Slutet av E.P. Uggla är ett starkt och värdigt avslut på en trilogi som jag har älskat från första sidan till sista -varje ord, varje bokstav. Allt har känts genomtänkt och den här boken knyter ihop berättelsen på ett sätt som känns både självklart.
Berättelsen utspelar sig i Drakar och Demoner-världen, och E.P. Uggla fångar den med en sådan självklarhet att jag gång på gång glömmer att jag läser. Jag har tidigare sagt att det känns som att jag är i rollspelvärlden och det stämmer fortfarande. Atmosfären, detaljerna och dynamiken i gruppen gör världen levande och närvarande. Det är dessutom extra roligt att det i slutet av boken finns ett nyskrivet rollspelsäventyr.
Karaktärerna är en av trilogins stora styrkor, och min absoluta favorit är Gizma, svartankan. Jag älskar henne – mycket för humorn kring henne, hennes torra kommentarer och kantiga sätt, men också för det där motvilliga bandet som växer fram till hennes medresenärer. Hon vill kanske inte erkänna det själv, men hon bryr sig. Och just den kombinationen av motstånd och värme gör henne till en karaktär som verkligen fastnar.
Boken riktar sig till läsare i åldern 9–12 år, men det här är verkligen en sådan berättelse som man läser med stor förtjusning även som vuxen. Äventyret, relationerna och den levande världen gör att den fungerar på flera plan – och det är något jag verkligen uppskattar.
Slutet är precis vad titeln lovar: ett slut som känns rätt. Inte för snabbt, inte för utdraget, utan med respekt för både världen och de karaktärer vi har följt hela vägen.
När jag slår igen boken är det med vemod – men också med tacksamhet. För berättelsen, för sällskapet och för en trilogi som fått mig att känna mig som en del av äventyret.
