Frågor och svar med Marie-Louise Marc

Jag har fått den stora äran att ställa några frågor till Marie-Louise Marc.

(Foto lånat av Printz Publishing)

Din bok är ju landsbygd-feelgood. Vad är din dröm att uppleva när det gäller landsbygd?

– Jag vill ha doften av gräs, ladugård, kor, getter, hundar och katter ... Djuren är viktiga. Jag älskar djur och har gjort sedan jag var liten och fick vara med och handmjölka, mocka och åka hölass i Jämtland. Jag hade ”min egen” fjällko, Rafta, som jag kliade under hakan tills hon somnade. Jag minns fortfarande hennes långa ögonfransar och varma blöta nos. Kunde inte motstå att ta med det i Juni, juli, halva augusti. Sedan är jag imponerad av bönder – där kan man tala om multitasking. De ska kunna förlösa en get, ha koll på när det ska sås och sköta bokföring och inköp. Själv blir jag svettig bara av att deklarera en gång om året. Jag vurmar för de småskaliga jordbruken där bönderna kan namnen på alla sina djur och blir berörda när det drar ihop sig till slakt. Kanske har jag en romantisk syn på livet på landsbygden, men det var så härligt att få gå loss i min kärlek till de böljande ängarna och ljusa sommarnätterna och skapa en berättelse utifrån det.

Vad vill du berätta för någon som vill läsa din nya bok?

 – Den handlar om människor och relationer mellan olika generationer, om längtan efter kärlek och tillhörighet och om att våga bejaka sig själv och den man är. Tycker du om feelgood hoppas jag att du tycker om den här. 

Hur var det att skiljas från Betty och påbörja något nytt?

– Det var dubbla känslor, spännande och vemodigt på samma gång. För mig har Betty en särskild betydelse eftersom Bettys värld var min debutbok och där öste jag hejvilt ur egen fatabur. Jag jobbade i många år som journalist på bland annat ELLE och Amelia och använde erfarenheterna från tidningsbranschen som inspiration till Bettytrilogin. Särskilt första delen utspelar sig till stor del i redaktionsmiljö på en glamorös damtidning i Stockholm. Jag hade väldigt kul när jag skrev de böckerna, och Betty lever kvar i mig – hon är ju jag liksom. Samtidigt längtade jag efter att skriva något helt nytt, en berättelse som utspelades i en annan miljö, och när Jämtlandsidén växte fram förrförra sommaren i min lilla stuga norr om Östersund blev jag helt såld. Att skriva en bok innebär att tillbringa många, långa månader i samma miljö, med samma karaktärer, och det underlättar om man väljer en plats där man trivs och vill vara. I den nya boken kunde jag använda mig av mina rötter och min barndoms somrar hos min mormor på Raftsjöhöjden. Visserligen har jag döpt om byn till Storsjöhöjden och jag har fått flytta på en del gårdar för att det ska passa handlingen bättre, men det är i alla fall där Hanna träffar sin gamla tonårskärlek Mattias, getbonden. Jag har tillägnat Juni, juli, halva augusti min mormor som tack för alla ljuvliga sommarlov och jag tror hon sitter på ett fluffigt moln någonstans där uppe i himlen och vinkar stolt.

Vad kan du ge för tips till oss som har svårt att slutföra saker?

– Jag är mästare på att skjuta upp saker jag inte vill göra. Tvättkorgen kan växa, räkningarna betalar jag i sista minuten. Att skriva däremot ser jag som ett jobb och där är jag disciplinerad och plikttrogen som en gammal märr. Upp med tuppen och sätta sig vid datorn är vad som gäller. Har jag en deadline ser jag till att hålla den, det har jobbet som journalist lärt mig. Jag tror det handlar om att skaffa sig en motivation. En morot. ”Inte sugen på att träna?” Men tänk vad skönt efteråt, och du slipper få ont i ryggen. ”Ingen lust att rensa ogräs?” Men tänk vad fint det blir i rabatten när det är klart. ”Inte hågad att ringa gamla moster?” Men tänk vad glad hon blir och det i sig är en belöning. ”Ingen inspiration till att skriva?” Men tänk vad härligt när du är klar med det där kapitlet/stycket/meningen som legat och skavt som en sten i skon. Jag tror att vi alla helst väljer den lättaste vägen, men försöker man se det positiva som hägrar när det är gjort blir det mindre betungande.

Du älskar ju feelgood. Men varför tycker du att man ska man läsa feelgood?

