Intervju med Ayòbámi Adébáyò

Jag har haft den stora äran att få intervjua Ayòbámi Adébáyò, när hon var här på Sverigebesök. Hon är aktuell med den helt fantastiska boken Stanna hos mig. Det var ett väldigt trevligt och intressant samtal. Här kan du läsa det:

Jag förstår att du har besökt många länder och pratat om din bok. Du måste ha hört många tolkningar av din bok, men vad är dina egna tankar om den?
- Det är en intressant fråga för att min tolkning av den är inte statisk. Hur jag tänker om den ändras hela tiden. Men just nu tänker jag på den som en konversation mellan två människor som har älskat varandra väldigt djupt och som har sett denna kärlek gå sönder. De ser tillbaka och försöker förstå vad som hänt. Varför deras kärlek gått i bitar. De försöker rättfärdiga sina egna handlingar och val de gjort. De har kommit till väldigt olika slutsatser om vad som är möjligt i deras framtid, med tanke på allt som hänt i deras historia. Så det är en sak. Det är också en historia om kärlek. Och om ensamhet. Det handlar också om moderskap och vad det innebär att vara en förälder. Alla konventionella vägar som gör att vi hamnar där vi hamnar. Just nu är det så här jag tänker, men jag vet inte hur jag tänker imorgon.

Du har låtit båda personerna berätta sin historia. Var det en plan från början?
- Ja, det var det! Jag vill addera båda perspektiven. Jag ville ha bådas röster. Men sättet den är strukturerad på har ändrats mycket under skrivandets gång. Jag visste att jag ville ha bådas röster, men jag visste inte om jag ville ha deras röster i vartannat kapitel. Initialt skrev jag första halvan av boken bara från hustruns perspektiv och sen den andra halvan bara från mannens perspektiv. Jag hade den idén väldigt länge. Sen kom jag på att strukturen fungerade inte för berättelsen, så jag behövde andra sätt att strukturera kapitlet. Andra synvinklar. Tills jag kom fram till denna struktur.

Det handlar om gamla traditioner och sedvänjor som får oss att göra vissa saker. Vad är dina tankar kring att använda gamla sedvänjor eller traditioner? Tycker du att det har en plats i det moderna samhället? Är det viktigt att ha i våra liv?
- Jag tänker att det är en fin balans mellan att titta på världen som vi lever i just nu och förändringar som äger rum och fundera över vad som fortfarande är användbart. Förändringar är nödvändiga. Allt är inte värt att ha kvar, eftersom vi växer som människor och ändras. Samtidigt kommer det att finnas gamla värden och sedvänjor, som vi har nytta av i vårt moderna samhälle. Så det är inte ett enda svar. Det finns vissa saker vi behöver släppa taget om för de är skadliga eller ohälsosamma för människor. Men det finns vissa saker som är värt att behålla, för att de ger oss ett värde.

Vilka tycker du att vi ska behålla?
- Samhällelig gemenskap till exempel. Jag kan inte tala för Sverige, men där jag kommer ifrån är familjen viktig. Uppoffring för andra människor för att de är en del av din familj, ditt samhälle. Folk går ihop för att hjälpa den svagare personen, för att säkerställa att ingen behöver vara utan. Om det är sju i familjen som är väldigt rika och en som är fattig, så skulle de hjälpa den personen. Så det är vissa värden som jag tycker är viktiga att behålla och ha i åtanke.

Vad har du fått för reaktioner från människor i Nigeria som läst din bok?
- Boken har blivit mycket väl mottagen, förvånansvärt väl mottagen. Jag var precis på en litteraturfestival i Nigeria förra veckan, före jag kom till Sverige. Jag blev häpen över och lite överväldigad över hur mycket kärlek folk hade för denna bok och hur många som hade läst den. Jag uppskattade det. Jag fick känslan att den här boken har kommit att betyda väldigt mycket för många människor, så det är väldigt tillfredsställande för mig. För det är ju där historien kommer ifrån, så jag är glad att den fått det mottagandet.

Har reaktionerna från läsare i Nigeria och läsare i Europa varit annorlunda på något sätt?
- Inte särskilt mycket. Jag tycker att läsare verkar anknyta till liknande saker i den här boken. Jag känner att det är sakerna är det vilken person som helst kan anknyta till var de än lever. Jag antar att det talar till hjärtat om vad det innebär att vara människa. Att existera som en person, en kvinna, en man i världen. Jag är också medveten om att läsarreaktionerna i Nigeria är mer personliga. Det är nyanser och detaljer i romanen som kan vara mer familjära för en person i Nigeria och som de förstår snabbare.

Vissa saker i boken är exotiska för mig men vissa saker kan jag känna igen mig som kvinna, till exempel att försöka bli gravid och det händer inget. Boken påminner mig om att vi har så mycket gemensamt. Vi är alla människor i slutet av dagen.
- Ja, jag tycker att det är det som är så underbart med litteratur. När jag växte upp läste jag massor med brittisk litteratur, trots att jag aldrig hade varit till England på den tiden. Det var massor med saker som de i böckerna pratade om som jag inte visste vad det var. Jag hade aldrig sett snö, druckit Gingerbeer eller ätit Shepards Pie, men trots allt kunde jag knyta an till de här människorna. Det är precis som du sa den det påminner oss om att på en fundamental nivå är vi alla människor.

Läste du mycket litteratur under din uppväxt?
- Ja! Jag växte upp med läsning. Jag blev förälskad i böcker väldigt tidigt. Jag kommer ihåg när jag gick i förskolan och vi var granne med skolbiblioteket. Jag stannade där och läste och läste. Det var så magiskt. Böcker är så underbara.

Läser du alla möjliga sorters litteratur?
- Ja faktiskt. Jag läser allt möjligt. Jag letar alltid efter under, magi och du kan få det i vilken bok som helst. Det är en anledning till att jag läser allt. Jag letar alltid efter den den magiska resan och du kan få den varsomhelst.

Läser du böcker även när du skriver?
- Ja, det gör jag! Men jag märker när jag skriver, så läser jag mer noveller. Jag älskar att läsa så mycket, men det fungerar bäst med noveller då. Dessutom så kan jag säga till mig själv att när jag jag läst klart, då måste jag skriva. Och då kan jag läsa klart.

Varför skrev du din bok?
- Det var en historia som jag hade tänkt på i ungefär två år före jag började skriva den. Jag började tänka på den för att en av mina vänner dog och det fick mig att tänka på karaktären som blev Yejide. När jag började skriva den var det för att jag hade tänkt på den här historien i två år och det kändes så verkligt. Jag bara var tvungen att skriva den här boken. Det kändes nödvändigt. Så jag antar att det var därför.

Vad svårt att skriva den?
- Åh ja! Det var stunder då det var svårt. Det var också stunder då det var lättare. Det var ju min första roman och jag höll på att lära mig att skriva något som var så långt. Arbeta med den strukturen. Jag hade skrivit noveller förut, men ingen roman. Så det var en lärande process på många sätt. Det tar tid. Du försöker och misslyckas. Sedan försöker du igen. Det var så det var.

När började du skriva berättelser?
- Jag var faktiskt väldigt tidig. Jag kommer inte ihåg när, men när jag var nio hade jag redan en anteckningsbok där jag skrev små berättelser och dikter. Men jag skrev före det.

Hade du någon du såg upp till som skrev berättelser?
- Ja, på sätt och vis. Det var människor, vars böcker jag läste. Det var personer som jag kände personligen. Men också - jag växte upp i ett universitetsstad och författare bodde där. Allt det inspirerade. När jag blev äldre och läste ännu mer, upptäckte jag författare som Toni Morisson, Elisabeth Strauss och Margaret Atwood. Alla dom är inspirerande.

Jag har läst att i en del afrikanska länder är det väldigt få barnböcker som utspelar sig i det egna landet eller som har huvudpersoner som är innevånare i det egna landet. Hur är det i Nigeria?
- När jag växte upp i Nigeria fanns det en hel del berättelser om nigerianska barn. Olyckligtvis har många förlag som gav ut barnböcker lagt ner. Just nu kan jag inte hitta några av böcker som jag läste som barn. Jag tycker det borde finnas fler berättelser om nigerianska barn. Det finns några, men inte nog många.

Vilka förändringar har du sett i Nigeria under din uppväxt och vad skulle du vilja förändra om du kunde?
- När jag föddes, så var Nigeria under militärt diktatur. Så jag växte upp under militär diktatur. Nigeria gick inte tillbaka till demokrati förrän 1999, vilket är mindre än 20 år sedan. Det är en stor förändring som jag har sett. En väldigt stor och positiv sådan. En sak som jag skulle vilja förändra är (det är många saker jag skulle vilja ändra) hur våra ledare och människor i regeringen relaterar till människorna i samhället. Jag känner att människorna i regeringen inte är ansvariga för folket, så jag skulle ändra att de är mer ansvariga för folket. Det andra som jag skulle ändra är vår elektricitet. Vi har väldigt dålig tillförsel av elektricitet. Om jag kunde skulle jag knäppa fingrarna och ge oss en beständig fungerande eltillförsel, skulle jag göra det. Det skulle vara fantastiskt.

I Sverige är det många kvinnor som berättar om hur de blivit utsatta för kränkande behandling av män på sina arbetsplatser. Det är många berättelser kommer ut nu. Är det något du kan relatera till när det gäller Nigeria också?
- Tyvärr. Det verkar vara ett universellt problem. Ja. Definitivt. Det är också något som händer i Nigeria, tyvärr alltför många gånger. Det är också en sak som jag skulle vilja ändra, nu när du nämner det.

Vad är dina planer för framtiden?
- Skriva en en en bok till! Jag vill gå tillbaka till skolan och få min Fil.dr. Jag har redan akademisk grundexamen och en yrkesexamen. Men jag vill väldigt gärna ha en Fil.dr också, för att jag älskar skolan. Jag vill aldrig sluta. Det är de två sakerna jag tänker på just nu. Gå tillbaka till skolan och doktorera samt skriva en roman till.

Har du arbetat samtidigt som du har skrivit boken?
- Ja. När jag skrev första boken arbetade jag. Sedan gick jag tillbaka till skolan. Sedan arbetar jag igen. Sedan blev det skola igen.

Vad har du arbetat med?
- Det har ändrats genom åren. Först arbetade jag på bank. Så har jag arbetat för civilförvaltningen. Jag har också arbetat för ett litterärt magasin som redaktör.


Har du några idéer för nästa bok?
- Jag tror det. Men vi får se hur det går. Det är fortfarande för tidigt att säga.

Intervju med Sara Bergmark Elfgren

Här kommer en intervju med Sara Bergmark Elfgren som har skrivit Cirkel-böckerna med Mats Strandberg, gjort Vei-böckerna med Karl Johnson och bilderböckerna Nu leker vi! samt Just nu har vi varandra tillsammans med Maria Frölich.

Hon är just nu aktuell med senaste boken Norra latin.

Hur kommer det sig att Norra latin handlar om en teaterklass?
- Det finns flera orsaker till det. En är att jag höll på mycket med teater själv under hela min uppväxt och efter gymnasiet åkte jag iväg och gick på en teaterskola ett halvår i England. När jag jobbade med manuset till filmatiseringen av Cirkeln så brukade jag assistera rollsättaren Victoria Svanell ibland. Då träffade jag många unga skådisar och började tänka på när jag själv höll på med teater i den åldern, och hur sårbart skådespelaryrket är. Det är en tacksam konstform att skriva om också för den handlar så mycket om interaktion mellan människor och om känslor. Det finns mycket potential till drama, så att säga. Framför allt om ett gäng tonåringar står i centrum. Och jag visste ju från att ha gått teaterskola att vissa lärare har en rätt märklig syn på pedagogik, som kan orsaka problem i en grupp. Dessutom är det ju rätt komiskt med alla konstiga övningar man måste göra. Ibland kan det vara ganska svårt att förstå syftet med dem.

Så valde du att förlägga det till Norra Latin. Vilken av idéerna kom först? Var det att du ville skriva om en teaterklass eller var det att du ville skriva om byggnaden?
- Svårt att säga. Jag hade spanat på byggnaden väldigt länge och tyckte det var en intressant plats. Jag tycker det är spännande med ställen som har byggts för ett speciellt ändamål, men där den ursprungliga verksamheten inte längre finns kvar. Och jag ville skriva om ett av de gamla läroverken i Stockholm, men det kändes svårt att skriva om en existerande skola. Om jag skulle skriva om Södra Latin, där det finns ett teaterprogram, skulle många säkert tro någon av lärarna där var förebild till teaterläraren i min bok till exempel. Men så är det ju inte. Samma sak om jag skulle skriva om en annan skola. Det skulle bli väldigt utpekande och läsas som en slags nyckelroman. Så jag tänkte att det är ju perfekt om jag återuppväcker den här skolan. Då kan jag göra vad jag vill. Norra Latin är ett konferenscenter i dag, det finns inga elever som går där som kan säga: ”Nej, så där är det inte!”

Jag har förstått att du varit där och tittat mycket och gjort research hur har det varit?
- Det har varit väldigt inspirerande. Det var väldigt öppna redan från början när jag mejlade och berättade att jag skulle skriva den här boken och frågade om jag fick komma dit. Den marknadsansvariga visade runt mig och sen sa hon att jag fick komma och gå som jag ville, bara jag inte störde. Så tipsade hon om föreningen Norra latinare och jag tog kontakt med deras ordförande. Jag fick tala med elever som gått på skolan från 40-talet och framåt, tills skolan stängdes i början av åttiotalet. Det var väldigt inspirerande. Jag har använt en del detaljer från sanna historier i boken.

- Det är intressant hur man kan göra så mycket research och ändå skriva fel. Man kan ha bilder och ha varit på platsen jättemånga gånger och ändå råka dra iväg åt något håll. Jag hade en sån grej när jag insåg att jag skrivit in för många våningsplan. Det var något slags tankefel. Det är en ganska förvirrande arkitektur också. Så jag var tvungen att rita upp skisser för att inte tappa bort mig.

Du pratade ju om att du hade gått på teaterskola och sett det här sociala spelet, men hur gjorde du för att fånga det sociala spelet?
- Jag har intervjuat folk som har gått på olika teatergymnasium i Stockholm. Vissa har jag djupintervjuat i flera timmar om antagningsproven, hur lektionerna gick till och hur de upplevde skoltiden. Berättelserna hade många likheter men skilde sig också. Vissa var mer positiva, andra mer negativa. Sedan har jag använt min egen erfarenhet från gymnasieåren. Även om jag inte gick teater, så gick jag på en prestationsskola vilket Norra Latin också är.

- Sen var det som sagt teaterskolan i England. Det var en ung grupp, alla var mellan 17 och 24, och det blev ofta ganska jobbig stämning. Jag ville inte ge mig in i det där spelet. Så jag tog ett steg tillbaka från det sociala. Jag kollade på film och läste böcker - och så skrev jag skrev ohyggligt mycket i min dagbok. Varje dag antecknade jag i detalj allt som hände, vilka övningar vi gjorde och olika interaktioner jag hade med människor. Så vissa situationer är tagna rakt från det materialet.

Vilken skatt att plocka av!
- Ja, det var ju grymt, väldigt pratiskt! Jag kommer säkert använda det till annat också, någon annan gång.

Har du haft testläsare som har kollat av om du har lyckats fånga det?
- Jag har haft både äldre yrkesaktiva skådespelare och yngre som har läst. De kände igen sig.

Vilken av dina huvudpersonerna var lättast att hitta?
- Båda var lika lätta och lika svåra. Från början visste inte alls hur jag skulle göra. Skulle jag skriva i tredje person eller i första person? Nutid eller dåtid? Ofta är det så i början när man ska skriva en roman, man velar fram och tillbaka. I Cirkeln visste vi att det måste vara tredje person. Och Mats gillar att skriva bäst i presens och jag hade ingen direkt preferens, så jag sa ”okej, vi kör presens”.

- I Norra Latin valde jag till slut första person av flera skäl. Ett var att jag inte omedvetet skulle börja skriva som Engelsfors-böckerna. Jag ville vara säker på att jag kunde ta ett steg ifrån dem och utmana mig själv. Det var ett sätt att öppna upp nya dörrar. Men det jag märkte sedan var att Clea inte fungerade alls att skriva i dåtid och Tamar kunde jag inte använda på det sätt jag ville om jag skulle skriva henne i presens. Jag läste en bok som heter Girls on Fire av Robin Wasserman, som är jättebra. Och hon har gjort en liknande grej. Det är två huvudpersoner. En berättare i jagform som ser tillbaka och en berättare i jagform i presens. Jag tänkte: ”Man kan ju faktiskt göra så här.” Så fort jag testade det så började det lossna. Men att lära känna huvudpersonerna är ju ett kalibrerande som pågår hela vägen från det att man börjar skriva ända fram till slutet, tycker jag.

Du säger att du vill utmana dig själv när du skriver, är det viktigt för dig att du testa gränserna och utmanar dig?
- Jag vill inte göra exakt samma sak som jag gjort förut. Det känns helt meningslöst. Men det är olika för olika personer. Antingen är man nog jättebekväm med att upprepa sig eller så börjar man hata sig själv efter ett tag. Jag skulle börja hata mig själv.

Vilken av karaktärerna lägger dig varmast om hjärtat?
- Huvudpersonerna. Tamar och Clea. Det är dom som jag varit närmast. De blev lite väl verkliga för mig ett tag. Jag har nog tyckt att författare koketterar lite när de säger att det känns som att deras romanfigurer blir som riktiga personer. Men för mig blev det verkligen så. Jag var på MultiCon, som är en kongress för nördar mellan 13-25. Jag satt i en författarpanel och så kom jag på mig själv med att tänka jag måste tipsa Tamar om det här, för hon skulle verkligen älska människorna här. Jag tänkte att nu har de gått för långt.

- Det känns också som att Tims lägenhet finns. Jag ser den framför mig så tydligt. Men den existerar inte. Samma sak med många av de andra platserna. Också det här med själva Norra Latin, jag var tvungen att påminna mig själv flera gånger att det är ingen skola längre. Kanske blev det så extra starkt för att jag isolerade mig så pass mycket när jag skrev.

- Jag tycker om de andra karaktärerna också. Även om jag inte gillar dom som personer så kan de vara roliga att skriva. Ta till exempel Tim, som Clea blir kär i, och som beter sig extremt illa ibland. Men medan jag skriver honom får jag inte hata honom. Då blir det ganska ointressant. Jag måste förstå varför Clea är så kär i honom. Vad som är attraktivt med honom helt enkelt. Och samtidigt får jag inte som författare börja försvara honom, jag måste vara ärlig om vem han är, vad han gör och hur det påverkar andra.


Berättelsen har ju dragning åt det skrämmande även om det är en berättelse om magi. Var det en tanke hela tiden det skulle vara lite skrämmande?
- Det finns de som tycker att boken är läskig och det kan jag fatta. Men jag vill inte att folk ska tro att det är en skräckbok, för då blir de nog besvikna. Jag anser att jag har skrivit en fantasyroman. Diskbänksfantasy, men dragning åt det mörka hållet.
- Jag vill inte skriva något som handlar om fluffig magi. Jag gillar den där hisnande osäkerheten kring ”Borde jag hålla på med det här?”. För mig gör det att magin känns mer verklig, vilket jag gillar. Sedan känns det ju lite som slöseri att inte skriva otäcka scener i en byggnad som Norra Latin. Man vill ju använda en miljö till max. Jag fick t ex höra att uppe i biologicum, där de hade uppstoppade djur, hade de en mumie. Jag kunde ju inte inte använda det, det var ju för bra!

Har du hört någon oväntat tolkning av din bok från någon som har läst den?
- Ja visst. För det mesta tycker jag det är väldigt intressant, även om man ibland undrar ”vad har du läst för bok egentligen?”. Ibland blir det så extremt tydligt hur folks förväntningar och förutfattade meningar, om till exempel fantasy som genre, styr deras läsning.
- Jag hade en diskussion med en läsare som uppfattade slutet och vissa karaktärers motiv på ett annat sätt än vad jag hade tänkt mig. Det var ett väldigt intressant samtal och jag kan inte säga att personen hade fel, för jag förstår hur boken gick att läsa på så vis.
- Det är bland annat för att få de här oväntade perspektiven som jag använder mig av testläsare när jag skriver. Det är ju väldigt bra att få sådana åsikter under processen, när man faktiskt kan åtgärda.

Jag tycker din berättelse innehåller element som gör att man tänker” vad hade hänt om”. Brukar du själv tänka så när du läser en berättelse?
- Det är ju kul att den sätter igång sådana tankar. Jo, men det gör jag absolut. Det är intressant. Att tänka på om en karaktär ens kan göra något annorlunda i en viss situation. Jag tänker förstås mycket på det när jag skriver också.

Om en författare skulle göra fanfiction om Norra Latin, vilken författare skulle du vilja att det var då och varför?
- Vad svårt! Jag har så svårt att tänka i de banorna. För mig blir snarare tanken vad skulle folk kunna skriva fanfiction om snarare än vem som skulle göra det. Det finns några händelser i slutet av boken som jag vet har väckt många frågor hos vissa läsare. Över huvud taget är det väldigt smickrande när läsare vill skriva fan fiction efter att ha läst ens bok, men att en annan författare skulle göra det – det känns för främmande.

Du säger ju själv att dina inspirationskällor är att du gått teaterskola och att du har mött unga skådespelare. Har det varit någon fler inspirationskälla du har använt dig av?
- När man börjar skriva en bok så är det ju ofta mycket som är oklart. Som man inte vet. När jag började den här boken så förkastade jag ganska många idéer om vad den skulle handla om. Vad huvudkonflikten skulle vara. Ganska tidigt hade jag de två huvudpersonerna och så Tim. Sedan testade jag att flytta runt dem lite i olika konstellationer.
- Jag tänker att när man skriver en bok är man ute efter en särskild känsla. Vad är det för typ av bok det här? Man skriver och försöker höra melodin, vilken sorts musik det är och när man hör det börjar man förstå vad man håller på med. Då är det klart att jag kan bli inspirerad av att läsa saker som ger mig samma känsla som jag själv vill skapa. För att det kan påminna en om att ” just ja det är det här som jag gillar med det här”. Elizabeth Hand är en sådan författare. Hon påminner mig om vad man kan göra med litteratur.
- Annars kan jag bli inspirerad av en tidningsartikel. En historia som någon berättar, ett minne, en statusuppdatering eller något jag ser på stan. Målningen som hänger längst ner i södra ljusgården på Norra Latin. Jag var på en klassisk konsert som introducerades med en anekdot om kompositören. Den där berättelsen och musiken slog an något i mig och satte igång en massa saker. Jag går på instinkt när det gäller sånt där, skriver ner dem och ser var de dyker upp igen. Så jag blir ständigt inspirerad, men det kan vara extremt random saker som sätter igång saker hos mig. När jag skrev De dödas röster fick jag en viktig idé av att spela tevespelet The Witcher 3: Hearts of Stone.

Har du fler projekt på gång nu?
- Jo, jag har ju alltid det. Jag ska skriva bok två så småningom. Det är inte en direkt fortsättning på Norra Latin, men den utspelar sig i samma universum. Jag vet vad den ska handla om. Det är en annan huvudperson och jag har storyn i grova drag och samlar material till den. Återigen: låtar, saker jag läser i sociala medier och hör på stan. Just nu plockar jag bara in allting. Sedan ska jag börja med mer riktad research som intervjuer med vissa yrkespersoner och så vidare. Just nu bara puttrar det bara på och är ganska mysigt. Jag vet mycket mer om den boken än jag visste om Norra Latin när jag började. Sedan händer det massor när man börjar skriva, men jag har vittring på känslan, huvudpersonen och vad det är för berättelse.
-
- Sen håller jag på med serieromanen Vei – bok 2 tillsammans med tecknaren Karl Johnsson. Vi skrev klart och grovskissade hela ettan och tvåan i ett svep. Sedan gjorde vi klart ettan, och nu jobbar vi med tvåan igen. Finjusterar och fixar. Maria Fröhlich och jag ger ut en ny bilderbok hösten 2018, det blir vår tredje. Jag håller på skriva dramatik och det är väldigt spännande. I dag hade jag möte med regissören och vi pratade om det jag hittills hade lämnat in. Det är ett annat sätt att tänka, jag tycker det är jättekul. Och så håller jag på med några projekt som jag inte får prata om alls.

Hur gör du när skriver?
- Det beror helt och hållet på vilket projekt det är. Det där har jag blivit mycket mer avslappnad med. Jag känner mig lugnare inför att processen tar tid och jag vet att jag kommer att lösa problem under dess gång. Om man bara arbetar så ordnar det sig, även om man inte vet allt från början.
-
- När jag skrev poddserien De dödas röster använde spred jag ut mindmaps och postit-lappar över hela köksbordet, till min mans stora förtret. Jag gjorde olika mindmaps för olika aspekter av mordfallet som undersöks i serien. En var en karta över de misstänkta. En annan över omständigheterna kring mordet. Vad skulle polisen kunna reagera på? Vad sticker ut? Sedan delade jag in det så att fokus hamnade på olika typer av frågeställningar i olika avsnitt och skrev en storyline. Därefter diskuterade jag den med regissören och avsnittsförfattarna och samlade in deras input och associationer.

- När det gäller Norra Latin så testade jag många olika metoder. Ingenting funkade. Jag var tvungen att skriva mig in i den. Jag vet inte om det blir likadant nästa gång. Kanske inte. Kanske kommer jag ha fler saker klara för mig redan från början. Men generellt sätt så är min process att jag börjar med en rätt lös plan om hur det ska se ut. Så skriver jag framåt tills jag kör fast. Det är alltid för att jag tänkt fel. Då måste jag gå tillbaka. Lösa det. Skriva framåt lite till. Gå tillbaka och ändra. Skriva framåt lite till. Så håller jag på sådär tills jag har ett första utkast. Då har jag jobbat igenom texten väldigt många gånger. Sedan skriver jag om allt igen. Så låter jag någon läsa och så får jag feedback. Så skriver jag om. Så fortsätter jag så här och skriver om och skriver om och skriver. Jag jobbar mycket i lager på lager. Oavsett var det för typ av material.

Du säger att ofta sitter och jobbar bäst hemma vid bordet. Behöver du tystnad? Eller kan du sitta i cafémiljö och skriva?
- Inte nödvändigtvis alltid hemma vid bordet, ibland sitter jag i soffan också. Men när jag är djupt inne i redigering kan jag nästan inte gå ut. Det är som att jag måste hålla igång koncentrationen hela tiden. Då går jag helst ut på kvällen när det inte är så mycket folk, om jag ska handla till exempel. Ibland måste man ju jobba på café och tåg, när man är på resande fot. Jag har testat det där med kontor, men det fungerade inte för mig. Men alla är olika.

Min intervju med Augustprisvinnaren Johannes Anyuru

Jag fick chansen att göra en mini-intervju med Augustpris-vinnaren Johannes Anyuru. Hann vann årets skönlitterära pris för sin bok: De kommer drunkna i sina mödrars tårar.

Jag hade verkligen velat ställa många fler frågor och följdfrågor till honom. Han har väldigt intressanta svar.


Jag älskar att läsa dystopiskt och din bok är ju dystopisk. Vad är fördelen att skriva dystopiskt?
- Man kan skriva ett varningsrop. När jag skrev den här boken har jag förhållit mig ganska mycket till Aniara utav Harry Martinsson. Och gjort på sätt och vis samma sak som han har gjorde med Aniara: använda tendenser.

När man skriver en dystopi tar man vissa tendenser som man ser i samtiden och så drar man dom till sin spets på något sätt. Det vill säga som jag sa på scenen - hur skulle samhället se ut om det byggde på idéen att svensk är den som alla andra tycker är svenskar, som Sverigedemokraternas definition på svenskhet. Svensk är den som svenskar tycker är svenska. Hur skulle samhället ser ut då? Vad gör man med dom människor som inte är svenskar? Vad händer när man tar ifrån människor dess medborgarskap?

Det är skrämmande men om man tittade på det sk Landsdalen som var nu i helgen, så en av de saker de sa var precis: Vi kanske måste ta ifrån människor dess medborgarskap. Vad gör man sedan med de människor som sedan är statslösa? Då får de sitta inspärrade någonstans. Det är bokstavligt talat det som händer i min bok då. Och det är naturligtvis vad som hände med judarna. Det förlorade sina medborgarskap. Vad ska man göra av dem sedan? De hör inte hemma någonstans.

Så det är väl det som är en av fördelarna med att skriva en dystopi. Man kan gestalta: Hur kommer det här faktiskt konkret att se ut? Det som man talar om idag. Det som man drömmer om idag. Hur skulle det se ut rent konkret?

Sen är också så att när man skriver en dystopi så… En dystopi är märkligt nog en konservativ genre, på sätt och vis. I betydelsen att man läser Aniara och slår ihop boken och tänker att vi måste bevara naturen. Vi måste bevara vår förundran inför universum, inför tillvaron. Vi måste bevara detta.

När jag slog ihop min bok, så att säga, när jag var färdig med skrivandet så tror jag att jag fick jag en stark känsla som jag inte haft innan. Det finns trots allt något som är värt att bevara i demokratin. Jag kommer ju annars från en miljö som många kulturarbetare kommer ifrån. Där man är sysselsatt med vad ska vi riva ner och ersätta med något bättre. Och det är också nödvändigt, men det kan också vara meningsfullt att tänka på vad kan vara värt att bevara. I synnerlighet i dessa tider.

Vad är du mest nöjd med när det gäller din bok?
- Att jag har fått en massa människor att läsa science fiction utan att veta om det.

Intervju med Augustprisvinnaren Fatima Bremmer

Här kommer min intervju med Fatima Bremmer som vunnit Augustpriset med sin bok Ett jävla solsken.



Hur upptäckte du henne? Här är en kvinna som vi aldrig fått höra om i skolan och jag så besviken över att jag inte fått höra om henne.

– Det är ju det jag är också. Det var ju den frustrationen, att jag var så förbannad över det faktumet, som har drivit mig att slita mig igenom det här arbetet. Även om det har varit sjukt roligt. Jag kände till henne vagt. Jag visste ju att hon var Sveriges första undersökande reporter och så där. Det kände jag till sedan jag pluggade journalistik själv. Jag hade ingen aning om omfattningen av hennes helt makalösa fantastiska liv. Det hade jag inte förstått själv heller riktigt. Sedan sen gjorde jag ett längre reportage om pionjärkvinnor, en reportageserie, och hon var en av de jag skrev om. Då insåg jag att det fanns ingen biografi skriven och då kände jag att det måste ju finnas. Det är ju helt galet att det inte finns. Ja, så därför. Då fick det bli en kort och gott.

Det är ju så viktigt att lyfta kvinnor. Det är ju förebilder.

- Ja, verkligen. Det här är ju en förebild på riktigt. Hade det varit en man så hade hon ju haft fem biografier skriven om sig vid det här laget. Så det känns verkligen bara så viktigt.

Vad har du fått för reaktioner från läsarna?

- Jag har fått enormt fina reaktioner. Folk har skickat brev hem till mig och skickat mejl och just tackat för att jag har fått dem att upptäcka henne. Jag har fått så ofantligt mycket fina recensioner som jag är så glad över. På så sätt sprids ju också kunskapen om henne. Ja det är verkligen mycket reaktioner, det är det.


Är det män som också har kommit och sagt wow?

- Oh, ja. Det är inte bara kvinnor.

Hur har det varit med förlaget?

- Min förläggare Adam tyckte det lät spännande på en gång. Han har stöttat och peppat och de har varit stolta hela vägen. Så det känns jättefint. Verkligen.


Varför heter boken Ett jävla solsken.

- För att hon beskrevs så av dom runt omkring henne. Hon lyste, syntes. Så svor hon också rejält. Då kändes den titeln helt rätt.

Intervju med Christoffer Carlsson

Jag har gjort en intervju med Christoffer Carlsson. han är aktuell med boken Den tunna blå linjen.

Du har doktorerat som kriminolog. På vilket sätt har det hjälpt dig som författare? Eller har det hjälpt dig?

- Jo, men det har hjälpt mig på ganska många sätt. Som kriminolog får man en djupgående kunskap om brottslighet, om personer som begår brott och om personer som utsätts för brott samt om polisen och hur polisen arbetar. Även om större frågor som t ex vad händer med ett samhälle när en viss sorts brottslighet ökar? Vad händer med brottsligheten när ett samhälle i övrigt förändras väldigt mycket? Brottsligheten är avhängig en massa andra faktorer.  Och det är fantastiskt att ha för en som skriver kriminalromaner. Den sortens ganska djupa kunskap.


En annan del av det är lite beroende på vad man gör som kriminolog, men det jag gör som kriminolog är att intervjua personer som har begått brott. Vissa har begått ganska grova brott och några bara enstaka. Och det man får då är en berättelse om ett liv. Man får inte en berättelse om bara brottsdelen, utan en förståelse för personens liv. Och när man intervjuar väldigt många personer om deras liv på det sättet så får man en förståelse för hur människor funkar och vad människor drömmer om samt vad man är rädd för. Jag brukar säga det att kriminalromaner, de som är bra, handlar inte om brott egentligen. De handlar om allt det där som gör oss till människor.


