92-åriga Ada lever ett stilla och ensamt liv när hon plötsligt får ett brev från sonen Sverker, som försvann ur hennes liv för tjugo år sedan. Nu vill han komma hem. Brevet väcker både hopp och gamla sår och får Ada att se tillbaka på sitt liv och fundera över hur det blev.
Jag tycker mycket om hur Annelie Sylvan beskriver åldrandet och ensamheten. Adas röst blev väldigt tydlig för mig och det var intressant att få följa henne både i nutid och dåtid, när hon ser tillbaka på sitt liv. Hon fångar fint hur det kan vara att vara gammal och se tillbaka på sitt liv. På alla val man gjort, saker man ångrar och sådant man önskar hade blivit annorlunda. På hur lätt det kan bli fel och hur ett helt liv kan ta en annan riktning än man tänkt sig.
Under läsningen började jag också fundera på vad jag själv kommer att se tillbaka på när jag är 90 år. Men jag tänkte också på min mamma och min faster. På deras liv, deras erfarenheter och allt de har varit med om. Det är något jag verkligen tycker om med en bok – när den får mig att börja tänka på mitt eget liv och människorna omkring mig.
Familjebanden och hur relationer förändras genom livet är en annan del jag tyckte mycket om. Och det finns ett fint hopp om försoning. Kanske är det aldrig för sent att förlåta eller att försöka hitta tillbaka till varandra, även om det har gått många år.
Kära Ada är en varm, fin och gripande berättelse om åldrande, ensamhet, familj, kärlek, ånger och hopp. En bok som berörde mig och som jag kommer att tänka på länge.