Det har tagit lång tid för mig också att få ner vad jag tycker. Jag har behövt tänka och smälta det hela.
Jag tycker om hur Annie Ernaux formulerar sig och bygger meningar. Hennes språk. Det är vackert och jag njuter mycket av att läsa. Jag läser faktiskt långsammare än jag brukar och läser om.
”Det finns människor som överväldigas av andras verklighet, deras sätt att tala, lägga benen i kors, tända en cigarett. Som fastnar i andras närvaro. En dag, eller snarare en natt, dras de med i begäret och viljan hos en Andre. Det de trodde sig vara försvinner spårlöst. De löses upp och ser sin avbild agera, lyda, dras med i saker och deras okända förlopp. De ligger alltid efter den Andres vilja. Den ligger alltid steget före. De hinner inte ifatt.”
Hon skriver sakligt, torrt och öppet om det som hände då. Är det för sakligt? Både ja och nej. Vissa saker blev en aning tråkiga men å andra sidan blev andra mer framträdande. Det gör också att det är lättare att reflektera kring det och dra paralleller till sitt eget liv. Så svaret blir till slut mest nej. Jag hade inte velat att hon hade skrivit det på ett annat sätt. Det hade inte blivit bra. Jag är också imponerad över att hon öppnar upp sig så.
Även om det är sakligt beskrivet blir jag upprörd å författarinnas vägnar. Å den unga kvinnans vägnar.
Det är en bok som gav mig något mer av att läsa den.