När vi studerar brott, då pratar vi också om frågor som berör kärlek och vänskap och maktbehov och pengar och lojalitet, skuld, hemligheter, beroenden. Allt det där är ju sådant kriminalromaner handlar om för mig. Allt det där som gör oss till människor. Det man lär sig som kriminolog är att brottslighet är ofta den yttersta konsekvensen av de väldigt mänskliga faktorerna som kärlek och vänskap. Så det ger en också en socialpsykologisk insikt i hur människor är och knutet till det är det farligaste och tråkigaste jag vet, dvs när författare som dömmer sina karaktärer. Där man kan se på författaren att han eller hon har en åsikt om karaktären. Att du är dum, du är bra. Det är nästan alltid ett symptom på att det här inte är någon bra bok. Och kriminologin lär en att inte döma människor, utan försöka förstå människors beteenden. Och det är inte samma sak som att rättfärdiga, förlåta eller bagatellisera. Det är något annat liksom. Man kan förstå utan att sympatisera. Det är ett användbart förhållningssätt när man ska skriva kriminalromaner.

Har alla samtal du haft varit en inspirationskälla till att vilja skriva eller till berättelser du har skrivit?

- Nej, det kan jag väl inte säga riktigt. För man kan inte riktigt – nu var det inte riktigt det du frågade- men man kan inte riktigt använda den typen av kunskap på det sättet. Alltså studierna som vi har gjort, de är ju insamlade med hjälp av skattebetalarnas pengar. Jag kan inte riktigt ta de sakerna och sätta i en roman, en kommersiell produkt. Så man kan inte använda det på det sättet. Däremot tror jag att författarskapet och kriminologin handlar om samma sak. Att försöka förstå vilka vi är? Hur vi blir den vi blir? Om det kunde ha blivit annorlunda? Och den typen av frågor... ursprunget till Junker-serien är två vänner samgår skilda vägar. Den tanken kommer är knuten till livsloppskriminologin som är det jag håller på med. Där man följer människor genom livet och ser hur dom… så… det var ju något vi hittade i väldigt många livshistorier vi fick. Intervjuer vi gjorde att människor som har väldigt lika utgångspunkt kan det gå väldigt olika för beroende på var dom händer i livet för dom.  Allt är inte förutbestämt genom gener och det är väldigt mycket saker som sker senare i livet. Om man tittar på Leo Junker-serien och vad den handlar om så handlar den om två personer som växer upp underliga omständigheter men sedan går skilda vägar. Så de där grova tematiska dragen kan man nog se likheter i och om det är inspiration jag vet faktiskt inte. Jag skulle nog inte säga det.

När du har gjort det här har du känt ett mer sug efter att skriva kriminalromaner? Du hade ju kunnat skriva om något helt annat. Eller har du alltid haft ett intresse av att vilja skriva kriminalroman?

- Ja, jag fattar. Det är de historierna jag gillar. Det måste ju säga att allt det här låter ju jättefint och ambitiöst men i grunden som gillar jag att underhålla. En kriminalroman som inte underhåller är en dålig kriminalroman. Så jag alltid gillat att berätta historier. Det är det som jag känt att jag varit bra på. Jag tycker om att ha en publik eller en läsare fast, trollbunden. Det har aldrig varit förutbestämt att jag skulle skriva kriminalromaner. Det har bara blivit att de historierna jag gillar hamnar oftast, kan oftast, bara berättas i den formen. Så det är mer så. By default. Det blev kriminalromaner för det är den sortens historier jag gillar. Om man trycker upp dom i en bok och ska placera dom i en bokhandel, då är den hyllan den som ligger närmast vad de är.


De två första böckerna vi skrev kallade vi ju inte kriminalromaner utan det var spänningsromaner, thrillers. Det är ju först med Leo Junker-serien där det är en polis där jag vågade ta steget ut och säga att det här är kriminalromaner. Något annat skulle ju vara nästan obegripligt, när det handlar om en polis som löser brott. På ytan är det det som de handlar om i alla fall. Jag har börjat testa hur man kan skriva en roman om ett brott. Jag skrev en ungdomsroman som ju i allt väsentligt är en kriminalgåta. Det är en ung detektiv i huvudrollen som ska lösa ett brott. Det är det det handlar om på ytan. Hur kan man berätta en historia om ett brott? Kan man berätta med en 16-årig tjej i huvudrollen? Jag försöker allt mer utmana mig själv. Se om det går.


I fallet med Den tunna blå linjen så var utmaningen ganska stor. Min förläggare brukar säga: ”Du sätter Dig alltid lite i skiten. För det är aldrig samma. Det är alltid ett nytt problem du behöver lösa”. Det är det som är poängen. Det är alltid en ny utmaning. Går det här om jag gör så här?


Utmaningen i den här boken (Den tunna blå linjen) var ett tekniskt. Kan man skriva en kriminalroman om ett kallt fall utan återblickar? Det är ju det klassiska i vanliga fall. Man får följa den pågående mordutredningen sedan får man gå tillbaka och se hur allting börjar. Men det är ju inte så vi upplever världen Vi har ju bara tillgång till det förflutna genom dokument. Som rör det förflutna. Bilder, texter eller vittnesutsagor. Så kan man berättaren kriminalhistoria om ett kallt fall som man gör det i verkligheten? Det gick till slut. Och går det göra det spännande? Jag menar hur spännande är det om du har två poliser som sitter i ett stort, tomt rum och tittar på en skärm, där man har videodokumentation av en brottsplats som är fem år gammal. De går på filmen runt med en kamera och säger vad de ser. Så sitter Leo och hans kollega och tittar på det. Hur kan man göra det spännande? Det är världens tråkigaste scen. Hur kan man ladda den med något som gör den intressant? Men det gick. Man behövde bara hitta rätt infallsvinkel. Om man tänker efter så är det ju otroligt makabert och hemskt att sitta och titta på en film av en gammal brottsplats. Man behöver bara hitta det där som gör att det slår an något i en. Hur skulle det kännas att sitta där? Så det går. Men det är ju inte den enkla vägen ut att skriva kriminalromaner på. Men att skriva en bra kriminalroman handlar, tror jag, om att inte ta den enkla vägen.

Är det utmaningar som gör det intressant för dig att skriva? Som driver dig som författare?

- Ja, det är en bra fråga. Jag tror att det är många saker som driver. En av dom är definitivt det. Det där skulle kunna bli riktigt bra. Om jag lyckas. Jag vet inte om det går. När det känns så, måste jag prova. Om jag däremot känner: Det där går lätt att göra. Jag har gjort det förut. Då ska jag inte använda den idén. För mig handlar det om att det aldrig får bli en rutin. För när det blir en rutin för mig blir det tråkigt. Det vet jag själv som läsare. När det är business as usual. Jag blir så trött som läsare. Det står inget på spel. Jag vill vara en författare som pressar sig genom texterna.


Så det är definitivt en av sakerna. I alla fall att en bok blir på ett visst sätt skulle jag säga. Men vad som driver mig? Jag är inte bra på så mycket. Jag kan inte så mycket. Jag kan skriva. Jag kan berätta historier. Det är en av de få sakerna jag är bra på. Jag har också sådan tur att det är det absolut roligaste jag vet. Det är ett sätt för mig att få tiden kreativa delen i mig som jag tror alla har. Det är ett sätt möta andra. Sen är det ju också ett sätt att få tänka på och utforska de sakerna i livet som jag tycker är intressanta. Vad innebär det att växa upp? Vad innebär det att bli vuxen? Varför har vi hemligheter gentemot varandra? Kan två personer vara vänner? Vad finns det för villkor för att en vänskap ska kunna fortsätta? Hur olika kan man vara? Om man tar en bra kriminalroman så är det ju de här frågorna det handlar om. Hur gick det här paret? Vännerna? Pappan och sonen? Pappa-dottern? Jag tror att ofta säger vi att räcker det att en kriminalroman underhåller eller behöver det vara något mer. Som att det är två olika saker. Jag tror underhållningsvärdet ökar spänningen i en bok. Bara jag som författare lyckats få med läsaren på villkoren i boken. Så blir underhållningsvärdet högre. Att man upplever boken som mer spännande.

Du har ett väldigt poetiskt språk. Hur du skriver. Hur du skildrar. Kommer det självklart eller får du kämpa?

-  Undra vad det kommer från. Nej jag kämpar inte med det. Det jag kämpar med är att göra så att varje liten bild får så så mycket utrymme som möjligt. Första utkastet till ”Den blå linjen” innehöll 100 sidor mer. Men det är inte så att stora sjok har strukits, utan det är på redigeringsnivå som totalt 100 sidor har försvunnit. En mening som får utgå eller som man formulerar om. För att få en så tät text som möjligt. Jag älskar själv när man får en text och den är så tät. Tätt skrivet. Så tajt. Det passar också den här formen. När man då har de här udda bilderna. Texten tänjs ut. Den blir som en bubbla. Om du tänker dig att texten är som ett nät, så när den där bilden kommer såsom en bubbla underifrån som tänjer ut nätet lite grann. Det gör att det händer något hos läsaren. När man får den bilden. Den som är absolut bäste på detta är Bob Dylan. Visions of Johanna t ex. In these room the heatpipes they caugh. Så fantastisk bild. Man förstår ju precis. Vad han menar. Man hör ju precis hur det låter. Jag tror att mycket kommer från det.


Jag växte ju upp med böcker men jag växte också upp med popmusik. Det formade också mitt språk. I popmusiken kan det finnas bilder som är så starka, men rätt i rätt ögonblick- perfekt. Jag läste Tranströmer och det letade sig in i mig på något sätt. Så det kommer naturligt för mig.


Men det jag gör när jag redigerar är att jag stramar upp den och söker efter. De där ordet får vara kvar för att det händer något i texten. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. Något händer som som jag gillar. Och varför det blev flämtar, det bara kommer. Jag gillar språk.


Jag är ingen Sara Lövenstam. När det är grammatiska saker så ringer jag Sara och frågar.” Hur är det med det här? Kan man göra så här?” Då kan hon svara: ”Det kan man inte. Men du kan skriva så här.”


Men jag gillar språk som estetik. Jag tycker att läsa en kriminalroman ska vara en estetisk upplevelse också. Det ska vara en språklig upplevelse. En del säger att det journalistiska språket i en kriminalroman ska bara vara ett verktyg för att berätta vad boken handlar om. Språket är bara en ett verktyg att förmedla något som hänt. Det ska inte finnas någon skönhet i det. Det är nog tanken att kriminalromanen är väldigt plotbaserad. Jag tycker det är helt fel. En kriminalroman kan vara mycket mer. Jag tycker att man ser det i de allra bästa. Belinda Bauer. Som har ett fantastiskt språk. Gillian Flynn kvicka språk. Jens Lapidus en brutal estetik.  Om man tar ut ett stycke ur en Jens Lapidusbok och bryter ut det. Meningarna är väldigt, väldigt välskrivna. De faller som rader av poesi. Jag tycker jag har ett fylligt språk. Jag vet inte om det är så poetiskt. Ett språk som använder sig självt för att berätta någonting.

Jag tycker att vissa meningar i Den tunna blå linjen är skrivna så som att de är en del av en dikt. Det känns som att läsa dikt.

