Där skuggorna faller av Liz Moore är ingen slöläsning. De många tidshoppen och perspektivskiftena kräver att man är med, men för mig blev det en del av upplevelsen. Som att långsamt lägga ett pussel där bitarna först senare faller på plats.
Vi rör oss mellan 1950-talet och 1975, och följer en familj som drabbas av två ofattbara försvinnanden. Först sonen Bear, som försvinner under en skogstur. Fjorton år senare försvinner trettonåriga Barbara från ett sommarläger. Två barn, samma familj, och ett sår som aldrig riktigt får läka.
Miljöerna är så tydligt skildrade att jag nästan känner doften av skog och hör ljudet från lägerplatsen. Den täta vildmarken, ungdomarna, stämningen — allt sitter.
Karaktärerna är komplexa och mänskliga, fulla av hemligheter, tystnader och arv som går vidare.
Runt försvinnandena växer ett nät av mysterier och villospår. Allt är inte som det verkar. Det är en mörk, lågmäld och gripande roman som drar in en i sina skuggor redan från första sidan och håller en kvar.
