Svarta Björn av Björn Olofsson och Rafael Edholm

Ibland ramlar man över en berättelse som gör att man undrar: hur har jag kunnat missa det här? Så var det för mig med Svarta Björn. Jag hade hört namnet någon gång, men visste egentligen ingenting om kvinnan bakom – Anna från Norge. Nu, efter att ha läst boken, bär jag med mig en bild av en stark, gåtfull och tragisk kvinnohistoria som stannat kvar.

Boken är en roman, men den lutar sig mot verkligheten och känns genuin rakt igenom. Det märks att författarna gjort research. Det är en rå och kall värld de skildrar – inte bara på grund av vintern som känns i märgen, utan också på grund av den hårda verklighet som mötte rallarna, samerna och kvinnorna under tiden när järnvägen byggdes genom Lapplands fjällvärld. Det finns scener i boken som riktigt kniper i hjärtat.

Levnadsvillkoren var brutala. Det här är en tid där människor slet tills de gick sönder – och vissa gjorde det. Och som kvinna bland rallarna var det extra tufft. Att jobba i köken, bli bedömd, uthängd, utnyttjad eller bortglömd – det gjorde något med en. Och samtidigt fanns det en sorts kampvilja hos dem alla, som jag tycker författarna lyckas fånga på ett levande sätt.

Det är många karaktärer att hålla reda på och det kan ibland kännas lite rörigt – men håll ut. För det är en berättelse som väcker nyfikenhet och lämnar spår. Verklighet och fiktion vävs ihop på ett sätt som gör att man vill veta mer, läsa vidare, googla namn och platser och förstå vad som faktiskt hände.

Svarta Björn är inte bara en berättelse om en kvinna – det är ett stycke svensk historia, skildrat med både styrka och sorg.

Norrskensnatten av Anna Kuru

Det är något trollbindande över berättelsen, en krypande spänning som förför i sin lågmäldhet. Det är sparsmakat, men ändå på något sätt livfullt beskrivet. Det är helt enkelt det bästa i det Norrbottniska som kommer fram. 

Norrskensnatten är bok nummer två av tre i Kiruna-trilogin. Läsaren får fortsätta följa bilmekanikern Allis, som kämpar med spöken från det förgångna. Hon ältar kollegans dödsfall på bilfirman. Han som gjorde saker som hon mådde dåligt över. Men farfar och katten Musse håller henne sällskap när det blir svårt. 

Det är fint att få läsa något så säreget speciellt. Ett riktigt sprakande norrsken i sig.

Bakvatten av Maria Broberg

Det är speciellt att läsa något som utspelar sig i sina hemtrakter och dessutom med hemdialekten. Först störde jag mig dock på hur dialogen var skriven, för det blev något mellanting mellan skrift och hur man pratar. Det blev fel i mitt huvud, men att skriva på dialekt är en svår balansgång. Det måste ju vara läsligt av de som inte pratar dialekten.

Men efter ett tag kunde jag släppa det och njuta av berättelsen. Maria Broberg har skrivit en stark berättelse med mycket stämning i. Det andas ensamhet, längtan och vemod. 

Det är en mörk och tragisk historia, som stannat kvar längre i mig, än jag hade trott den skulle göra. Det är vackert berättat i allt det mörka och jag imponeras starkt av denna lysande debut.

Det här känns som början på något riktigt stort.

Förlag; Norstedts

Betyg: +4 av 5