- Tack! Vad glad jag blir! Jag tror. När jag skriver någonting provar jag. När jag skriver mina första utkast så går det väldigt fort. Första utkastet tar typ tre månader att skriva. Sen arbetar jag med att forma om handlingen men framför allt språket. Det blir renare tightare och stramare. Jag sitter på meningsnivå. Jag tittar på en mening. Den sjunger inte. Jag vill att den ska sjunga. I relation till det som kommer innan och det som kommer efter. Det ska klinga bra. Det ska kännas arb månader att skriva. Sena ¨¨der att skriva. Sena mina första utkast så går det väldigt fort. Sen ara en tthär? Kan man göra mjukt och fylligt. Jag tycker om det. Jag är inte ens som sitter med ett ord en kvart med markören blinkande när jag skriver utkastet utan jag tar ett ord som flämtar. Ja, flämtar blir bra. Liksom så där. Det känns bra. Men sedan i redigeringen blir det: ska den flämta? Ska den sucka? Nej, en polisradio suckar inte. Flämta. Hm. Ska den blinka? Nej, det är för bildligt. Det är ju ett ljud man hör. Jag sitter så där. Mer på ordnivå. Jag har också ett problem med kriminalromaner som är väldigt långa. När jag ser en som är väldigt lång blir jag så misstänksam. Eller så är det något väldigt spektakulärt. Som t ex tre sekunder. Händelser vid vatten. Något som verkligen få vara jättelångt för den är sin egen värld.Eller så är den fladdrigt skriven. Så när jag sitter och redigerar är det: Kan jag säga det här? Eller ska det vara kortare. Men det farligt också. För det är som du säger. Man vill gärna ha den där nyansen också i språket. Man får inte skära bort för mycket. Det får inte bli Jens Lapidus liksom, för jag är inte han. Jag gillar ju hur han skriver men det är ju inte mitt språk. Så jag jobbar väldigt mycket med det. Jag tycker det är roligt.


Lyssnar du på musik när du skriver?
- Väldigt sällan. Musik är alldeles för... Jag skulle nog kunna lyssna på något instrumentalt. Jag skulle aldrig kunna lyssna på popmusik. Jag är alldeles för distraherad. Då skulle jag lyssna på låttexterna istället för att skriva. Så nej. Det ska vara tyst eller som den här cafémiljön där det är en massa brus.


Är det någon låt som någon gång har inspirerat dig?
- Ja, sådana saker händer. Inte så att man blir inspirerad direkt. Men det finns ett par. När jag lyssnar på klassisk pop eller klassisk rock, t ex Bod Dylan, Ronettes eller Kent. För mig genererar det bilder. Så jag får ofta bilder som jag inte vet vad de kommer ifrån, men som jag tycker är väldigt spännande. Nu ska jag bara komma på ett exempel. Jo, det finns en scen i Den fallande detektiven när huvudkaraktären, när Leo och Gabriel sitter i en bil tillsammans med Kaufmann och de åker genom ett vintrigt Stockholm och pratar om komplicerad brottsutredning. På radion, stereon spelas just då Surfer Girl av Beach Boys. Den är ju så drömsk. Den är ju så vacker. Det blev bara en sådan ljuvlig konstrats. Där sitter de där tre buttra poliserna i smällkalla vintern och så spelas Surfer Girl. När jag lyssnade på Surfer Girl så kom den bilden, den scenen bara upp. Så kan det vara.


Jag märker att jag har små knep för mig också. Låten Be My baby av Ronettes är en av världens 10 bästa låtar. Den är alltid med!  Någonstans i allt jag har gjort så finns Be My baby med. Man ska också vara uppmärksam på registreringsnummer på bilar har jag märkt. Om man desciffrerar dom så betyder ofta dom något. I Mästare, väktare, lögnare, vän så finns det ett registreringsnummer som om man översätter siffrorna till bokstäver blir det JAG SER. Jag tror bilen tillhör ett väldigt viktigt minne. Minnesstickor, USB-minnen är också viktiga i Leo Junker-serien. Det är sådant man ser efter man skrivit. Jag tycker det funkar. Det kan vara markörer för att det t ex kommer hända något viktigt.


Varför valde du namnet John Grimberg?
- Jag har en kompis som heter Stella Grimberg. Jag tycker det namnet är så snyggt. Så det tog jag. Så heter han ju Leo Junker och det är ju knutet hans liksom. Det kunde ju inte vara Leo Junker och Lars Johansson. Grimberg är snyggt liksom. Det klingar så bra. Grimberg att vara grim. Han är ju lite så Grimberg. Så finns det ju bröderna Grim. Jag ville bara att hans förnamn skulle börja på J. Leo Junker och John Grimberg. Det låter bra. Ibland är det inte svårare än så.

 

Finns det något som du skulle vilja pröva skriva? Någon genre eller något som du inte prövat än?

- När jag skrev Mästare, väktare, lögnare, vän upptäckte jag att det var kul att skriva  historisk tid. Undra om man kan skriva en historisk roman. Det roligt om man kan förhålla sig till den faktiska historien. Men då måste det vara en tidsperiod jag gillar. Jag gillar 1900-talet: 40-, 50-, 60-, 70- och 80-talet. Det är en spännande tid. Hela det kalla kriget och så. Men det har jag ju redan gjort nu och risken är att skulle det inte bara bli en historisk kriminalroman då?


Jag har en liten hemlig dröm att skriva en serie spionromaner som skildrar det svenska underrättelseväsendet. Men ahh. Det är liksom på gränsen till gjort. Jan Guillou har varit där och hållit på. Leif har varit där... så jag vet inte. I så fall skulle man väva den jättesnygg. Man skulle väva den genom IB-affären. Man måste börja vid IB. Men det är ju gjort så man måste börja vid IB men inte i IB och sedan slutar den på Sveavägen 1986. Men jag vet inte.


Jag tyckte också att det var roligt att skriva för unga vuxna. Jag skulle vilja utmana mig att skriva även för något för ännu yngre. Det skulle vara roligt. Jag vet inte om jag skulle vara bra på det. Men jag måste ju prova. Men det blir nog ingen kriminalroman då. För det finns så många skriver den sortens saker.


Anledningen till att jag skrev unga vuxna-boken var just att det finns ju deckarhistorien för yngre men inte för unga vuxna. Finns knappt några som skriver. Om du är 17 år och vill läsa en kriminalroman som inte är Henning Mankell men som inte heller är Martin Widmark, då finns det typ ingenting. Nu kommer Katarina Wennstam med sin nya karaktär Alex. Jag hoppas mycket på den, för vi behöver bli fler. Så om jag skulle skriva för 9-12 åringar så skulle jag nog skriva något helt annat.


För mig är det ju så att jag funderar ju hela tiden på hur man kan berätta en roman om ett brott. Jag har funderat om man kan skriva i fantasygenren. Sådan lekfulla tankar. Men jag vet inte. Jag gillar ju att skildra vår värld. Den verklighet jag lever i.

Leo dras ju med av Grim. När du skriver har du känslan: ”Åh, nej varför låter du dig dras med av honom” eller är det ”Jag förstår att du dras med”?

- Hm. Jag förstår det. Om jag inte hade förstått det hade jag nog inte skrivit om det.  Vad kan de här två personerna göra mot varandra och för varandra utan att det brister helt för dom.  När jag tittar på min första anteckning så finns frågan med. Hur mycket klarar en vänskap? Hur mycket klarar en relation av? Det behöver ju inte vara endast vänskap. Mamma – son. Syskon etc. Hur mycket klarar en relation? Vad kan man göra mot varandra? Det var ju inget som jag hade något svar på när jag började. Jag har fortfarande inget svar på det. Men mitt sätt att undersöka det är alltid att skriva om det. Min kollega Thomas Engström sa en sak som jag tycker är så sann: ”Jag tänker inte bättre när jag skriver. Det är inte det. Men jag tänker renare.” Allting liksom stannar av. Långsamt. Man kan stanna i tanken. Allt är mjukare. De stora frågorna blir hanterbara. Lite så är det. De vägval som sker i serien de sker därför att jag tror att de måste ske där.

Kan det bli för dig så att du ser en plats eller åker igenom en plats eller är på en plats och tänker att den här är ju en intressant plats? Den skulle jag ju kunna skriva om. Eller den skulle jag  ju kunna ta med.
- Så kan det vara. De behöver göra ett litet djupare intryck än att jag bara åker igenom där. Skriver ju huvudsakligen om två sorters platser, den plats jag kommer ifrån och den plats jag befinner mig på nu. Någon sorts landsbygd och Stockholm. Det tar ju en liten tid för en plats att kunna sätta sitt avtryck i en och för mig behöver finnas det där. Jag kan passera en plats en specifik plats i Stockholm. Den här tunneln är ju ganska cool. Här skulle de kunna träffas. Jag lägger den på minnet.

I "Den tunna blå linjen" så utspelar sig ju en händelse under centralbron. Jag gick förbi den och insåg att här är ju sikten riktigt dålig. Så så kan det vara att jag plockar upp saker i takt med att jag är där. Det är ju mer som en del i en helhet. Jag satte boken ”Oktober är den kallaste månaden” i Småland. För att det är mer skogsbygd.


Jag träffade några som hade läst ”Oktober är den kallaste månaden”. De hade haft en bokcirkel om den. De funderade på om platsen verkligen kunde finnas. Om den var trovärdig. Den känns ju tom, trist, sotig och mörk. Men så hade de åkt en bra bit i Småland och plötsligt hade de sett en plats. ”Herregud här är det! Vi har hittat den Tommy. Här är det.” Det var precis så de kände.


Platsen Varvet bottnar i mig och hur jag växte upp. Kanske gjorde avtryck ändå. För jag kunde känna otrolig närhet till de människorna som bodde där: Ni har det precis som jag hade det, fast ni har det på nivå 7 istället för nivå 3-liksom. Såklart. Vissa platser kanske faktiskt berör en.  Vissa platser kanske berör ganska mycket på kort tid men det är för att de påminner om en själv. Så är det.

 

Författarintervju med Maggie O'Farrell

Intervju med Maggie O´Farrell författare till bland annat Den hand som först höll min, Sommaren utan regn samt Det måste vara här.



Jag har läst att du föddes på Irland, men växte upp i Wales och Skottland. Anser du dig vara irländsk?

- Ja, definitivt. Jag har ett irländskt pass. Det är väldigt viktigt för mig. Men det är lustigt, jag har ingen irländsk accent. Så det är på sätt och vis komplicerat. Jag önskar att jag hörde hemma på bara en plats, men det gör jag inte. Jag avundas lite personer som kan säga att de hör hemma på en plats eller en stad. Men det är som det är. Du blir en observatör när du känner att varthelst du går, så hör du hemma på en annan plats. Du iakttar människor. Och det passar faktiskt ihop med att vara en författare tycker jag.

Kan du prata någon irländska?

- Nej. Min pappa kan, men inte jag.

Du har skrivit om Irland i några av dina böcker…

- Det är i de två senaste jag vågat göra det. Jag har varit nervös över att göra det för att det är ett sådant litet land som har producerat så mycket bra litteratur. Jag tror jag var nervös för att det kändes som att ha ett anspråk på det. Jag har ju inte växt upp där. Men man återvänder till ställen. Jag visste ju att Claudette skulle försvinna och det är ju en svår sak att lyckas med, speciellt idag när alla har en kamera och mobil. Alla är så lätt att spåra. Så den enda plats som jag kunde tänka mig där det var möjligt att se henne försvinna var på Irland. Inte bara för att det är så vilt och avlägset,utan också något med irländare. De skulle acceptera henne och skydda henne. Bevara hennes hemlighet.

Har du varit utsatt för fördomar som irländare?

- Ja, det har jag. Blott på grund av mitt namn som är väldigt irländskt på grund av apostrofen. När jag var liten på 1970-talet så var det en fientlighet mellan Irland och Storbritannien. Det fanns många anti-irländska känslor. Jag hade lärare som – när de såg mitt namn på klasslistan- frågade: är din familj i IRA? När man tänker på det idag är det en fruktansvärd sak att fråga ett barn: Är din familj terrorister? Det är chockerande men jag kommer ihåg att det hände flera gånger. Folk nämnde det, ungefär som ett skämt men ändå inte som ett skämt. Det är mindre nuförtiden. Men jag tror inte det beror på att engelsmän är mindre rasistiska, utan för att det är andra immigranter som tyvärr möter den fientligheten.

Du skrev i Sommar utan regn om Gretta och hur svårt hon tyckte hon tyckte det var att vara irländsk i England. Och hur hennes barn inte skulle kunna komma att förstå det. Hur är det med dina barn? Har de mött fördomar kring att vara Irländsk?

- Nej, inte egentligen. De är halvt irländska och halvt judiska. Så de har idéer om rasism och förföljelse från två olika sidor, men de har inte mött det. De bor i ett samhälle som lyckligtvis är väldigt accepterande. Min äldsta son har förstått att det varit problem förr, men det är inget de möter. Inte alls.

Varför valde du att göra Aoife till dyslektiker?

- Eftersom hon var yngst av tre barn behövde hon ha någon förbannelse. För ofta i sagor är det alltid det yngsta barnet som måste ta sig an utmaningen och gå ut och … Så jag visste att hon behövde ha ha något. Jag ville inte ge henne något övernaturligt. Dessutom är min son dyslektiker. Så när jag skrev boken så var det var något som jag stod inför. Idag när ett barn har dyslexi så får den mycket hjälp: Extra lektioner, väldigt mycket stöd, det finns många sätt att hjälpa och lärarna är där. När jag hjälpte honom tänkte jag: Vad skulle hända förr när inga diagnoser var tillgängliga. Före hjälpen och kunskaperna. Dessa stackars barn som föll genom nätet. De är intelligenta men oavsett vilket skäl, neurologisk problem, så kan de inte kan lära sig läsa. Jag var så slagen av det. Som en mamma är det min instinkt att hjälpa min son, men som en författare var det: Vad skulle hända om… vad skulle hända om ingen av den här hjälpen fanns? Vad skulle hända om om inte hade hört om dyslexi. Så för familjen i den här boken, de pratar hela tiden, men de kommunicerar inte så bra. Dyslexi hade en väldigt metaforisk känsla, eftersom Aoife bokstavligen inte kan kommunicera i form av läsning och skrivning.

Tar du ofta saker du möter och är med om i ditt eget liv och skriver om det?

- Inte så mycket. Jag skriver inte autobiografiskt. Det är inte så intressant. Jag föredrar att hitta på. Men det finns saker som blir intressant att skriva om. Som dyslexin eller som hudproblemen i Det måste vara här. En av mina barn har en svår eksem. Så när det är något jag tänker intensivt på i mitt eget liv, tenderar det att komma med skönlitterärt.

Du har alltså skrivit om olika sorters problem som dyslexi, sedan är det hudproblem och stamning…

- Exakt. Stamning var något som jag kämpade med när jag växte upp. Jag visste också att det var tvunget att finnas ett skäl till att Daniel skulle möta Cloudette och att hon skulle acceptera honom. Ofta är människor, speciellt kvinnor, väldigt rörda över den som hjälper ens barn. Du är sååå tacksam. Du skulle göra vad som helst. Du litar på dom. Direkt. Så jag tänkte att det var enda sättet som Cloudette skulle låta Daniel komma in i hennes liv.

Du har skrivit om några starka kvinnor, Lexie, Cloudette. Känner du passionerat för kvinnors rätt?

- Ja, det gör jag. Jag känner passionerat för allas lika rättigheter. Inte bara om kvinnor, utan även etnisk tillhörighet, ålder och så vidare och kön är bara en del av det. Alla borde ges lika rättigheter och ges möjlighet att vara den de är. Men absolut, det är väldigt viktigt för mig att kvinnor har lika rättigheter. Jag tänker att vi har kommit lång väg men inte tillräckligt långt. Jag tycker Sverige är fantastiskt faktiskt. Det har ett gott rykte. Ni har all denna föräldraledighet och att män också får föräldraledigt av staten. Jag har alltid slagits av när jag går omkring i Sverige hur många män som går omkring med barnvagnar. Det är självklart att det är de som tar hand om babyn. De har ryggsäcken, våtservetterna, flaskorna ja, hela alltet. Du ser inte det i Storbritannien. Inte nog mycket i alla fall.

Lär du dig saker genom att skriva böcker?

- Ja, det tycker jag. Med varje bok utmanar jag mig att pröva något nytt. Jag tycker att varje bok har en ny inlärningskurva. Med denna bok ville jag skriva ur många olika synvinklar med olika röster, som alla kommer ihop till en historia. Så ja, jag gillar att ge mig själv ett utmaning med varje bok. Det är så jag håller mig intresserad.

Jag märker i dina böcker att du utforskar relationer, som mamma-dotter, syskon och make/maka. Är det något som fascinerar och intresserar dig?

- Jag tror att familjer alltid är fascinerande för författare. Vi har alla en, vare sig vi gillar det eller inte. Vi kommer åtminstone från två personer. Jag tycker det är ett universellt tema. Om en familj har tre barn finns det en matematisk formel som säger att det är 25 olika relationer. Freud sa att varje syskon har en helt annorlunda mamma. Så automatiskt så har du en färdig intrig. I familjer är det många olika personligheter i en situation.

Har du syskon?

- Jag har två systrar. Jag är i mitten.

Sommaren utan regn utspelar sig i 70-talet. Var det svårare att skriva om 70-talet eller var det enklare?

- Det var inte svårt i den meningen att jag behövde göra en massa research. Jag menar jag var ju född 1972. Det är en tid jag kommer ihåg. Det är konstigt … Du är så van att skriva om nutid och sen inser du att du skriver om 1970-talet. Det ser så oskyldigt ut när du ser tillbaka på det. Man har två karaktärer som ska kommunicera och man tänker automatiskt att de ska plocka upp mobiltelefonen. Men åh nej. Det går ju inte. Människor på 70-talet använde knappt telefon. Det var nästan en speciell händelse som gjorde att de gjorde det. Man oroade dig över kostnaden. Det är annorlunda. Jag tittade på foton. Jag var väldigt noggrann. Det måste du vara när du skriver historiskt att inte överbelasta böckerna med för många detaljer. Jag kunde ha nämnt sånger och jag kunde ha nämnt leksaker vi hade, men för mig känns det som en genväg. Det känns som att vara väldigt lat. Jag tänker att när man skapar en speciell tid så krävs det att man arbetar hårdare för att hitta snabba kulturella referenser. Så jag var väldigt bestämd med att inte nämna något speciellt märke eller sak. Det skulle vara mer en atmosfär.

Placerade du historien i 70-talet på grund av värmeböljan eller hade du någon annan tanke?

- Jag ville skriva om värmeböljan faktiskt. När jag började tänka på boken sommaren 2010. Det var när vulkanen på Island hade ett utbrott. Jag bodde i London och London var täckt av aska. Alla flyg var inställda. Det var så konstigt att kolla upp i skyn och det var inga flygplan där. Det är väldigt sällsynt. Du ser alltid ett flygplan. Det var en finkornig aska på gator och fönster. Folk började få lite panik. De köpte massor av bröd och vatten i affären. Det var många arga människor som inte kunde ta sig hem på grund av de inställda flygen. Det var som en nationell panik och jag tänkte: Detta påminner mig om något. Jag kunde först inte komma på vad. Men sen kom jag på att det påminde mig om värmeböljan. Alla var så chockerade av vädret. Denna naturlig katastrof, fenomen som stannade deras liv. Jag tänkte mer på det. Det var nästan mitt tidigaste minne just den sommaren. För att torkan startade och det regnade inte på länge. Det kom inget vatten ur kranarna så vi var tvungen att hämta vatten ute på gatan från rör. Som barn var detta väldigt spännande. Men för de vuxna tror jag att det var det väldigt oroande. Jag tror att myndigheterna verkligen hade panik. Så det var ett minne. Så ville jag skriva om hur det var att vara irländsk i London på 70-talet, för det var svårt att vara det. Nu med all islamofobi, flyktingar och immigranter så tänker jag tillbaka till den tiden.

I Det måste vara här så har du en del av handlingen som beskrivs genom en auktionskatalog. Hur kom du på den idén?

- Det är lustigt. Jag ville skriva något experimentellt. Jag ville skriva något annorlunda. Jag skrev ju Sommaren utan regn före och den hade väldigt strikta gränser och den var tvunget att hända under fyra dagar. Den hade fyra karaktärer och två platser. Så den var väldigt strikt. Jag gav ju mig själv de här gränserna förstås. Men jag kände den här driften att bryta mig loss och skriva rätt fritt. Jag skulle ju skriva om denna skådespelerska och jag visste att en av kapitlen var tvunget handla om hennes väg till framgång. Jag var ganska illa till mods över att skriva det, för det kändes som något som jag läst eller sett på film Jag kände att jag kunde inte hitta någon väg in i berättelsen som kändes ny. Så jag tänkte på alla saker som hon lämnade efter sig när hon rymde. Jag tänkte att folk ville ha dem. Idén kom till mig en natt. Jag tänkte på vad saker berättar om oss. Om man tittar i din väska. Vad skulle jag kunna se om dig då? Vad berättar sakerna vi använder varje dag om oss? Så idén kom till mig om en auktionskatalog.

Jag tycker det är en briljant idé.

- Åh, vad bra! Min man lyfte ögonbrynet : WHAT? Jag sa: Vänta lite får du se

En del säger att man kan lista ut saker om en person utifrån deras bokhylla. Vad skulle din bokhylla säga mig om dig?

- Bokhyllor! Ja, jag tror det är mycket att lära sig om böckerna i vårt hus. Det är mycket skönlitteratur. Jag läser mycket skönlitteratur. Jag tycker om att läsa väldigt brett. Jag läser tidig litteratur, 1800-tal och också modern litteratur. Amerikansk litteratur. Jag försöker läsa så mycket jag kan. Lyrik. Noveller. Jag läste mycket noveller när jag skrev när jag skrev Det borde vara här. Jag läser MYCKET!

Vad har du läst senast eller vad läser du nu?

- Jag läser historiska romaner. Jag funderar på att skriva en historisk roman som min nästa bok. Jag frågar folk: Vad är din favorit bland historiska romaner? Så just nu läser jag Book of Israel av Jeremy Gavron. Jag har läst den förut för länge sedan. Den handlar om ett judiskt samhälle i Litauen. I slutet av 1800-talet.

Om du skulle ge svenska läsare ett boktips, vad skulle det vara?

- En bok som jag älskade att läsa var novellboken Kikarsikte av Edith Pearlman. Jag tycker hon är fantastisk. Hon är briljant.

Läser du högt för dina barn?