 – Jag tycker att feelgood är som honung för själen och hjärtat. Man kan krypa upp i soffan och plötsligt befinna sig i en helt annan värld. Att låta sig uppslukas av en bra bok funkar som återhämtning. Man får vara med i andra människors liv och kan ställa sitt eget åt sidan. Särskilt i tider som nu när mycket känns ovisst och vi peppras med corona-nyheter. Då är eskapismen i en härlig feelgoodroman välgörande. Förlösande, rent av. En undersökning, jag minns inte vilken, kom fram till att människor som läser feelgood blir mer empatiska. Rena fredsduvan ju! Själv älskar jag trassliga relationer och ett hoppfullt slut. Allt behöver inte ordna upp sig, det gör det sällan i verkliga livet heller, men jag vill kunna stänga boken med ett leende på läpparna och tänka: ”Livet är rätt härligt ändå”. Sista frågan.

Vilket feelgood-tips vill du ge och varför?

 – Jag vill tipsa om en fullkomligt underbar bok, Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman. Den handlar om en ung kvinna som skapat sig fyrkantiga rutiner för att klara av tillvaron, och hon trivs med det. Tills det inträffar något som ställer hennes liv på ända och hon blir tvungen att hitta nya förhållningssätt, och därmed upptäcker hon nya sidor hos sig själv. Den är rolig, rörande, hjärtskärande, befriande och gick rätt in i hjärtat på mig. Jag vill också tipsa om Livet efter dig av Jojo Moyes, den okrönta feelgooddrottningen. Den boken tog mig med storm på en flygresa till New York. Jag hulkade som ett barn och fick servetter av kvinnan i sätet bredvid. För mig står Livet efter dig för allt en bra feelgoodroman ska ha: Härligheter, besvärligheter, svåra utmaningar och ett hoppfullt slut, om än inte det jag hade tänkt mig. Att jag strax därefter hade privilegiet att intervjua Jojo Moyes var en ynnest. Vänlig och trevlig satt hon där och berättade om sitt författande och sitt liv och jag tänkte: ”Hon lever min dröm.” Två månader senare blev jag uppsagd från jobbet på grund av en omorganisation och chockad, knäckt och med ett tilltufsat självförtroende bestämde jag mig. Det var nu eller aldrig. Jag ville så innerligt gärna förverkliga min författardröm. Och så började skriva Bettys värld ... Det kanske finns en mening med allt. 

Tack snälla för att jag fick vara med i den här intervjun.

Intervju med Jenny Rogneby

En fin januarieftermiddag mötte jag författaren Jenny Rogneby som skrivit böckerna om Leona. Vi träffades i ett litet rum på Bonnierförlagen. Här kommer vårt samtal:

Hur känns det nu när det är fjärde boken om Leona?

– Med tanke på att jag från början hade tänkt att det skulle bli tre böcker och att jag valde att förlänga serien, så känns det extra roligt att det faktiskt blev så. Att det har funkat så bra så att jag har kunnat ge ut fler böcker än tre. När man har jobbat hårt med en bok är det otroligt skönt att den är ute. Det är så spännande också att se folks reaktioner på det man skrivit och det man jobbat med under ett år. Jättekul!

Känner du att du har mer att gräva i när det gäller Leona?

– Du tänker att du har mer att skriva om efter den här? Ja, jag har redan påbörjat femte boken. Det har jag tänkt ska bli den sista. Egentligen borde man inte säga det med tanke på att jag bestämde att det skulle bli tre och sedan blev det förlängt. Efter det borde jag hållit tyst. (Skratt) Man vet ju aldrig. Men jag känner att fem böcker är lagom. Det kommer bli bra. Det är klart att det skulle finnas mer saker att berätta om henne, men jag har andra idéer som jag vill skriva på. Jag vill testa lite annat också.

Tänker du testa annat inom samma genre eller vill du pröva andra genrer?

-Mitt intresse och mitt kunskapsområde ligger ju inom krim, så att på något sätt kommer det att vara en del av vad jag vill fortsätta med efter Leona också, men det kanske blir något lite annorlunda.

Du är utbildad kriminolog, känner du att det är en trygghet och hjälper dig när du ska skriva?

-Absolut! Och att jag har jobbat inom polisen som brottsutredare. Det jag skriver om har jag jobbat med, även om jag inte skriver om ett fall jag varit med om. Så kunskapen om brott och brottslighet har jag jättemycket nytta av när jag skriver. Det är absolut tryggt. Jag har pratat med andra deckarförfattare som inte har egen erfarenhet av ha jobbat med det och de har det naturligtvis svårare. Då har de oftast någon polis de frågar. Mycket saker kan man naturligtvis läsa sig till, när man gör research, men jag känner verkligen att det är en väldigt bra utgångspunkt att ha den kunskapen. Hade jag inte jobbat med brottsutredning eller utbildat mig till kriminolog, så hade förmodligen inte mina böcker blivit så här. Jag vet inte ens om jag hade börjat skriva då. Det är ju på grund av det som jag började skriva. Som jag fick idéen till här. Det kändes självklart att det skulle bli någonting inom krim som jag skrev, när jag väl satt igång.

Tror du att dina böcker får ett annat innehåll just för att du har den bakgrunden du har mot om man inte har den bakgrunden?

– Ja, det tror jag. En av det mest intressanta delarna av mitt jobb var att hålla förhör med misstänkta, så jag har ganska mycket förhörsscener i mina böcker. Själva utredningen är i fokus, även om jag också har relationer och en väldigt speciell huvudkaraktär. På det sättet märkts det nog att jag har jobbat med det. Jag kanske går mer ingående på vissa delar, som jag kanske inte skulle gjort om jag inte hade jobbat med det. Till exempel kanske man inte väljer att ha en polis som huvudkaraktär, om man inte har jobbat med det. Då kanske man väljer att ha en författare eller en journalist, som man vet mer om och det gör det lättare att skriva. Så ja, jag tror det märks vad man har för bakgrund när man skriver.

Du har valt att skriva om Leona, som bryter mot normer. Jag har förstått att du tycker det är intressant att utforska det att hon bryter mot normer och vad det leder till. Vad har varit utmaningen i att skriva om någon så annorlunda person?

-Det finns tusen utmaningar i att skriva överhuvudtaget. En story som håller hela vägen. En huvudkaraktär som inte bara ska utvecklas i en bok, utan i många böcker. Allt inom skrivande är en utmaning egentligen. Men just att ha en udda huvudkaraktär - jag har inte skrivit något annat så det är svårt att svara på. När man bygger upp en karaktär är det alltid en balansgång. Hur mycket ska jag låta henne göra? Hur udda ska hon få bli? Hon kliver ju verkligen över gränser för vad många människor skulle göra. Hur långt kan jag gå med det? Det har varit en balansgång, men också otroligt intressant. Det är både utmaning och nöjet i det.

Jag har tagit en hel del risker med Leona, om man jämför med hur andra karaktärer är. Jag har medvetet tagit risker, för att jag tycker det är intressant att utforska och se vad som händer. Samtidigt får man tänka på att om Leona hade varit en man, då är det nog mycket av de saker som hon gör som man inte hade en reagerat på, till exempel att hon som kvinna inte är den som tar mest ansvar för barnen i familjen. Bara det är ju kontroversiellt för vissa. I första boken är hon gift och då är det hennes man som vill att de ska flytta till förorten till en villa. Han vill ha ett tredje barn. Han vill bygga familjen och hemmet. Det som traditionellt sätt förväntas av en kvinna. Om det är en man som jobbar mycket och överlämnar ganska mycket ansvar för barnen till kvinnan, då är det inget som man skulle reagera särskilt mycket på. När det är en kvinna som gör det, är det annorlunda. Jag tycker det har varit intressant att se hur man ser på det och vill gärna att läsarna ska tänka på det. Hur skulle man ha reagerat om det var en man som gjorde de här sakerna? 

Att man inom polisen begår brott, det har man sett män göra i filmer och litteratur. Man ser polismän som går över gränsen och tar lite pengar vid sidan av. Man reagerar inte så mycket på det. Men när det är en kvinna då är det plötsligt som att det är lite värre bara för att den kvinna. Det känns som att ramarna hur en kvinna ska vara en lite tajtare. Så det har jag tyckt varit väldigt intressant och viktigt att ifrågasätta.

En del saker är ju riktigt otäcka i den här boken. Hur klarar du att skriva om otäcka saker?

-Jag vet inte om jag är härdad av jobbet. Jag har nog blivit det (skratt). Jag ska villigt erkänna att när jag gjorde research, så tyckte jag det jag läste var obehagligt. Jag blev nedstämd. Det var skrämmande och otroligt obehagligt, det som unga personer kan läsa om på internet. På det sättet blev jag väldigt påverkad. Jag blir påverkad av de böcker jag skriver. Som förra boken då jag skrev om organhandel och gjorde ganska mycket research om organhandeln ute i världen. Det var ruskiga historier om hur människor blir av med sina kroppsdelar och blir lurade på dem. De vill tjäna pengar på att sälja en njure och så slutar det med att de blir lurade på pengarna och släpps ut och blir sjuka. De får ingen eftervård och dessutom kommer de hem till sin by och blir dåligt behandlade. Det är fruktansvärt att tänka sig. Så det är klart att jag blir påverkad av det jag skriver. Men jag har ju också en bakgrund av att jobba med ganska tunga och svåra ämnen i mitt jobb som brottsutredare, så jag är ju van vid det och kan förhålla mig distanserat till det. Jag skriver fiktion, även om det utgår från verkligheten. Men jag tycker också det är intressant, vissa saker vet man inte så mycket om. Jag är till exempel inte säker på att folk vet att det finns sådana här sajter som ungdomar kan hamna på.

