Nu har jag hittat en ny historisk roman som jag bara älskar.
Tolv andetag till sjön av Pauline Riccius är en otroligt fin berättelse och för mig blev den extra stark eftersom min egen mormor dog på sanatorium. Genom boken fick jag en glimt av hur hennes vardag kan ha sett ut.
Sanatoriemiljön skildras nämligen med stor inlevelse. Man får följa livet tätt inpå: vänskaperna, isolationen, den ständiga och tunga skuggan av TBC samt de behandlingar man utsatte patienterna för. Det är både gripande och lärorikt och samtidigt skrivet med en värme som gör att man verkligen bryr sig om människorna.
Tidsandan är dessutom fångad på ett sätt som känns både nära och trovärdigt, som om man kliver rakt in i epoken och får uppleva den inifrån.
Jag fastnade också för porträttet av läkarhustrun, doktorinnan och den roll hon förväntades axla. Att berättelsen är inspirerad av författarens egen mormor, som var doktorinna på sanatoriet i Sandträsk i Norrbotten, ger ytterligare tyngd. Historien känns levande och äkta.
Det här är en stark och trollbindande roman som skildrar en viktig del av vår historia med både hjärta och respekt. Jag längtar redan efter att få läsa fortsättningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar