söndag 3 december 2023

Fenix och Frostpalatset av Aisling Fowler

Jag älskade första delen i serien Eldfödd och jag älskar den nya ”Fenix och frostpalatset”. Det är en sådan härlig värld att befinna sig i. 

Boken är som gjord att försjunka i under till exempel ett jullov. Det är nästan så att jag ångrar att jag redan läst den. Å andra sidan var det precis vad jag behövde just nu. En berättelse som gör att tid och rum bara försvinner och som väcker den där magiska känslan man fick som barn när man läste.

Det är en berättelse för åldern 9-12 år med klassiska fantasy-inslag med både häxor och monster samt en kamp mellan ont och gott. Visst är det både spännande och lite läskigt, men det är också fina vänskapsrelationer.

Berättelsen handlar om Tolv som nu heter Fenix och är en fullfjädrad jägare. Hon är ute på ett nytt äventyr i Ember. Något hemskt håller på att hända i häxornas frostpalats så Fenix och hennes vänner reser dit för att stoppa det.

Som jag önskar att del tre fanns ute nu!

lördag 2 december 2023

Stjärnorna faller i natten av Siri Gustafsson

Det är underbart att få återvända till Rose-Marie, Rune och alla andra runt omkring henne. Jag föll som en fura för första boken ”Det fladdrar till i en tyllgardin” och den här uppföljaren har ”det” också.

Charmas man inte av denna jul-feelgood, ja då vet inte jag. Den har allt. Karaktärer man tycker om (både Rose-Marie och Rune är sådana man tar till sitt hjärta), underbara miljöer (man vill flytta dit), härligt språk (en rapphet med en humor som gör gott när man läser) samt en värme och julkänsla som känns en hela kroppen.

Med andra ord - missa inte denna julpärla.





måndag 27 november 2023

Bestseller av Pascal Engman

Vilken mästare Pascal Engman är! Man fångas av storyn och han håller läsaren i en fast grepp med ett tempo och driv som gör att man blir en bokslukare.

Jag uppskattar att läsa Pascal Engman eftersom att han alltid plockar upp högaktuella ämnen som han sedan förvandlar till en spännande och trovärdig berättelse. Det känns verkligt och även skrämmande. Som hämtat från vad som pågår just nu.

Bestseller är sjätte boken i serien om Vanessa Frank som handlar om att thrillerförfattaren Raymond Salinas hittas mördad en morgon utanför sitt hem. Vanessa Frank inser tidigt att den avlidne hade djupgående kontakter inom flera kriminella nätverk, både i Sverige och utlandet och anar att mordmotivet döljer sig i Salinas kommande bokprojekt. Hur långt är en författare beredd att gå för att skapa en bästsäljare?



söndag 26 november 2023

Ett delikat mörker av Christoffer Holst

Först ut av julromanerna blev ”Ett delikat mörker”, andra delen i serien ”Morden längs kartan”. En mycket bra start.

Boken har den bästa kombon av julkänsla, härliga och vintriga miljöer, god mat och dryck samt spänning.

Jag älskar konceptet att det blir en ny plats varje gång eftersom Louise ska hjälpa sin pappa att starta upp hotell i satsningen ”Den stora smakresan”. Det sistnämnda ger att det är givet att det ingår mat och vin i berättelsen. Hurra! Dessutom är ju Louises lillasyster intresserad av ostar och vin och har en delikatessbutik på Södermalm.

Jag tycker också mycket om huvudpersonerna. 70-åriga Louise är så härlig för hon är både mjuk och omtänksam samtidigt som hon vet vad hon vill och är självsäker. Hon står med båda fötterna på jorden. Lina famlar mer i tillvaron men det är lätt att identifiera sig med henne. Båda två gör att man vill läsa mer.

Så har vi ju ett spännande mord och även en gåta som involverar ett nedlagt mentalsjukhus. Det kryddar berättelsen på bästa sätt.

Gissa om jag är tvungen att besöka Tällberg nu efter att ha läst boken. Speciellt  Åkerblads. Hm. Får nog inspirera sambon till en julklapp. 

Dessutom är jag vansinnigt nyfiken på vad nästa bok utspelar sig. Den är nästa års måste-läsa.





lördag 25 november 2023

Tomtarnas tävling av Johanna Thydell och Lisa Moroni

En både mysig och spännande adventskalender till bok. Det är nämligen en julsaga i 24 kapitel.

Om jag hade haft yngre barn här hemma eller jobbat på lågstadiet hade jag definitivt läst denna som högläsningsbok i år. Jag tänker att den skulle fungera för 5-9 åringar.

Den handlar om åtta-årige Noel som flyttat med sin familj till Tomtestaden, vilket han inte tycker om. Han känner ingen och allt känns trist. När hans mamma skickar ut honom på en promenad så hittar han dock något spännande. Det behövs en ny slädtomte och det ska vara en tävling för att bestämma vem som får ta platsen. Noel bestämmer sig för att vara med och tävla. Det här är chansen att både få åka till jorden och se en riktig människa och få vänner för livet.

Berättelsen ger julstämning i både stort och smått. Det är verkligen en julsaga. Den behandlar på ett fint sätt vänskap, betydelsen av samarbete samt etik och moral, vilket alltihop passar bra ihop med julen. Som tomten säger: ”Det viktigaste är att vara snäll, det är vad hela julen handlar om.”

Illustrationerna är både juliga och ljuvliga. Det bara strålar julmys ut från sidor i innehåll och färg.





torsdag 23 november 2023

Fjällsjön av Anna-Karin och Björn Olofsson

Jag hade inga förväntningar när jag började läsa, men blev glatt överraskad.

