och varm. Språket är vackert, precist och underbart.
Samla liv är en lågmäld och finstämd roman som påminner om att människors liv och berättelser är lika mycket värda att bevara som föremålen i ett museum.