Du måste ju ha vetat någonting om det för att kunna börja skriva, men hur fick du reda på det?

– Jag ville skriva om ungdomar den här gången. Just det här med psykisk ohälsa bland ungdomar känns så aktuellt. Jag har själv kommit i kontakt med det ganska mycket som polis och har träffat ungdomar som har hamnat snett på olika sätt. Det ville jag skriva om. Och när jag började fundera på det här, så är det i just den här ungdomsperioden som många mår dåligt. Det ena ledde till det andra när jag började läsa och googla lite och fundera på vad jag ville skriva. Just när det handlar om ungdomar ville jag ta upp ett samhällsproblem som jag tycker är viktigt.

Finns det något som du känner du inte skulle klara av att skriva om, som är för mörkt och hemskt?

– Det finns det säkert. Jag kan inte komma på något nu. Det kanske snarare är så att jag väljer hur jag vill skildra det. Jag har valt bort att skildra grova våldsscener ingående eller grotta in mig i likdelar, som en del författare tycker är nödvändigt för deras historia. Jag vet inte om det är det att jag har jobbat med det, men jag finner ingen underhållning i det, utan jag tycker det med det psykologiska är intressant. Så mindre blod och mer psykologiskt tänker jag. Jag skriver om det jag tycker är intressant. Eftersom jag skriver om nutid, så tycker jag det är viktigt att ta upp samhällsproblem. I den här boken är det ungdomar. Boken innan organhandel. Boken före det självmordsbombare. Så det är ofta aktuella ämnen jag har valt. Men som sagt inte för mycket våld beskrivet detaljerat. Men sedan kan det vara obehagligt ändå. Det är ju en genre där det ofta är obehagligt. Det får man köpa om man läser deckare. Men sedan hur det skildras är det som är det intressanta, tycker jag.

Kan det vara så att du ser någonting på tv eller läser någonting i tidningarna som du tycker är intressant och tänker att du vill skriva en bok om?

– Ja, så kan det vara. Det var lite så med tredje boken om organhandel. Där tror jag att jag såg någon artikel någonstans om en pojke som hade blivit kidnappad och fått någon kroppsdel utopererad utan att föräldrarna visste det. Det var ju fruktansvärt. Jag kan få inspiration från vad som helst egentligen. Nyheter, vad som händer i samhället, film och till och med musik. Jag kan tänka: vilken skön stämning det var i den här låten. Det måste jag komma ihåg och ta med som en stämning i en viss scen.

Hur gör du när du ska sitta ner och skapa stämningar i böcker?

– Ja, hur gör jag praktiskt? Jag har ju inte långa miljöskildringar i mina böcker, utan jag försöker sätta stämningar i början av scenen. Om Leona kommer in i ett rum, så vill jag inte skriva varenda pryl som finns i det i rummet. Det skulle ju bli att rabbla upp. Man vill ändå att en läsare ska få en liten bild av hur det ser ut. Då försöker jag tänka vilka saker som Leona skulle uppmärksamma i rummet. Då har det varit till exempel som i första boken, som många har kommenterat, att hon reagerar på hur bordet är. Hon är lite speciell i sitt tankesätt. Hon skulle reagera på att en penna ligger fel. Sådant som andra kanske inte skulle uppmärksamma. Jag vill berätta något som säger något om karaktären. När jag sätter mig ner och skriver en scen, ser jag scenen som en film i huvudet. Då blir det att jag får med stämning när jag skriver. Jag ser det framför mig. Ibland blir det som jag har skrivit ner inte riktigt som jag såg det och då får jag jobba vidare med det. Om jag kort ska beskriva hur jag jobbar, så är det som att berätta en film jag sett för någon.

Skriver du varje dag?

- Ja, det gör jag. Nu är det väldigt mycket annat i och med att jag är i princip precis i lanseringsfasen. Jag gör mycket intervjuer och så. Då hinner jag inte med att skriva. Annars försöker jag skriva varje dag, för att jag tycker att när man är borta från boken lång tid är det ibland svårt att komma tillbaka. Det blir en startsträcka innan man kommer igång. Fast ibland är det bra att vila från manuset. Man ser det lite med andra ögon när man kommer tillbaka. Det borde jag kanske var bättre på. Efter varje inlämning brukar jag försöka ta några dagar ledigt. Bara för att få lite distans, sen när jag sätter igång igen. 