Kalla fall Nordkalotten är en ny serie där fyra poliser från Sverige, Finland och Norge ska lösa kalla fall över landgränserna.

Författarna har skrivit fram karaktärer som jag genuint tycker om att läsa om. Det är kommisarie Britta som är gruppens ledare, hennes dotter polisen Nikki, IT-experten Jay och så den norske teknikern och rättsläkaren Odd. Det är en udda grupp, var och en med sina problem. 

Den vintriga kalla miljön uppe i Nordkalotten känner jag igen mig och jag njuter av att befinna mig där.

Det kalla fallet handlar om Seppo Mannela som för 20 år sedan gav sig ut för att fiska med sina vänner, men som sedan försvann spårlöst från den ö de befann sig på.







onsdag 22 november 2023

Bli utan av Ellen Strömberg

Man får besöka Fridas liv ett tag, när hon och hennes sambo Olof börjar försöka att få barn. Det går från att vara roligt och spännande till att bli en allt mer fanatisk kamp. Dessutom får hennes senaste bok dåliga recensioner och hon drabbas av skrivkramp och en känsla av misslyckande.

Ellen Strömberg låter läsaren ta del av Fridas tankar och vardag på ett sådant rättframt sätt att det känns som att Frida är bokens författare. Ellen Strömberg har fått fram många saker att känna igen sig i. Att pendla mellan hopp och besvikelse. Att känna hur kroppen tar allt mer plats i ens liv och tankar. Hur svårt det blir med andra som lyckas. Hur det sliter på förhållandet. 

Har man inte gått igenom detta själv, har man säkerligen någon i sin närhet som gjort det och den här boken kan göra att man förstår hur det kan vara.

Det är en fin liten bok på 220 sidor, där alla känslor får ta plats utan filter. Det tycker jag om.


tisdag 21 november 2023

Pestblommor av Mats Strandberg

Wow! Jag vet inte hur Mats Strandberg gör för att alltid lyckas, men han har skrivit ännu en fantastisk bok.

Jag föll pladask för denna fina gotiska berättelse för 12-15 års åldern, som utspelar sig pestens år 1710. Då ett par syskon är tvungna att flytta från sin pappa i huvudstaden till sin moster i en herrgård på landsbygden.

Mats Strandberg bygger upp stämningen så den omger läsaren. Det är suggestivt, kusligt, sorgligt, fint och otäckt om vartannat. Berättelsen väcker med andra ord mycket känslor.

Det är sorgligt med mamman och allt kring pesten. Mats Strandberg får läsaren att förstå hur hemskt det måste ha varit när ens älskade drabbades. Men han får oss också att känna avsky för den otäcka mostern och prästen och de avigsidor som religion uppvisade. Jag ryser bara jag tänker på mostern och vad hon gjorde och sa.

Däremot är det fint med kärleken mellan syskonen. Mats Strandberg gestaltar den så vackert och åskådligt,  bland annat i meningen: ”Jag lyckades få Ebba att äta.”

Man kan inte heller annat än att älska de svartvita illustrationerna. De har hand i handske med texten och är både stämningsfulla och vackra. Jag skulle kunna betrakta dem länge.

Det här är en juvel i utgivningen som bara måste läsas!










fredag 17 november 2023

Husbåten vid kajens slut av Sarah Jio

Det här var en bok som var lätt att tycka om.

När en författare skildrat husbåtar så att jag blir sugen på att bo på en, då har det varit en mysig läsning. Jag kan, efter att ha läst boken, förstå charmen med att bo på en husbåt.

Men det var inte bara mysigt. Det var också gripande och spännande. Boken handlar om två kvinnor på i två olika tidsperioder. Penny på 1950-talet och Ada på 2000-talet. Ju mer man läser desto mer spännande blir det, eftersom Penny plötsligt försvann från en dag till en annan. 

Författaren skildrar allt med en sådan värme och hon målar upp allt på ett sätt som verkligen fångar mig. Jag lockas in i den här världen och när jag väl är där vill jag inte lämna den. Allt känns så nära och när jag slutar läsa så känns det som att jag varit där på Boat Street.





torsdag 16 november 2023

Sten i siden av Mikael Niemi

Mikael Niemi är en berättare av rang. Jag förs tillbaka till barndomen och när man lyssnade med stora öron på de vuxna som kunde berättandes konst. Som berättade så fängslande så att man knappt kom ihåg att andas medan deras historia vindlade fram. På samma sätt är det med Sten i siden. Det är trollbindande.

Man skulle kunna säga att det är en fantastisk arbetarroman som beskriver de fattiga vägarbetarnas liv i Tornedalen på 1930-talet. Hur de kämpade med att bryta vägar för en spottstyver. Hur de började organisera sig.

Men det utspelar sig också på 1970-talet, 1990-talet och nutid. Oavsett tid så är det lika fängslande. Mycket tack vare författarens språk.

Den enda jag kan tänka när jag läst klart är: Måtte Mikael Niemi skriva fler böcker!



tisdag 14 november 2023

Järnblomma av Frida Skybäck

Från det att jag läste ut första boken så längtade jag efter att få möta huvudpersonerna Fredrika Storm och Henry Calment igen.

Det blev en glad återträff i vilken jag återigen konstaterar både att Frida är mycket skicklig i att skildra karaktärer, men även att skapa personer som man vill umgås med. Jag tycker om hur bra Henry och Fredrika kompletterar varandra. Dessutom så är relationsbitarna intressanta och välskrivna. Allt det gör att man bara vill läsa mer.

Så har vi då deckarhistorien, med en spänning som skickligt byggs upp. Direkt från start har Frida mig fångad med kroppen som hittas i väggen på ett gammalt nedlagt mentalsjukhus. Vilken ruggig miljö! Både när mentalsjukhuset var i bruk och efteråt. Stämningar är helt klart en del av det som Frida Skybäck är bra på att förmedla och som gör att det är så bra.