- Ja, mycket. Hela tiden. Lyckligtvis älskar mina barn böcker. De har inte mycket val, om jag ska vara ärlig. Min 8-åring älskar Pippi Långstrump. Vi har läst mycket av Elsa Beskow. Vi har massor av hennes böcker. Min minsta går på ett förskola som är full med Elsa Beskow böcker. Jag var i en affär idag och köpte en Elsa Beskow skål, så hon kommer att bli väldigt glad.

Har du någon favorit bland barnböcker?

- De två faktiskt. Jag älskade Pippi Långstrump som barn. Jag tyckte hon var en fantastisk hjältinna. Jag älskade henne. Jag tycker hon är en sån briljant rollmodell för flickor. Så stark. Äventyrlig. Vild. Jag kommer ihåg när jag läste den som barn. Jag ville så gärna åka till Sverige. Jag blev kär i Pippi och även miljön. Pepparkakorna. Det ihåliga trädet. Det kändes så annorlunda för mig som växte upp i en stad på Irland och i Wales. Så jag älskade dom och så Beatrix Potter. Jag tycker hon är fantastisk. Hon ses ofta som någon söt men hennes berättelse är skräckinjagande. Våldsamma. Men hennes bilder är så vackra. Hon använder väldigt utmanande språk. Många svåra ord. Jag älskar det. Men jag älskar också att hon inte förenklar för barnen. Hon förskönar det inte. Hon berättar som det är.

Är du med i någon bokcirkel?

- Nej, jag skulle vilja. Det verkar fantastiskt. Ett bra sätt att läsa böcker, att få prata om dem efteråt. Läsning är en ensam aktivitet, men att prata om boken i en bokklubb gör det socialt. Ett bra sätt att vidga dina vyer. Det verkar så roligt.

Har du hört ifall någon av dina böcker varit med i en bokcirkel?

- Jo, jag har hört det på boksigneringar.

Det är ett öppet slut på Det måste vara här. Gillar du att läsa böcker med öppna slut?

- Ja, det gör jag faktiskt. Om jag kommer till boken slut och jag känner att författaren gett mig alla svar. De är de böcker som inte lever länge i ens huvud. Jag gillar att avsluta en bok och ha frågor som: Vad hände med den? Kunde det ha blivit så här. Jag tror de böckerna lever längre i ens huvud. Att de har ett längre liv. Mentalt liv. Jag försöker att inte svara alla frågor som författare. Jag tror att läsaren behöver hitta svar på egen hand också.

Efter att du har skrivit en bok har det hänt att det har förändrat hur du tänker på saker och ting som du skrivit om?

- Ja, jag tror det har det. Jag tycker om att skriva böcker om saker som jag inte förstår. Det finns de som säger skriv om det det du känner till, men jag skriver om det jag inte kan och det jag inte känner till. Man skriver för att förstå varför något skulle kunna hända och varför. Så definitivt.

Hur väljer du namnen på karaktärerna?

- Det är inget jag tänker så mycket på. Det är som att namnen kommer med karaktärerna. När karaktärerna är där är namnen där också. Det är sällan jag ändrar namn på en karaktär. Det har hänt av olika orsaker, men det känns väldigt konstigt.

Kommer karaktärerna färdiga till dig?

- De kommer när man skriver. Man måste skriva dem till liv, på ett sätt. Du börjar höra deras röst och enda sättet att göra det är genom att börja skriva.

Var det någon karaktär som var svår att skriva?

- Det var nervöst att påbörja Det måste vara här. Jag skulle ju skriva ur en manlig synvinkel för första gången. Det kändes faktiskt dock inte så svårt när jag väl gjorde det. Jag menar jag känner ju en del män. Jag är ju gift med en också. Det kändes inte som ett stort hopp. Men när min man läste igenom bad jag honom kolla och se om jag gjort något misstag och det var en scen där Daniel gick till sin frus garderob och kunde genom att se vad som hängde där se vad hon hade tagit med sig och min man sa: Det finns ingen man på denna jord som kan göra det! Jag sa: Verkligen! För jag skulle kunna göra det för dig. Han sa: NO! Så då var jag tvungen att skriva om det.

Tänker du på karaktärerna efter att du avslutat en bok?

- Ja, det gör jag. Det är lustigt. Jag är väldigt nöjd att avsluta förstås, men det är också sorgligt. Man måste släppa taget. Man saknar personerna, deras röster och att tänka på det. Jag tänker ofta på vad som händer efter boken.Vad skulle hända sen. Vad skulle vara nästa steg?

Vad kommer först är det karaktärerna eller handlingen?

- Det är olika varje gång faktiskt. I förra var det handlingen. I den här boken var det karaktärerna.

I Den hand som först höll min hand börjar Ted minnas saker om sin barndom. Är det viktigt med sin egen bakgrund. Var man kommer från?

- Ja jag tror det. Det är ju därifrån vi kommer från. I den historien var jag intresserad av…. Det var precis när jag fått mitt första barn. Jag var fascinerad av hur det dyker upp minnen från tidig barndom som man har glömt. När jag skulle sjunga honom till sömns så märkte jag att jag sjöng en sång. Och jag tänkte: Vad kom det där ifrån? Jag började tänka: Vad skulle hända om de saker som dök upp inte var igenkännbart? Som man inte förstod. Som en författare blev det: Vad om? Att det inte känns igen. Jag antar att det var där berättelsen kom ifrån.

Hur är din skrivprocess?

- Det är olika med varje bok. Jag tror att varje bok behöver sin egen skrivprocess. Metod. Det är dragningskraften. Man måste lära sig om och om igen hur manska skriva. Jag planerar inte så mycket. Jag startar med en idé eller ett scenario och ser var det för mig. Jag har en vag idé om vart det ska ta vägen, men det ändras ofta. Jag gillar det. Jag tror det är ett tecken på att en bok fungerar när du tänker att den ska ta en väg och sen halvvägs in märker du att den tar en annan väg. Ett tecken på att boken har sin egen puls.

Eftersom böckerna förändras, har du någon gång blivit riktigt förvånad?

- Ja, ibland faktiskt. Jag gillar det. Ett bra tecken.

Har du någon gång skrivit en stor del av boken och märkt att det här fungerar inte och varit tvungen att börja om?

- I alla fall delar av böcker har jag varit tvungen slänga. Man får tänka på det som att bygga hus. Ibland måste du ta bort de fula delarna för att huset ska bli fint.

Varför tror du läsarna gillar dina böcker?

- Jag vet inte. Jag försöker att inte tänka på det. Jag tror du ska skriva det du vill skriva. Vad du måste skriva. Jag försöker att aldrig tänka på någon imaginär läsare. Vad de kanske gillar eller förväntar sig. Jag tycker det är väldigt jobbigt att tänka på någon läsare som tittar mig över axeln när jag skriver. Jag tror du måste skriva bara för dig. Att tillfredsställa dig själv. Om du ifrågasätter dig själv utifrån en imaginär läsare, så kommer det inte bli bra. Boken kommer inte ha någon puls.

När du har skrivit en bok, finns det tillfällen du känner att: åh jag skulle ha berättat det här. Att det finns saker du har oberättade.

- Ja, alltid. Det är svårt att släppa en bok på ett sätt. Även när den är färdig. Om jag öppnar den och läser den så tänker jag: Varför skrev jag inte det där? Varför tog jag inte bort det? Du editerar dig själv – även när du tror att det är klart. Du kan inte vara helt nöjd. Men det är en bra känsla. Jag tror att det är det som gör att du skriver en ny bok.

Skriver du hela tiden? Eller har du perioder då du inte skriver?

- Naturligtvis är det olika faser i skrivandet, olika cykler. Men jag skriver något varje dag. Jag skriver dagbok och jag har böcker om barnen där jag skriver om deras liv. Anteckningar inför kommande böcker. Jag kan inte ha en dag då jag inte skriver. Det skulle kännas konstigt.

Du kommer ut med en biografi i augusti och den är skriven för din dotters skull.

- Min dotter har svåra hälsoproblem och är ofta på sjukhus. Livshotande problem. Jag försöker skapa mening av det som hon går igenom. Att vara förälder till ett barn som har dessa svåra problem gör att du måste sätta dig in i hur det är som förälder. Hur du hanterar det och hur du går tillbaka till ett normalt liv. Så det började som en väldigt privat produkt. Jag hade inte tänkt publicera det. Jag skrev om hur man fortsätter att leva. Hur du fortsätter. Mest för mig själv för att vara den bästa mamman jag kan vara. Sen hörde min redaktör om det och ville läsa den och sen ville att jag skulle ge ut den. Det handlar om tillfällen jag nästan dog och sista kapitlet handlar om min dotter och att ta hand om ett barn som har dessa problem.

Jag tänker att det är viktigt med böcker och att berätta för andra människors skull...

- Jag tror att det hjälper människor att inte känna sig så ensamma att prata om dessa saker. Du kan hjälpa någon i samma situation. Det är det positiva man kan ta ur den.


Så två avslutande frågor om något helt annat. Vad är bäst med Storbritannien?

- Det är konsten. Bra litteratur. Teater. Musik. Många vackra platser. Jag älskar London. Jag gillar Edinburgh också. Det är väldigt vackert och en väldigt plats lätt att bo på.

Vad skulle du ändra på om du kunde?

- Politiken. Brexit! Politiken känns väldigt instabil, liksom i resten av Europa. Världen känns som en osäker plats. Jag tycker Brexit är en fullständig katastrof! Jag känner fortfarande mig upprörd när jag tänker på det! Om jag kunde ändra en sak så vore det det. Ändra Brexit-beslutet.

Intervju med Kristina Ohlsson

Jag har intervjuat Kristina Ohlsson, som är aktuell med sin nya bok Syndafloder.

Vilken bok är du mest stolt över?
- Det är Davidsstjärnor.

Varför är du mest stolt över den?
- Det blev en så väldigt spännande historia, som jag höll liv ifrån början till slut. Dessutom blev den så sorglig.

Har du någon favoritkaraktär i Syndafloder, som du helst skrev om?
- Fredrika och Alex är mina favoritkaraktärer. Det är de i alla böckerna. Ingen kan ge dem konkurrens. Ja, jag gillar att skriva om Eden också, men hon är ju inte med så mycket i denna bok.

Hur kom berättelsen Syndafloder till dig?
- Det är svårt att säga så här i efterhand. Alla delar skulle knytas ihop eftersom det är mest sannolikt sista delen. Det mesta ger sig när jag sätter mig ner och skriver.

Hur var det att återvända till Alex och Fredrika?
- Jag hade byggt upp en längtan. Det var roligt att återvända. Jag har ingen tillbakalängtan nu. Jag känner mig färdig med Fredrika.

Hur kommer det sig att det blev dags för en bok om Alex och Fredrika igen?
- Det var dags för en sådan bok. Om jag skulle hitta tillbaka till Fredrika så skulle det vara nu.

Du har också skrivit en mängd barnböcker. Vad är den vanligaste respons du får från barnen?
- De skriver att de är förtjusta i mina böcker. De tycker att de är väldigt spännande.

Vad får du för frågor från barnen?
- Det är väntade frågor som: Hur gör man när man skriver?
Hur ofta kan det komma en ny bok?
Vad ska nästa bok handla om? Hur gammal är du?

Intervju med Augustprisvinnaren Ann-Helén Laestadius, som skrivit Tio över ett

Ann-Helén Laestadius vann Augustpriset med boken Tio över ett, vilket jag är otroligt glad över! Det är en sån välförtjänt vinst eftersom hon har skrivit en ungdomsbok som är så lätt att ta till sig och som handlar både om lokala saker som inte skrivits så mycket om samt saker som är generella och man kan överföra till många sammanhang.


Jag har haft äran att få intervjua henne och här är intervjun:

Du sa att att du skrev boken direkt från hjärtat. Gjorde det svårt att skriva den eller lätt? Flödade den fram eller?

- Lätt att skriva den skulle jag säga just för att det här ligger så nära. Det är mina känslor. Det är mångas upplevelser av det som händer i Kiruna. Sen så var det tungt ibland för att man blir ju påmind av det som händer i Kiruna. Och det är väldigt sorgligt också. Så det var dubbelt. Men skrivandet i sig gick lätt. Men känslomässigt tungt ibland.

Så du känner igen dig i känslorna i huvudpersonen. Den här rädslan? Den här sorgsenheten?

- Ja verkligen. När jag växte som sagt så var det inte tal om att Kiruna skulle flytta. Jag var inte rädd på det sättet. Men just det att man alltid är påverkad av LKAB när man bor i Kiruna. Så är det. Då var det en annan rädsla. Då var man rädd för pappa skulle bli av med jobbet när det gick dåligt för gruvan.

Det är ju viktigt för barn och ungdom att få läsa en litteratur som är nära dom och beskriver den verklighet som de lever i. Vad tror du om övriga Sverige? Vad är det som är mest viktigt för de ungdomarna?

- Jag tänker att man vet inte så mycket alltid om om samer. Om Tornedalen. Hur vi lever där uppe. Jag tror att det är ganska viktigt just det här för att man ska skapa en förståelse för hur livet ser ut där uppe. Det tror jag är viktigt. Överhuvudtaget att öka kunskapen.

Om du skulle beskriva din bok med 3-5 ord. Vad skulle du använda ord för att beskriva din bok?

- Oj! Nämen inte med så få ord! (Skratt) Det är ju så svårt. Nämen då skulle jag säga att det är en kärlek- och vänskapsberättelse. Men också om en förlamande panik.

Vad har du fått för respons i din hemtrakt? Är det många som läst den?

- Jo, men det är det. En väldigt fin respons. Jag var uppe och föreläste för 570 elever. Det var väldigt roligt. Många frågor. Dom är jätteglada.

Vad är du mest nöjd med i boken?

- Det är nog ganska svårt att säga. Men jag tror... skildringen av Julia och Majas vänskap.

Releasefest och intervju med Vinnaren av Sveriges Mästerkock 2016: Catarina König

Jag var på releasefest för Catarina Königs kokbok Varje dag är en fest.Hon blev ju vinnare av Sveriges mästerkock 2016.


Jag fick även chansen att ställa ett par frågor till den trevliga och otroligt duktiga Catarina.

Läser du mycket kokböcker själv?
-Ja, men det gör jag. Jag har aldrig läst en vanlig bok. Men jag har läst tusen kokböcker. Det är min grej liksom.

Har du någon favorit?
- Alltså jag tittar ju mycket på hur boken ser ut. Bilderna. Det kan vara en helt okänd kock. Men bilderna. Wow! Men det klart att de kända kockarna: Paolo, Leila... Det är sådana man köper. Wennerström... Och Myllymäki är grym. Köper alltid hans när de kommer ut.

Vad lärde du dig av matfotograferingen?
- Det var kul. Det var första gången man började tänka själv Aha det är så jag ska göra när jag ska lägga upp mina bilder på Insta. Att det är snyggt med mycket ting runt omkring. Att det handlar inte bara om det som ligger på tallriken, utan det är det som ligger runt omkring och olika vinklar. Det var faktiskt jättekul. Det känner jag att jag har tagit med mig. Det blir mycket bättre bilder när jag lägger när jag lägger upp nu.

Var det någon utmaning som du kände att att åh nej, varför denna?
- Ja, det var verkligen så. Det var en rätt som jag gick vidare på, men som jag var så missnöjd med. Det var resterna. Jag mådde så jäkla dåligt när de skulle bedöma oss för jag visste att det var eliminering. Jag gillar inte tester och jag tycker man gör en pyttipanna av en sån samling. Men många gjorde så mycket annat. Någon gjorde Nyårsmeny och jag tänkte jag gör ju det jag tycker. Och den var ju lite tråkig. Så det är det enda som jag är missnöjd med.

Vad lärde du dig av att vara med?
-Gud jag har lärt mig så himla mycket. Matlagningen den finns ju där. Men man tittar på grannen. Man pratar på kvällarna. Man lär sig mycket mer av varann. Men sedan: hej, här är jag. Förut har jag tyckt att det varit ganska jobbigt att prata inför folk. Nu känner jag ingenting för nu pratar jag om något jag kan. Något jag brinner för. Så det ännu helt fantastiskt.

Du sa att man sneglade på de andra och pratade på kvällarna. Var det något specifikt du lärde dig av de andra deltagarna?
- Jag tyckte ju att jag kunde grejerna, men alla gör på olika sätt. Det är mer. Den gör så där. Kan kan göra så? Inte kanske någon ny grej egentligen. Jo, vi fick ju börja med Sous-vide. Det har jag aldrig gjort förut. Det var det någon som gjorde det. Så jag kikade under tiden. Aha, är det så där man gör.


Catarina berättade också att när hon barn så gjorde hon egna kokböcker. Hon har gjort många genom åren. Visst är det härligt att hennes dröm har slagit in!

Intervju med Caroline Eriksson: författare till De försvunna

Jag har fått förmånen att intervjua Caroline Eriksson, som är aktuell med pocketutgåvan av den otroligt fängslande boken De försvunna. här kan ni läsa hennes svar på mina frågor:


Dina huvudpersoner väcker mycket känslor och funderingar när man läser om dom. Vad har du för relation till/känslor
för Greta?

Jag känner starkt för Greta och gillade verkligen att skriva om henne. Hon är, vilket mina huvudpersoner tenderar att vara, en trasig person som bär på en del smärtsamt bagage. Hon fjäskar inte direkt för läsaren, särskilt inte i bokens inledning där hon beter sig rätt märkligt och kan vara svår att förstå. Men ger man henne en ärlig chans tror jag inte att man kommer ångra sig, Greta utvecklas under bokens gång på ett sätt som är svårt att förutse från början. Hon är kanske ingen jag skulle umgås med, vi är rätt olika, men det händer fortfarande att jag saknar henne, haha.

Vad är dina tankar och känslor kring Alex? Hur inspirerades du
till honom?

Ja, du... han är den typen av man som många tjejer och kvinnor lätt faller för. Han är snygg och bra på att uppvakta - när de först träffas får han Greta att känna sig sedd, verkligen sedd, och vem längtar inte efter att få känna så - men under ytan är han en betydligt mindre trevlig bekantskap. Kontrollerande, manipulativ och våldsam. Utseendemässigt är han faktiskt skapad utifrån en man jag känner (vilket mannen i fråga inte har en aning om). Personlighetsmässigt kan man väl säga att han är ett hopkok av skitstövlar.

En sån här fängslande och intensiv bok gör att man undrar: Var kom inspirationen till boken och hur växte berättelsen fram?

Idén till själva storyn kom när min man, jag och våra två barn var på landet. Vi tog båten till den lilla ön som ligger mitt i insjön nedanför stugan. De andra tre gick iland för att utforska ön medan jag blev kvar i båten och väntade. Efter en stund dök de upp igen och hoppade ombord, men tänk om de inte hade gjort det? Det borde ju vara omöjligt att försvinna spårlöst från en ö men om det ändå hände, vad skulle ha kunnat vara förklaringen? Så började tankarna spinna i mitt huvud och där såddes ett första frö till det som skulle bli De Försvunna. Här är det kanske läge att tydliggöra att det i övrigt inte finns några likheter mellan verklighet och berättelse...
Sedan hade jag nyligen läst Gone Girl och blivit helt swept away av den briljanta dramaturgin. Längesedan jag hade en sådan läsupplevelse, där författaren tog mig med på en åktur och lurade mig. Älskade twisten! Ville själv skriva precis så. Ambitionen har varit att skriva en bladvändare utan att ge avkall på psykologisk fördjupning. Jag ville ge läsaren ett mysterium. En historia med tempo och driv, med oförutsägbara vändningar och dramatiska twister. En läsupplevelse som är något mittemellan labyrint och berg- och dalbana.

Stundvis var det obehagligt att läsa boken (på ett bra sätt). Blev det någonsin obehagligt för dig medan du skrev boken?

Jag leker delvis med mina egna rädslor (och de är många!) när jag skriver. Och visst, det finns ett par scener i De Försvunna som fortfarande gör mig olustig när jag tänker på dem. Men det där är nog en personlig fråga, vilken sorts "obehagligheter" man skräms mest av. Många läsare lyfter den kusliga stämningen och psykologin i De Försvunna, vilket gör mig glad för själv älskar jag och kan inte få nog av sådant. Däremot har jag väldigt svårt för ingående skildringar av våld och fysisk grymhet, där är min smärtgräns väldigt låg. Jag tror att det märks i mina böcker.

Det är ju många personer som nu läst din bok och fler blir det ju i
och med pocketsläppet. Men vem var den första person som
läste boken (förutom förlagspersoner)? Varför blev det
just den personen?

Det var min man, Niklas. Han har stöttat mitt skrivande från början, ända sedan drömmen om utgivning var just en dröm, och är min största supporter. Han vill mig väl och har trott på mig hela vägen, men han är också en van läsare som ger konstruktiv kritik. Han är min "touchstone", när han sugs in i berättelsen eller gillar en scen vet jag att det är bra.

Så några frågor som inte har anknytning till din bok, men som
är spännande att få veta om dig som en läsande person.

Var läser du helst?

Om jag får välja helt fritt: solstol i något varmt land. Annars funkar alltid soffan. Eller tåget.

Vilken sorts böcker läser du?

Lite blandat. Psykologiska thrillers och spänningsromaner men också en hel del "vanliga" romaner och feelgood med djup.

Finns det något speciellt du vill ha medan du läser?

Lugn och ro. (dvs inte någon som ropar "mamma" stup i kvarten);-)
Finns det någon bok som du läst
flera gånger och i så fall vilken?
Julian Barnes Känslan av ett slut började jag läsa om från sidan 1 direkt efter att jag var klar med den första gången. Älskade den boken. Har också återvänt till Den trettonde historien av Diane Setterfield ett par gånger, just för den krypande stämningen. Annars är det inte så vanligt att jag läser om böcker, även fast jag ibland blir sugen. Tiden räcker inte ens till för alla nya böcker jag har lust att läsa så omläsning blir oftast bortprioriterat.

Vilken person i en bok som du läst tycker du allra mest om och varför?

Owen Meany är en favorit, han är en komisk, djupt rörande och nästan osannolik hjälte som liksom bär hela historien i En bön för Owen Meany av John Irving.

Slutligen undrar jag vilken bok
tycker du jag (och bloggläsarna) ska läsa i år och
varför?

Gillian Flynns senaste skräcknovell En sån som du. För att det är Gillian Flynn såklart! Och så Aino Trosells En egen strand. Den boken går jag fortfarande och grubblar på faktiskt.