Är det någon annan som läser dina texter eller är det bara vid inlämningarna som du får feedback?

– Jag är ganska restriktiv med att folk får läsa, för varje person man låter läsa har ju olika synpunkter. I vissa skeden av skrivandet kan det bli väldigt förvirrande om det är många som tycker saker, speciellt eftersom Leona är en karaktär som folk har väldigt mycket tankar runt omkring. Då gäller det att tänka på vad sitt eget huvudsyfte med karaktären var, så att synpunkterna inte stör huvudsyftet. 

När jag skrev första manuset då hade jag inget förlag, då hade jag skrivit hela manuset och skickat in det och sedan den började vi bearbetar och jobba med det. Men nu har jag ju ett förlag jag kan bolla med. Så jag bollar oftast med vad jag har tänkt, en liten synopsis: ”Så här har jag tänkt med nya boken, vad tänker ni om det?” Så man är lite på samma bana innan jag börjar skriva.

Så har jag en tidigare kollega från polisen som läser också. Jag frågar honom om det är något som verkar konstigt, för man blir rätt blind för sin text. Nu jobbar jag inte heller kvar, så det kan ju vara saker som har förändrats sedan jag jobbade inom polisen som jag behöver veta. Så en tidigare kollega läser, min pojkvän läser också samt förlaget. Det är de som läser innan det ens släppts.

Brukar du be om feedback på korta stycken från pojkvännen?

- Nej, det brukar inte vara kortare stycken. Det är snarare att han läser hela första utkastet. Efter jag har skrivit första utkastet läser han, sedan brukar han inte läsa mer faktiskt. Så han läser inte ens sista versionen. Då blir det mer att vi pratar om ändringar jag funderar på att göra. Att jag frågar hur det låter för någon som inte skriver. Bara för att få en synpunkt och kunna bolla lite. 

Läser du själv böcker?

Inte så mycket som jag skulle vilja. Jag har också en trave hemma, som säkert du och de flesta har. (Skratt). Men innan jag började skriva själv så hade jag i princip inte läst någon deckare. Jag läste mycket biografier och faktaböcker, men inte så mycket fiktion och inte deckare. Men nu, så fort någon av mina författarkollegor kommer ut med en bok, så vill jag läsa den. Om jag är mitt inne i en skrivperiod, då känns det jobbigt att sätta sig och läsa en lång text vid sidan av. Vid vissa perioder läser jag ganska lite. Andra perioder, när jag till exempel har lämnat in, då är det roligt att kunna läsa. Då har det blivit att jag läser en del krim. Sedan jag har börjat skriva själv har jag blivit väldigt nyfiken på hur andra skriver sina deckare.

Har du någon favorit?

Jag kan inte säga att jag har någon favoritförfattare. Jag älskar variation. Jag tycker det är så häftigt att se när författare har skrivit något och man märker på språket att det här är verkligen den personens sätt att skriva. Efter jag har börjat skriva själv, har det förstört lite av läsningen om jag ska vara ärlig. Man ser text på ett helt annat sätt. Man analyserar det på ett annat sätt. Man förstår varför författaren gjort på vissa sätt. 

Betyder det att du försöker läsa så många olika författare som möjligt? 

– Ja, jag försöker göra det. För jag tycker det är inspirerande när man läser någon ny författare som har hittat ett eget sätt att skriva på. Gärna debutanter. Det säger väldigt mycket om tiden att de fått ge ut manus på det sättet de har valt att lägga upp storyn.

Läser du fortfarande biografier?

– Ja, jag gör det. Jag läser ganska brett. Jag är inte en sådan som läser bara krim. Jag läser absolut andra böcker också. Vanliga romaner, som inte handlar om brott. Biografier också. Jag tycker det är intressant med biografier med människors upplevelser, liv och vad de berättar om sig själva och vad de har gjort för val i livet.

Vad läser du just nu?

- Jag läste ganska nyligen ut Mikael Persbrants bok, som jag började läsa, la undan en stund och sedan återkom till. Väldigt intressant om hans liv och hur han framställts i media. Hur han ser på det. Jag läser också Camilla Grebes Dvalan. Vi skulle vara på nyhetsmorgon tillsammans och jag tänkte att jag skulle hinna läsa den innan, men hann tyvärr inte. Så jag håller på med den nu.