På tal om böcker som får tårarna att rinna... Jag läste "...och himlen var
oskyldigt blå". Jag grät mest hela tiden. Jag grät när jag tänkte på alla som förlorat en anhörig. Jag grät för att vår familj hade tur i oturen... min lillebror och tjej klarade sig bland annat för att de försov sig när de var på Phi phi island. Jag grät när människor i boken var generösa och osjälviska. Jag grät när Charlotta hörde av sig till sin familj. Jag grät när jag tänkte på att man aldrig vet vad framtiden bär med sig för sina barn. Kort sagt... Jag GRÄT! Jag undrar om det finns någon som klarar av att läsa denna bok utan att åtminstone känna tårarna bränna i ögonen.
Trots att jag grät och grät när jag läste denna bok är det en historia som är sakligt skriven. Det är inget sementalt slisk, utan en rättfram berättelse för hur det var för dem och många andra drabbade där.
Betyg: -5 av 5
-~-~-~-~-~-~-~-~-~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: ...och himlen var oskyldigt blå
Författare: Charlotta Ölander
Antal sidor: 251
Förlag: Bokförlaget Langenskiöld
ISBN: 91-975718-2-2