Visst blir jag upprörd när jag läser och tycker att det är förskräckligt.hemskt. Inte för att det är många ingående, blodiga, vidriga detaljer utan för att människor gjort allt detta mot andra människor. Jag mår illa. Men jag tänker att om överlevarna hittat kraften att berätta, då ska väl ändå jag ha kraften att läsa. Dessutom får man läsa exempel på goda saker som människor gjort. Det ger hopp.
Själva upplevelsen av förintelsen är berättat ur ett barns perspektiv och minne, eftersom det är de nu levande överlevarna som berättar och när de var med om detta så var de barn. Det är en drabbande läsning, som kommer närmre just på grund av det. Det är också en läsning som ger en bredd eftersom det är så många personers upplevelser som skildras.
Det finns en genomgående fråga i boken: Hur överlever man något som detta? En svår fråga att besvara trots att det gått många år. Visst har jag undrat över detta många gånger.
Så måste jag bara nämna dessa fantastiska svartvita foton på överlevarna. De är tagna av fotografen Cato Lein. Jag kan inte sluta granska dem. Det ger ytterligare en dimension att få se dessa porträtt.
Jag avslutar med dessa två ord: angelägen läsning. Aldrig har ett uttryck passat så bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar