Kristin Harmel lyckas alltid skriva berättelser som jag fastnar i.
Dottern i Paris är en andra världskriget-berättelse utifrån mammors perspektiv. Det märks att författaren är engagerad i ämnet, vilket gör att jag också blir det. Visst lyckas jag rätt tidigt lista ut hur det förhåller sig, men för mig var inte det viktigt. Det viktiga var vad det som hände gjorde med de drabbade. Berättelsen berörde mig.
Förutom detta så är det en fin skildring av att skapa konst, både träsniderier och målande. Det fascinerade mig. Jag är riktigt okonstnärlig, men författaren lyckades få mig att förstå känslan i skapande och hos konstnären.
Det ska bli spännande att se vad författaren levererar härnäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar