Intervju med Caroline Eriksson: författare till De försvunna

Jag har fått förmånen att intervjua Caroline Eriksson, som är aktuell med pocketutgåvan av den otroligt fängslande boken De försvunna. här kan ni läsa hennes svar på mina frågor:


Dina huvudpersoner väcker mycket känslor och funderingar när man läser om dom. Vad har du för relation till/känslor
för Greta?

Jag känner starkt för Greta och gillade verkligen att skriva om henne. Hon är, vilket mina huvudpersoner tenderar att vara, en trasig person som bär på en del smärtsamt bagage. Hon fjäskar inte direkt för läsaren, särskilt inte i bokens inledning där hon beter sig rätt märkligt och kan vara svår att förstå. Men ger man henne en ärlig chans tror jag inte att man kommer ångra sig, Greta utvecklas under bokens gång på ett sätt som är svårt att förutse från början. Hon är kanske ingen jag skulle umgås med, vi är rätt olika, men det händer fortfarande att jag saknar henne, haha.

Vad är dina tankar och känslor kring Alex? Hur inspirerades du
till honom?

Ja, du... han är den typen av man som många tjejer och kvinnor lätt faller för. Han är snygg och bra på att uppvakta - när de först träffas får han Greta att känna sig sedd, verkligen sedd, och vem längtar inte efter att få känna så - men under ytan är han en betydligt mindre trevlig bekantskap. Kontrollerande, manipulativ och våldsam. Utseendemässigt är han faktiskt skapad utifrån en man jag känner (vilket mannen i fråga inte har en aning om). Personlighetsmässigt kan man väl säga att han är ett hopkok av skitstövlar.

En sån här fängslande och intensiv bok gör att man undrar: Var kom inspirationen till boken och hur växte berättelsen fram?

Idén till själva storyn kom när min man, jag och våra två barn var på landet. Vi tog båten till den lilla ön som ligger mitt i insjön nedanför stugan. De andra tre gick iland för att utforska ön medan jag blev kvar i båten och väntade. Efter en stund dök de upp igen och hoppade ombord, men tänk om de inte hade gjort det? Det borde ju vara omöjligt att försvinna spårlöst från en ö men om det ändå hände, vad skulle ha kunnat vara förklaringen? Så började tankarna spinna i mitt huvud och där såddes ett första frö till det som skulle bli De Försvunna. Här är det kanske läge att tydliggöra att det i övrigt inte finns några likheter mellan verklighet och berättelse...
Sedan hade jag nyligen läst Gone Girl och blivit helt swept away av den briljanta dramaturgin. Längesedan jag hade en sådan läsupplevelse, där författaren tog mig med på en åktur och lurade mig. Älskade twisten! Ville själv skriva precis så. Ambitionen har varit att skriva en bladvändare utan att ge avkall på psykologisk fördjupning. Jag ville ge läsaren ett mysterium. En historia med tempo och driv, med oförutsägbara vändningar och dramatiska twister. En läsupplevelse som är något mittemellan labyrint och berg- och dalbana.

Stundvis var det obehagligt att läsa boken (på ett bra sätt). Blev det någonsin obehagligt för dig medan du skrev boken?

Jag leker delvis med mina egna rädslor (och de är många!) när jag skriver. Och visst, det finns ett par scener i De Försvunna som fortfarande gör mig olustig när jag tänker på dem. Men det där är nog en personlig fråga, vilken sorts "obehagligheter" man skräms mest av. Många läsare lyfter den kusliga stämningen och psykologin i De Försvunna, vilket gör mig glad för själv älskar jag och kan inte få nog av sådant. Däremot har jag väldigt svårt för ingående skildringar av våld och fysisk grymhet, där är min smärtgräns väldigt låg. Jag tror att det märks i mina böcker.

Det är ju många personer som nu läst din bok och fler blir det ju i
och med pocketsläppet. Men vem var den första person som
läste boken (förutom förlagspersoner)? Varför blev det
just den personen?

Det var min man, Niklas. Han har stöttat mitt skrivande från början, ända sedan drömmen om utgivning var just en dröm, och är min största supporter. Han vill mig väl och har trott på mig hela vägen, men han är också en van läsare som ger konstruktiv kritik. Han är min "touchstone", när han sugs in i berättelsen eller gillar en scen vet jag att det är bra.

Så några frågor som inte har anknytning till din bok, men som
är spännande att få veta om dig som en läsande person.

Var läser du helst?

Om jag får välja helt fritt: solstol i något varmt land. Annars funkar alltid soffan. Eller tåget.

Vilken sorts böcker läser du?

Lite blandat. Psykologiska thrillers och spänningsromaner men också en hel del "vanliga" romaner och feelgood med djup.

Finns det något speciellt du vill ha medan du läser?

Lugn och ro. (dvs inte någon som ropar "mamma" stup i kvarten);-)
Finns det någon bok som du läst
flera gånger och i så fall vilken?
Julian Barnes Känslan av ett slut började jag läsa om från sidan 1 direkt efter att jag var klar med den första gången. Älskade den boken. Har också återvänt till Den trettonde historien av Diane Setterfield ett par gånger, just för den krypande stämningen. Annars är det inte så vanligt att jag läser om böcker, även fast jag ibland blir sugen. Tiden räcker inte ens till för alla nya böcker jag har lust att läsa så omläsning blir oftast bortprioriterat.

Vilken person i en bok som du läst tycker du allra mest om och varför?

Owen Meany är en favorit, han är en komisk, djupt rörande och nästan osannolik hjälte som liksom bär hela historien i En bön för Owen Meany av John Irving.

Slutligen undrar jag vilken bok
tycker du jag (och bloggläsarna) ska läsa i år och
varför?

Gillian Flynns senaste skräcknovell En sån som du. För att det är Gillian Flynn såklart! Och så Aino Trosells En egen strand. Den boken går jag fortfarande och grubblar på faktiskt.