Det återstår bara gör mig att konstatera: Jag längtar fortfarande efter fler möten med huvudpersonerna och den här serien.





söndag 12 november 2023

Intervju med Simon Häggström

 Jag möter Simon Häggström på bokmässan. Han kommer direkt från mässgolvet där han pratat med läsare. Vi småpratar lite om bokmässan medan vi går in i det stora rummet som jag fått låna för intervjun. Vi sätter oss ner och Simon ser uppmärksamt på mig.

Den sjätte boken smygsläpps på bokmässan. Men vad var det som gjorde att du skrev första boken?

-          Tänker du första romanen?

Ja, precis.

-       Innan hade jag skrivit två faktaböcker. Jag hade jobbat rätt många år som polis med just det här brottsområdet - prostitution och människohandel. Jag kände att det inte fanns så mycket litteratur på området och skrev en faktabok som blev två. Jag kände att jag behärskade det ämnet, så det var ganska naturligt. Men att ta det här steget från att skriva faktabok till skönlitterärt var ett stort steg.

Jag märkte att när man var i faktagenren så var det de som redan var samhällsintresserade som hittade boken. På Akademibokhandeln så hamnar du på hyllan långt nere i butiken, samhälle/fakta. De läsare som går till specifikt den hyllan är de som är samhällsintresserade och som många gånger har ganska bra koll. De kanske har läst saker innan och sett dokumentärer.

Jag kände att jag ville ju nå fram till de där som tar en roman till exempel på väg till Thailand för att ha på flyget och på beachen. Som kanske inte har någon djupare mening annat än att de vill ha en spännande berättelse. De ville jag nå fram till och försöka få dem att fundera kring de här frågorna. Då fick jag höra från flera olika håll att jag då måste byta genre.

Att skriva faktaböcker inom ett ämne som man känner att man behärskar och sen behöva skriva 400 sidor sammanhängande berättelse - det var för mig ett jättestort kliv eftersom jag inte har någon skrivande bakgrund.

Jag började då med boken som blev ”Flickan som sprang”. Jag skrev ett utkast först, som jag läste igenom och som jag var otroligt missnöjd med. Jag hade skrivit 300–400 sidor som jag läste igenom och kastade i papperskorgen eftersom jag tyckte det var alldeles för rörigt. Sedan började jag om och skrev. Det blev ”Flickorna som sprang”. På andra försöket kände jag att jag kunde skicka in till förlag.

Jag skickade in till några förlag och det blev det förlag som jag tyckte förstod mitt skrivande bäst och förstod vad jag vill förmedla. För mig handlar inte författarskapet bara om författarskap utan det handlar om att jag vill öka kunskapen om ett brott som inte så många kände till och som inte många vet så mycket om.

Det var så det började säger Simon och ler.

Nu har du som sagt skrivit sjätte boken, men vad är det som driver dig att fortsätta skriva bok efter bok?

-      - Om jag går in och håller ett föredrag för femtio personer om de här frågorna, så kan de femtio personerna gå därifrån och känna: ”Wow, jag fick verkligen en tankeställare. Jag fick med mig ny kunskap.”

 Om jag skriver en bok så är det samma sak fast skillnaden är att den boken kan läsas av tusentals personer och har en helt annan möjlighet att nå fram till människor.

 Det är klart hade jag skrivit alla mina tidigare böcker och alla hade tyckt att Simons böcker är skitdåliga och man hade fått jättedåliga recensioner då tror jag inte att jag hade fortsatt. Då hade jag fokuserat på polisarbete. Men nu har jag fått så mycket feedback genom åren och boken har betytt någonting på fantastiska sätt, alltifrån polisstudenter som skriver att de läst några av mina böcker och nu går de polisutbildningen. Man känner att man har påverkat människors liv i en positiv riktning.

 Mina två faktaböcker används mycket på gymnasieskolor. Det är fantastiskt att få ha det. Jag tänker att det är ett ansvar också. Man har fått en plattform på sociala medier och det är viktigt att förvalta det på ett bra sätt.

 Samtidigt så är jag också helt på det klara med att jag kommer bara skriva så länge jag känner att jag har någonting att säga. Det skulle vara förödande för mig om jag känner att nu skriver jag bara för att det förväntas att jag ska skriva. Jag vill bara skriva om jag känner att jag har en bra berättelse.

 Men energin den är ju en utmaning. Jag har ju dubbla jobb. Jag har kvar polisyrket och jag vill inte släppa det. Jag har förmånen att få ha två olika arbeten och båda upplever jag som väldigt meningsfulla, men energin tryter ibland för att man känner ju att man inte riktigt räcker till. Det tar ju mycket tid. Jag jobbar för det mesta. Är man inte på polisstationen och jobbar där ute så har man de här böckerna som hänger över en.

Simon lyser upp och säger:

- Men jag trivs. Det är inte så att jag känner att det är fruktansvärt, utan jag stortrivs.

 

Är det så också att du känner att det är viktigt för dig att jobba eftersom då får du mer kunskap och utvecklas inom ditt yrke och att du tar in det i böckerna?

 - Jo, så är det. Femton år i den här världen har gjort att jag redan har uppslag till femtio romaner. Det är sällan jag behöver sitta och göra djupare research.

 Fast ”I skuggan av sektor 5” är det en sjuksköterska som heter Lina som det kretsar lite kring och då kände jag att jag inte kan något om sjuksköterskors jobb och då la jag faktiskt ut en efterlysning på Instagram stories. En av mina följare, som jobbar på Sankt Görans akutvårdsavdelning, fixade fram fem personer på en gång.

 Det är så otroligt tacksamt. Jag har märkt flera gånger att följare och läsare är otroligt hjälpsamma och gärna korrläser. Nu senaste boken var det en präst som tittat på några kapitel, för det utspela sig lite i svenska kyrkan-miljö.

 Men allt som rör polisarbete, människohandel prostitution där behöver jag sällan göra research, så det sitter ju lite ihop med det du säger.

 

Du säger att du får feedback. Är det många olika sorters grupper av människor som du får feedback från?

- Dels är det den gruppen av människor som är helt vanliga läsare. De skriver att de fick inblick i en värld som de inte kunde tro existerade. Sedan får jag också feedback då och då från människor som befinner sig i den här världen, alltifrån kvinnor som säljer sex som ger en väldigt personlig feedback. Att det ändå har betytt någonting att en man, och en polis dessutom, vågar tycka någonting i den här frågan och vågar säga att det här är helt uppåt väggarna att män utnyttjar kvinnor på det här sättet. Att det betyder någonting.

Jag har faktiskt också fått meddelande från förövare, från sexköpare som har skrivit från anonyma konton. Jag hade någon som skrev att han kände igen sig så otroligt mycket i ”Flickorna som sprang”, i en av karaktärerna där och om han inte gjorde något åt det så var han näst på tur.  Hans dubbelliv skulle avslöjas. Han skrev till mig att han ämnade söka hjälp.

 

Simon rättar till sig och ser allvarlig ut när han fortsätter:

- Så feedbacken kan komma på väldigt olika sätt, men med det sagt är det ju också så att alla jublar ju inte heller.  När man skriver om ett sådant här känsligt ämne och man har en sådan tydlig åsikt i frågan, som jag har, så får man ju också en del hat också.  Det finns ett antal där ute som störts enormt på att jag skriver. Polisen ska inte ska inte ha massa åsikter och så vidare, men även polisen har långtgående yttrandefrihet.  Det får man räkna med. Alla kan inte jubla. Så är det för de flesta författare.

 

Går det så långt att du får hot också?

 - Visst har man blivit hotad eller antal gånger under åren, men det är först och främst inte på grund av böckerna skulle jag säga. Det är nog i politiken.

 

Skulle du säga att det blir lättare eller svårare att skriva dina böcker?

 - Det är en bra fråga och jag pratade faktiskt med någon på förlaget senaste igår. Då pratade vi om del ett ”Flickorna som sprang” jämfört med del fyra ”Den hundrade kvinnan” och hur otroligt mycket snabbare det går att skriva. Jag tippar nog på att jag har lagt kanske hälften så mycket tid på ”Den hundrade kvinnan” som på ”Flickorna som sprang”.

När jag skrev min första roman hade jag aldrig skrivit en lång sammanhängande berättelse. Karaktärsutveckling och alla möjliga grejer - jag hade ingen aning om vad det var. Det är som med allt man blir ju duktigare ju fler gånger man gör en sak. Idag kan jag ju skriva en roman och känna mig trygg i hur man skapar en berättelse och det gör ju också att det går fortare såklart. Så på det sättet, rent berättartekniskt, är det lättare ju mer man har skrivit.

Det som kan vara tuffare såklart är att, i synnerhet om du har skrivit ett antal böcker som har tagits väl emot - och jag är mycket glad för att läsarreaktionerna har varit väldigt positiva, då blir det också att man har lagt en ribba där läsaren förväntar sig att nästa bok som kommer ska hålla samma kvalitet. Jag tänker att det mest rättvisa sättet att titta på hur man ligger till är att kolla på Storytel, för de har ett ganska bra snittbetyg. Det är alltid nervöst. Det är nervöst nu för nya boken kommer som ljudbok om några dagar. De andra böckerna snittar 4,3 och 4,4. Skulle den här snitta 3,5 då har jag inte riktigt lyckats att förmedla en berättelse som uppskattas på samma sätt som tidigare. Det är ju alltid svårt att hitta en berättelse som når upp till den nivån som tidigare böcker har haft. Man vill ha den här magkänslan att nu har man hittat rätt och jag tycker ju det. Annars skulle jag inte släppa ifrån mig ”Den hundrade kvinnan”. Det är min favorit av alla romaner som jag skrivit, men hur läsaren uppfattar saker och ting det kan man aldrig riktigt veta.


Brukar du läsa recensioner?

-        Ja, men det gör jag absolut. Det är roligt. Det jag har svårt för - jag har aldrig råkat ut för det men jag har sett andra författare som har råkat ut för det – är recensioner som totalsågar en bok. Där har jag blivit mycket mer ödmjuk efter att jag själv har börjat skriva. Att oavsett vad man tycker om en bok så måste man ha respekt för att personen som har skrivit den har lagt ner så mycket arbete och så många timmar. Det måste finnas någonting positivt att säga om boken. Så den typen av recensioner har jag svårt för.

De recensioner som jag verkligen uppskattar mest är inte de som höjer allt till skyarna, utan där man både ser det som är bra men också det som kan förbättras. Det gör att jag utvecklas som författare.

Det jag ändå tycker är mest rättvisande är att titta på ljudboktjänsterna. Där får man ändå ett tvärsnitt tycker jag. Vissa tycker det är fruktansvärt och jättedåligt och andra tycker att det är superbra. Någonstans får man ett riktvärde. Läser du en recension i till exempel Aftonbladet så representerar det vad en person tycker. Fast det är också lite läskigt att läsa recensionerna på Storytel. Folk kan skriva märkliga saker.

Det är ju mörka ämnen som du skriver om och du arbetar också med det här. Hur är det att skriva om det mörka när du möter det mörkret i jobbet också?

-          Det är en utmaning för att jag har ju jobbat i den här världen ganska länge vilket gör att man blir, jag gillar inte ordet avtrubbad eftersom det är ett negativt klingande ord för många i Sverige, men man blir avtrubbad på ett positivt sätt. Man lär sig att skydda sig själv. Det här mörkret och att det här eländet måste man hålla på en viss distans för att annars orkar man inte.

Problemet när man blir avtrubbad är att när jag skriver om någonting som är en normal arbetsdag för mig, så läser förläggaren det och tycker att det är helt galet. Det är alldeles för grovt och så kommer jag på mig själv: Just det ja det här är min vardag. Så det har varit en liten utmaning för oss, men där har jag haft väldigt bra förläggare, Celine, och vi har haft en väldigt bra dialog. Vi har varit 100 % raka med varandra. Det finns ingen prestige. Det tror jag är jätteviktigt när man jobbar med sin förläggare.

Celine drar i bromsen ibland. Det finns en våldtäktsscen exempelvis i ”Flickorna som sprang”. En tjej som blir våldtagen och Celine sa att det här är alldeles för grovt. Då gjorde vi i stället två kapitel. Ett när flickan kliver in på hotellrummet och sen nästa när hon kommer ut från det. Man behövde aldrig beskriva övergreppet. En duktig författare klarar av att sätta den här scenen och låta läsaren själv skapa sig bilden utan beskriva alla detaljer.

Så lite sådana utmaningar blir det ju så klart. Det är också så att när man är en man och skriver om sexualiserat våld så blir det ju också så att man kan känna att man har ögonen på sig på ett annat sätt. Man blir hårdare granskad. Jag vill inte hamna i att det blir snaskiga detaljer, men verkligheten är som verkligheten är där ute och jag vill att mina böcker ändå ska återspegla hur verkligheten ser ut.

Där är det hela tiden en balansgång och där är det otroligt viktigt att ha bra förläggare och bra redaktörer runt omkring sig som kan leda en rätt, så att man håller sig på bra väg och inte hamna i något av dikena. Det tycker jag hittills att vi har lyckats med ganska bra med.


Du pratar om verkligheten. I början på böckerna får en person från verkligheten berätta.  Hur kommer det sig att du har gjort på det sättet?

 -  I den här nya boken har vi vänt på det. Där skrev jag förordet och där skriver en kvinna efterord i stället. Det passade bättre. Men precis! Så har jag gjort i alla mina böcker. ”I skuggan av sektor 5” var det en människohandlare som skrev förordet. Så det har varit lite olika röster.

Det hade jag med mig redan första början, för jag ville sätta tonen. Att läsaren redan på sida ett ska förstå att det här är inte bara en fiktiv berättelse utan det finns faktiskt verklighet här. De här karaktärerna i boken - det finns faktiskt människor där ute som på är på riktigt. Jag tyckte att det var väldigt bra sätt att rama in det, att låta någon av de personerna som jag känner få en röst och en plattform att dela med sig av sina egna ord.

Flera gånger har jag fått höra av läsare att det är just på grund av de här förorden som man känner redan från första sidan i berättelserna att det här är på riktigt. Det är det som är tanken. Att det blir som en introduktion i berättelsen, så att läsaren ska förstå då att det finns verklighet där ute så som ser ut så här.


Personerna, alltså huvudpersonerna i boken, deras röster känns också väldigt verkliga. Hur gör du för att hitta rösten till exempel Amanda och Josefin i ”I systrarna och ensamheten”. Hur får du till det?

-         Polissnacket är ju väldigt enkelt. Det är så snacket går. Man sitter mycket och spanar. Man sitter och surrar med sina kollegor om högt och lågt. Så det har jag ju enkelt med mig.

 Vad gäller karaktärernas röster, så får man inte glömma bort att jag har ju suttit i 15 år med människor i den här världen. Alltifrån människohandlade kvinnor från Nigeria till unga tjejer som har rymt från LVU-placering. Man fångar upp tugget helt enkelt.

Simon lyser upp och fortsätter:

- Det var kul att du tog upp just det här, för jag vet faktiskt att min förläggare och mina redaktörer säger att just dialog är min starka sida. Dialogerna brukar vi sällan ändra så mycket på för att de sitter från start. Plus att jag tycker att det är roligt att skriva dialog. När jag skriver en bok, även om karaktärerna är fiktiva, så ser jag verkliga människor som jag träffat framför mig. Jag menar Markus och Natalia är två kolleger som jag ser framför mig. Det underlättar. Man vet hur de pratar och man får så mycket gratis. I stället för att skapa en karaktär själv så kan man hämta någon från verkligheten som man kan bygga på, alltifrån utseende och tonläge och röst.


Du skildrar också vänskapen mellan Amanda och Tommy. Varför valde du att lyfta in den?

-        - Innan jag började arbeta med prostitution och människohandel jobbade jag som narkotikapolis på Sergels torg och jobbade mycket med gruppen hemlösa, tunga missbrukare och den delen. Det är också en grupp som lever i sådan otrolig utsatthet och många människor är rädda för den här gruppen. Man går upp på andra sidan trottoaren när de kommer. Jag ville få med den här människan Tommy, inte bara en hemlös missbrukare.

Jag har ett väldigt tydligt exempel från när jag jobbade i Plattangruppen och gjorde ett ingripande ensam. Mina kollegor var någon annanstans. Jag hamnade i ett väldigt jobbigt läge. Det blev en våldsam situation och en brottningsmatch och jag redde inte ut det. Det var mitt på dagen och alla vanliga människor bara passerade förbi. Vilka var det som kom till min hjälp? Jo, det var två hemlösa missbrukare som kom och hjälpte polisen. För de tyckte att så där beter man sig inte mot polisen. De fick jag hjälp av.

 Så jag tycker att det är så viktigt att visa att den här personen, som folk tar omvägar om eller ser åt ett annat håll när de kommer, att det finns en människa där. Det är människor som har gått igenom och varit med om så otroligt mycket. De har en historia att berätta och de är många gånger väldigt fina människor.

Det var en blinkning till min gamla tid på Sergels torg. Jag ville bara lyfta in en karaktär och oförutsedda och oväntade vänskaper.  Det är lite samma sak när man är polis och jobbar i dom miljöerna - när man jobbar på plattan så skapade man en form av märkliga relationer. Jag brukar kalla det en relation med taggtråd mellan polisen och motpart som begår brott. Det betyder inte att man hatar varandra utan man kan ändå lära känna varandra och man kan ha en relation, men personen vet att jag kommer ha nolltolerans och om du begår brott kommer jag att gripa dig, men jag kommer göra det på ett snyggt sätt. Samtidigt som jag förväntar mig att du inte ska möta mig med våld, för då kommer jag behöva växla upp också.

 Så var det verkligen på Sergels torg. Folk respekterade oss, vi som jobbade där. Det hade mycket att göra med att vi respekterar dem. Det blev så att vi lärde känna dem. Inte bara någon som en missbrukare utan personen bakom. Vi fick ta del av många berättelser. Människor som hade haft helt vanliga liv förr och sedan förlorat allt och fastnat i missbruket. Helt plötsligt så hade de inget val. Det kändes fint att väva in Tommy. Jag är väldigt glad för att jag fick med den karaktären.


Du lyfter ju in många viktiga saker i dina berättelser och du lyfter in just det här med att Markus och Natalia är frustrerade över att det är tyst om porrindustrin och att Natalia har ju sina idéer om vad hon tror är orsaken till det. Vad tänker du kring det här?

 -  Det här återspeglar också min egen resa med pornografin. Jag är född 1982. Jag var den generation som var först ute med internetporr. Vi gick ifrån att leta porr-blaskor i containrar till att några år senare så hade alla en hemmadator. Internet hade kommit och man insåg att man kunde titta på porr på datorn. På den tiden kunde man inte kolla på filmer utan det var enstaka bilder som man fick ladda ner.

Precis som jag tänker väldigt många människor och i synnerhet killar - vi är uppvuxna med porr. Det är ingen som har reflekterat över porr eller jag hade inte gjort i alla fall - inte ens när jag började jobba med de här frågorna. För porr är en sak. Det är skådespelare som får betalt. Prostitution är något helt annat. Fast ganska snart så insåg jag att de här världarna sitter ju ihop och jag fick göra upp med min egen syn på porr.

Det märks att ämnet engagerar Simon Häggström för han får en intensitet i blicken när han fortsätter:

- Jag uppfattar det som att det råder en otrolig okunskap kring pornografi. Man tror på riktigt att de, de här kvinnorna då i synnerhet, tjänar jättemycket pengar, de har superbra arbetsvillkor och allting är superuppstyrt. Fast vad vet vi idag? Jo, en googlesökning bort så har vi hur många vittnesmål som helst, till och med bland de största porrskådespelarna - inte bara de som ingen har talat om, utan uppbyggt stora. Flera har berättat om fruktansvärda arbetsvillkor och otroligt mycket droger. Det är bedrövligt mående och jättemånga övergrepp.

 Någonstans så känner jag att där har samhället inte hängt med alls och vi har inte uppdaterad lagstiftning som tittar på just den här utsattheten. Polisen har överhuvudtaget inte ens tittat på porrbranschen i Sverige, för vi har fullt upp med alla de här kvinnorna som förs hit nu från Rumänien, Ukraina och Nigeria. I Sverige har vi ett starkt stöd till sexköpslagen. Politiska partierna står bakom oavsett opposition eller regeringen så står alla bakom. Det är inte kontroversiellt att säga att man tycker att det är fel att köpa sex. Men däremot om man säger att man har slutat titta på porr för att det är så mycket övergrepp, då kan väldigt många bli jättenervösa och jätteobekväma. Då märker jag att man plötsligt är ute på minerad mark.

Jag vore inte trovärdig om jag jobbade med det här och sen tittar åt andra hållet, bara för att det är obekvämt att prata om porr. Däremot försöker jag vara väldigt ärlig med min egen resa speciellt jag när jag är ute och pratar med ungdomar på gymnasieskolor. Då brukar jag berätta min egen resa med porr. För det är inte konstigt - alla människor kommit i kontakt med pornografin och det måste vi våga prata om. Vi måste också våga prata om både hur porr påverkar unga barn som växer upp med grov porr en googlesökning bort, men vi måste också våga prata om de här kvinnorna som utnyttjas i industrin. För de är samma kvinnor som vi anträffar prostitutionsvärlden. Vi träffar jättemånga som har ett förflutet eller är aktiva i porrbranchen. Det är verkligen långt ifrån glitter och glamour.

 

Är det någonting mer som vi kan göra för att få start på en debatt kring det här?

-          Ja, det har jag också funderat på. Man kan tycka att man inte kommer någonstans. Men ska man vara helt ärlig, ifall man backar 10 år så pratade man knappt alls om det här. Nu är det så att det skrivs böcker. Man ha skrivit in i läroplanen att man ska adressera de här frågorna, pornografin och kritiskt förhållningssätt. Det dyker upp i Nyhetsmorgon. Det görs undersökningar. Vi pratar om det på ett helt annat sätt nu än bara för tio år sedan. Så det går i rätt riktning, men som alltid så tycker man att det tar för lång tid.

Men jag tror att det viktigaste är att man vågar prata om det. Förr vågade ingen prata om det. Folk blev väldigt nervösa. För att det kommer för nära helt enkelt. Har man utgångspunkten att alla människor har tittat på porr förr eller senare och vuxen som ung, då blir det inget konstigt. Jag är uppvuxen med porr. Det är så det ser ut. Då blir det ett avslappnat samtal på ett annat sätt. Då vågar folk börja prata i stället för, som jag tror är helt fel, att man kommer och ska läxa upp folk. Det tror jag inte alls på utan jag tror att man ska försöka ha ett öppet samtal. Då vågar nog folk närma sig på ett annat sätt.


Dina böcker kan ju skapa öppna samtal om porr och om hela industrin kring människohandel men jag tänker också att den kan skapa tankar kring relationen mellan Markus och Lovisa. Lovisa är ju orolig i ”I skuggan av sektor 5” och hon är också orolig i ”Systrarna och ensamheten” över hur det ska gå med deras relation. Hon är ju även orolig för att Markus ska bli cynisk och hon inte kan fortsätta? Är det någon sorts hjälp som behövs inom polismyndigheten när det gäller det?

-         Det har ju blivit så otroligt mycket bättre. Om man tittar på den generation som går i pension nu så berättar de att när de var unga och jobbade ute på gatorna, använde de brännvin och whisky som debriefing. Det var så man gjorde upp med sådant som var jobbigt. Jag träffade en patrull för ett tag sen, unga poliser som ganska nyligen kommit ut från polisutbildningen, de hade varit på fyra självmord på en vecka. Det gör någonting med en att hela tiden konfronteras med det här mörkret, men där tycker jag att arbetsgivaren har blivit avsevärt mycket, mycket bättre. Vi har en debriefingorganisation som kallas in så fort man har varit på någonting som är extra jobbigt. Jag och mina kolleger går i yrkeshandledning, alltså går till en terapeut. Vi pratar och sammanfattar det som är jobbigt. Checkar av varandra.

Men det viktigaste kommer man inte ifrån. Arbetsgivaren skulle kunna göra hur många saker som helst, men det viktigaste är att man har bra kollegor runt omkring sig. När det spårar ur i en polisgrupp så märker man många gånger att det har bildats en dålig kultur någonstans. Där man har gått mot att sluta se de kriminella som människor när man jobbar. Man ser dem som något annat. Det har blivit en vi och dom-stämpel. Det är där väldigt dålig kultur kan frodas och som då kan resultera till exempelvis övervåld. Därför är det så viktigt att man har en arbetsgrupp där man checkar varandra hela tiden. Det säger jag till mina kollegor.

Jag jobbar med väldigt unga kolleger och kollegor som inte har jobbat med det här så länge. Jag säger till dem att de måste lägga bort att jag har varit med länge. Att jag förväntar mig av och jag begär av dem att om de ser att jag gör någonting eller att jag säger någonting som de uppfattar som inte okej att de tar det med mig. Jag säger att jag kommer bli på riktigt upprörd på dem om de inte gör det, för att för mig är det en säkerhetslina att jag vet att jag har kollegor som tar mig åt sidan och säger: ”Simon, du det där var inte okej”. Det är en trygghet för mig. Speciellt för mig som jobbat så länge med det här.

Kollegorna är så otroligt, otroligt viktiga att ha runt omkring sig. Man delar så mycket och man är med om så mycket tillsammans så man kommer väldigt nära varandra. Det finns en anledning till att många poliser blir tillsammans med poliser. Det är ganska vanligt. Jag tror att det har att göra med att man blir som en familj. Det finns en positiv sida av det och det är att man lär känna varandra på ett sätt som man kanske inte gör om man jobbar på kontor.

För mig personligen så har min möjlighet att få gå i terapi varit avgörande. Jag hade aldrig orkat annars. Jag har gått till samma terapeut ungefär 12–13 år. Det skulle Markus behöva göra. Det är faktiskt en tanke jag har haft. Jag har försökt beskriva Markus och Lovisas relation som någonting som väldigt många engagerade, duktiga och drivna poliser ställs inför. Den här dragkampen mellan att vara en bra partner, en bra pappa och att fortfarande kunna brinna för sitt arbete och göra ett bra jobb. Det är en dragkamp som jag ser inom polisen som tyvärr har resulterat i många har gått skilda vägar, även om det finns de som klarar hålla ihop. För man hittar ett sätt att manövrera i det här och det tror jag det krävs mycket av ens partner.

Det finns läsare som irriterar sig på Markus och att han verkar tycka att det är hans jobb som är det absolut viktigaste och att Lovisa ska ställa upp för honom i alla lägen. Jag vill inte hamna i det att karaktärerna blir stereotypa, onda eller goda. De är människor. Markus kan vara helt fantastiskt i ett läge men sen kan man ibland undra - vänta nu hur kan han säga så till Lovisa?  Precis som livet. Det går upp och ned. Hur det kommer att gå med Lovisa och Markus och om de kommer att reda ut allt - det vet jag faktiskt inte ens själv, men att de kämpar är ju tydligt och det är ju inte enklare med småbarn.


Jag tänker när man jobbar med människor så kan det vara svårt att släppa det när man kommer hem. Får man någon hjälp inom polismyndigheten med till exempel tekniker för hur man ska göra det eller får man lista ut det på egen hand?

-         Jag kommer ihåg att vi pratade om det under polisutbildningen, men då är det så svårt att ta till sig eftersom då har du inte jobbat som polis. Det är sådant som vi pratar om i handledningen. Jag har inte så svårt för det idag. Det var svårare de första åren. Det var ju helt ny värld, en chock liksom. Nu har jag gjort det här så många år, så nu har jag lärt mig.

Det är ganska sällan som jag tar med mig jobbet hem.  Å andra sidan så är det ju också tvärtom. Jag kanske inte tar med mig jobbet hem, men jag lever i den här världen hela tiden ändå för att när man skriver en bok så har man hela tiden manuset i huvudet. Man funderar hela tiden på vad som blir nästa grej. Nu håller jag faktiskt på att skriva tre olika böcker. Jag måste bestämma mig för en bok så satsa på. Jag tycker om alla tre böckerna och jag skulle vilja skriva alla tre. Så nu är det mycket det som snurrar i huvudet. Vilken bok ska jag skriva? Ska det vara del 5 i den här serien som blir nästa bok eller det bli ny faktabok - det skulle jag också vilja skriva nämligen eftersom det hänt mycket sedan de kom ut.

Så den här världen snurrar hela tiden i ens huvud, men det är också självvalt. Jag trivs väldigt bra med mitt jobb. Jag älskar grotta ner mig inom ett område. Det är sådan jag är som person.  Jag tycker om att vara engagerad och känna att man får gå till ett arbete – eller ha två jobb – där man känner att man har möjlighet att göra någon form av skillnad. Det betyder mycket för mig.


Du säger ju att du har två jobb. Är någonting från det ena yrket som har hjälpt dig i det andra yrket?  När du har börjat skriva är det något som blivit annorlunda?

-          Vi kan börja från andra hållet. Det var helt klart så att polisyrket har hjälpt med mitt författarskap. Inte bara researchmässigt utan även i skrivandeprocessen. För att poliser, och det tror jag att inte alla förstår, skriver väldigt, väldigt mycket. 30 % av polisens arbetstid i yttre tjänst är att skriva. Det har att göra med allt från ett PM om hur målsäganden status var, till exempel grät, var ledsen, var rädd och hur det såg ut i lägenheten, eftersom man vet att ett år senare ska man upp och vittna och då kommer man inte att komma ihåg. Därför skriver man väldigt målande, också för åklagaren ska förstå hur det såg ut, hur personerna var eller hur man själv upplever situation. Det märkte jag sen när jag började skriva, att det här med att måla upp och att beskriva detaljer - det var jag inte främmande för.

Tvärtom, ja det skulle väl vara då att man känner att språkligt, i och med att vi avrapporterar mycket som poliser, så märker jag att jag nu har högre krav på mitt eget språk. Jag kan skriva ett PM och så märker jag att skrivit i olika tempus och sådant skulle jag aldrig tänkt på förut, men det gör jag nu. Mina kollegor undrar: ”Vad håller du på med?”  Jag har blivit lite av en språknörd.

Vi utreder våra egna ärenden, så när vi gör ett ingripande ute på stan så lämnar vi inte över ett ärende utan vi utreder själv.  Jag sitter som förundersökningsledare och jag ska kvalitetsgranska och då kan jag säga: ”Det är ett stavfel här Erik. Jag ändrar det.” Man blir skadad med just det i författaryrket.

Men det är också snyggt. Det är ändå statliga handlingar. Det ska vara bra. Det ska vara grammatiskt korrekt. Det kommer läsas av journalister. Det kommer läsas av de berörda parterna. Det kommer kanske läsas av jurister, domare och åklagare. Mitt språk som polis har blivit bättre helt klart.

 

Avslutningsvis är det någonting du vill säga eller berätta om den nya boken?

-          Ja, den nya boken. Det har faktiskt varit väldigt roligt att skriva den. Den har så många ingredienser. Den är unik på det sättet att den nigerianska människohandel är väldigt unik och det var väldigt tacksamt att sätta det här i en berättelseform, för att det finns otroligt många spännande element. Jag tror inte att det riktigt skrivits en bok om det här på det här sättet, vilket gör den lite unik. Den har så många olika element. Alltifrån den här typiska spänningen och jakten till mer existentiella frågor när sekulariserade Sverige krockar med den vidskepliga delen av Nigeria.

Det är alltid nervöst när man släpper en ny bok, men jag hoppas att läsarna ska uppskatta även den här boken. Natalia får en mer framträdande roll i den här boken och det vet jag att många kommer tycka om, utan att avslöja för mycket. Det var väldigt roligt att skriva om Natalia lite mer på djupet. Man får lära känna henne lite bättre och det var roligt även för mig själv och lära känna henne lite bättre.

 Så givetvis tusen tack till alla som läser böckerna. Det är verkligen en stor förmån att veta att det finns människor som faktiskt vill läsa ens böcker och uppskattar dom. En författare är ingenting utan sina läsare, så enkelt är det. Det är ju tack vare att man märker att folk läser och folk blir berörda och folk uppskattar böckerna som man fortsätter att skriva. Annars hade jag antagligen inte gjort det utan bara kört polisspåret. Och så att stort tack för att jag fick vara med.

 

Ett stort tack från oss för att du skriver alla de här berättelserna och för intervjun.


Efter lite småprat efter intervjun så skiljs jag och Simon åt. Han ska ner på golvet igen och prata med sina läsare och det märks att han ser fram emot det.





lördag 11 november 2023

Presenten av Emma Virke och Emelie Östergren

Det är en fantastisk bokidé i denna underbara bilderbok. En bok i en bok i en bok. Sedan är slutet även något att uppmärksamma. Så spännande och det lockar till fantasi.

Det finns mycket att titta på i de härliga illustrationerna också. Många roliga detaljer!

Den här berättelsen kan man läsa om och om igen. En riktig pärla!

Augustnominerad 2023.

Utgiven av @lillapiratforlaget