Fredrik Backman har en alldeles särskild förmåga att skriva om människor. Han har ett absolut gehör för människoöden och ser detaljerna som får en person att kännas levande. I Mina vänner använder han den gåvan fullt ut. Han ser människor som de är – med alla sina skavanker, tvivel och drömmar – och han gör det med en värme som känns ända in i hjärtat.
I Mina vänner möts vi av en berättelse som både lockar till skratt och väcker eftertanke. Backman skriver med en intagande humor som gör att man först ler och slappnar av, men snart smyger sig allvaret på. Det där som påminner oss om att livet är både bräckligt och vackert och att det är banden till andra människor som gör att vi kan ta oss igenom det svåra.
Språket är både lättillgängligt och laddat och berättelsen är fylld av värme. Jag tycker om hur han lyckas kombinera det stora och det lilla. Hur han kan skriva fram en enkel scen som ändå rymmer så mycket. Och det är just därför jag fastnar – för att det känns så mänskligt, så nära.
Mina vänner är en berättelse som känns. För mig blev det en påminnelse om hur viktiga relationer är, både de som får oss att skratta tills magen värker och de som står kvar när skratten tystnar. Det är en bok man vill bära med sig, just för att den handlar om det allra viktigaste: att vi behöver varandra.
