Miljön är lika inbjudande som alltid. Gotland i vårskrud, med blommor som slår ut, ett glittrande hav och de charmiga kullerstensgator, gör att det är lätt att drömma sig bort. Emilsson fångar det gotländska så fint och levandegör platsen på ett sätt som gör att man nästan känner dofterna och hör måsarna skrika.
Men det är karaktärerna som verkligen bär den här berättelsen. De är härliga, mänskliga och älskvärda. Jag tycker särskilt mycket om hur relationerna skildras, både kärleksrelationerna i dess olika skeenden och så det där starka vänskapsbandet. Emilsson har en så fin blick för människor – deras liv, drömmar och problem – och det märks i varje scen.
Språket flyter lätt och gör det till ren glädje att läsa. Det här är charmigt, lättläst och fullt med värme och känsla. En sådan bok där man både skrattar till, känner igen sig och stannar upp ibland. Jag njöt av varje sekund och ville inte att det skulle ta slut.
Och nu, efter sista sidan, saknar jag både Gotland och karaktärerna. Tur att böcker går att läsa om – för det här är en serie jag gärna återvänder till.