Svartåsviten börjar mer än lovande. Vilken bok!
Jag öppnar boken, börjar läsa och på ett ögonblick färdas jag tillbaka till 1700-talet. Jag ser allt så tydligt framför mig, men även mina andra sinnen aktiveras. Vinden får även mina ögon att tåras och jag känner hur vedervärdigt inspektor Röse luktar. Det är skickligt skrivet av Christina Erikson. Hon får verkligen till det.
Det hon också gör är att hon tar en verklig person, Christina Sporre som på riktigt levde under 1700-talet, och berättar hennes historia på ett sätt att det känns verklighetstroget. Det är fiktion, men författaren skriver med tidstypiska detaljer som gör att jag blir övertygad om att det var så här hon levde sitt liv. Historienörden i mig älskar (förutom att jag får befinna mig i 1700-talet) att Christina Erikson berättar kvinnornas historia. Alla dessa kvinnor på Svartå som glömts bort, men som vi läsare kommer få lära känna i Svartåsvitens 21 stycken delar. Det gör mig glad.
En annan sak som också gör mig glad är att författaren beskriver inte bara Christina Sporre och hennes familj liv - de rikas liv, utan hon skildrar även hur det är för en vanlig människa den här tiden. Det gör att romanen växer. Hon får mig att engagera mig i de olika karaktärernas liv och bry mig vad som händer. Det känns som att jag är med i deras liv.
Sist men inte minst så har vi romance-biten. Det är precis så där härligt som historisk romance ska vara. Det finns en bra balans av kärlek och intriger, eskapism och vackra miljöer samt mörker och ljus. Jag njuter av att läsa.
Det här var ren läsglädje. Som du nog förstår nu så älskade jag boken. Därför känns det skönt att ha mycket mer att längta efter.