Paula Hawkins är tillbaka med en ny psykologisk thriller, och den här gången tar hon oss in i en värld av konst, hemligheter och mörka sanningar.
Den avlidna konstnären Vanessa Chapmans verk har blivit ikoniska, men när en av hennes skulpturer tros innehålla ett människoben dras en gammal tragedi upp till ytan.
Det som fascinerade mig mest med Den blå timmen var alla beskrivningar av Vanessas konstverk och hennes sätt att arbeta. Konst och kreativitet genomsyrar hela berättelsen och skapar en extra dimension.
Miljöbeskrivningarna är också något alldeles extra. Den isolerade ön Eris känns som en plats där tiden står stilla, där tidvattnet styr allt och där både naturen och människorna bär på sina hemligheter. Paula Hawkins bygger skickligt upp en stämning av ensamhet och olust och jag kunde verkligen känna kylan i den salta havsluften när jag läste.
Den blå timmen är en stämningsfull och suggestiv thriller där konsten står i centrum och karaktärerna är komplexa.