Intervju med Jenny Jägerfeld

Jenny Jägerfeld är aktuell med boken Comedy Queen, som riktar sig till slukaråldern, dvs 9-2 år. Det handlar om Sasha som förlorat sin mamma genom självmord och som har gjort en lista på saker som kan hjälpa henne att inte bli som mamman.

Före intervjun startar på riktigt så berättar jag för Jenny Jägerfeld att mina elever i femman håller på att läsa hennes tidigare bok Brorsan är Kung. Jag berättar att vi haft fina diskussioner utifrån den boken. Det leder till att vi konstaterar att barnböcker är viktiga.

Varför är barn – och ungdomsböcker viktiga?

Det är ett sätt att skildra livet. Det är ett sätt att berätta om livet. Så här kan livet vara. Vi är alla beroende av berättelser. Vi vill alla ha berättelser. Det har man alltid velat ha från att man satt runt lägerelden och berättade historier. Man vill höra om hur det är för människor. Det är den vanligaste konversationen.  Hur är det med den och den? Man frågar hur det är med folk.  Man vill höra hur det är. Vi har ett behov att berätta för varandra. Det här blir en berättelse med en början och ett slut. 

Det är något man kan känna igen sig i eller inte känna igen sig i och få en förståelse för hur det kan vara för någon annan. Man utvecklar sin empati.

Men framför allt för att man tycker det är roligt att lyssna på en berättelse eller spännande eller intressant. Man behöver inte alltid lära sig något. Det finns en ide inom barnlitteraturen att den ska vara så nyttig och pedagogisk. Om man kan lära sig något på vägen är det jättefint, men jag tänker att att det kanske inte ska vara det ursprungliga motivet till att skriva eller läsa böcker.

Din nya bok Comedy Queen – vad är bakgrunden till den?

  

Det var flera personer runt omkring mig som dog alldeles för tidigt. Jag fick följa barn på nära håll som fick fortsätta växa upp utan sin ena förälder. Det var himla sorgligt. Hur går man vidare när något sådant här har hänt? När en av de värsta sakerna som kan hända ett barn har hänt. Någon som har funnits där och som man knyter an till inte finns där längre. Tänker att det en skillnad ändå att förlora någon i cancer än att förlora någon i självmord. Det finns ju många frågor som uppstår. När det gäller cancer kan man i alla fall tänka den här personen är sjuk och det gick inte. Det kunde inte bli något annat. När det gäller psykisk ohälsa kan det komma upp frågor som: ”Finns det något annat jag hade kunnat göra? Hade folk kunnat hantera det här annorlunda?” Det kom från en plats i mig när jag undrade: hur går man vidare efter det här? Hur kan man hantera det? 

Sedan har jag mött många, både barn och vuxna, som har en sorg i det eftersom jag jobbar som psykolog. Det var egentligen min egen sorg det började med. Alla mina böcker har det varit så att det börjat på en plats inom mig. Som jag håller på och grejar kring. Det är inte så att jag tänker hur jag ska jag skiva om det tematiskt, utan vad händer om det här händer.

Skulle du säga att ämnet väljer dig istället för att du väljer ämnet?

Ja, men kanske. För att det är saker som jag drabbas av själv. Eller funderar på själv. Ibland kommer jag på en rolig sak som jag skulle vilja skriva om, men då är det oftast en del av en berättelse. Som nu har jag en jätterolig ide, som jag tyvärr inte kan avslöja, som är en del av en handling till en barnbok, men den skulle inte kunna bära en hel bok. Den är för liten för det. Det skulle kunna vara en av flera saker som finns i den här boken. Så nu håller jag på att leta en annan ide som kan para ihop sig med den här idén. Jag kom på en rolig grej ett barn kan göra eller ägna sig åt, men det räcker inte för hela boken. Håller på att prova lite andra idéer som jag kan matcha med det här och något som bränner till i mig, som gör att jag känner tillräckligt mycket för idén så jag orkar skriva en hel bok om det. Annars blir det så att jag tröttnar.

Självmord är ju fortfarande rätt tabubelagt. Varför tror du att det är så?

Jag tänker att det handlar om att psykisk ohälsa fortfarande är så tabubelagt. Även om det pratas mer om det nu än det gjorde för 20 år sedan eller 40 år sedan, så finns det och det finns inbyggt i samhället att om man är sjuk eller mår dåligt inombords så kan man rycka upp sig. Köra på, jobba på. Den inställningen finns inte om man har brutit ett ben eller har en annan fysisk åkomma. Psykisk sjukdom kan vara lika svårt att göra sig av med själv som att bota sitt eget brutna ben och då kan man behöva hjälp från andra. Det finns så mycket skam. T ex en långtidssjukskrivning. Jag orkar inte det här. Varför orkar inte jag saker? Varför kan jag inte gå upp ur sängen när alla andra verkar klara av sina liv? Klarar av att ha sina barn. Klarar av att jobba. Klarar av att ha ett socialt liv. Då kanske man känner att man inte orkar och då är det väldigt lätt att känna sig misslyckad. Så jag tror det finns väldigt mycket skam när det gäller psykisk ohälsa och självmord är ju på något sätt den ultimata konsekvensen av psykisk ohälsa. Obehandlad psykisk ohälsa leder till självmord. Inte för alla givetvis. Men man har sett att i nästan alla fall så är det någon form av psykisk ohälsa som ligger bakom ett självmord. Ofta depression och ångest. Det är väl också det att andra inte vet vad de ska säga. Om man säger att mamma har tagit livet av sig blir folk väldigt stressade. Det är ju inte så konstigt. Men jag skulle önska att man folk kunde säga det. ”Gud jag vet inte vad jag ska säga. Jag är ledsen för din skull. Säg till om det är någonting du vill prata om. ” Man måste ju inte alltid ha de rätta svaren. 

Vad tänker du att man skulle kunna göra för att ändra på att det är så tabubelagt och skamfyllt?

Normaltillståndet är att folk tänker att man är lycklig och att man aldrig är drabbad av varken psykisk eller fysisk ohälsa. Alltid kunna jobba. Det finns en norm kring hur man ska leva och vad man ska klara av. Det är väldigt många som inte lever upp till det. Jag tänker att man måste göra om det där och ifrågasätta idén om att normaltillståndet är att man alltid är lycklig. Livet är så här. Det är ibland jättetungt och ibland känner man sig glad och allt flyter på. Man behöver ändra tankarna om hur det är. Det är samhällsklimatet att vissa saker är känsligare att prata om. Det är lättare att prata om att man är glad och saker som går bra. Det är en vanesak. Är man ovan att prata om hur man mår så är det svårare att göra det. Det klart att det inte hjälper att bara prata om det. Problemen finns ju fortfarande kvar, men blir lite lättare att bära om man inte är ensam. För som psykologen Linn i min bok säger: ” Är man ensam med de här tankarna och känslorna, är det lätt att tro att saker och ting aldrig kommer att förändras. Men om man är med någon kan den hjälpa till och påminna.”  Den kan säga: ”Jamen så här känner du nu. Men minns du, så här kände du inte för två år sedan. Inte för ett halvår sedan. Att du inte gjorde det betyder att det här också kommer att ändras.  Ditt liv har ju ändrats. Du har ju inte mått konstant likadant i alla dessa år.”

Det har ju varit mycket rapporter om att många barn och unga mår dåligt. Vad tänker du kring det?

En del av det tänker jag handlar om att man drar ner på vissa basnivåer i samhället. Man gör barngrupper större i både förskolan och skolan. En lärare ska ta hand om jättemånga barn och se till deras behov. Jag tänker om man har mindre grupper, så har man möjlighet som lärare eller förskolepedagog att finnas där lite extra för dom som har behov. Det utrymmet finns ju inte om man har 18 stycken småbarn i barngrupp och bara måste byta blöjor. Då är det klart att man inte inte kan tona in: ”Nisse har lite svårare att leka än de här andra två andra.” Men om man hjälper Nisse att leka. Han kan lära sig färdigheten. Okej, om man drar någon i håret och slår den med spaden, då kanske folk inte vill leka men det kanske de vill om man säger. Kan jag vara med? Att man vägleder barnet. Jag tänker att förut om man hade en förälder som inte hade samma möjligheter, så kunde det kompenseras upp i alla fall lite genom skolan och förskolan. Det finns många aspekter på det där. Men jag tänker att del är att det inte läggs nog med resurser på barn och unga i den utsträckning som behövs. När det är akut, då kommer man in. Då kanske det är många barn som hinner känna sig dåliga och misslyckade, i stället för att de kan klara av saker. Sedan beror det på vilka skolor man går i, vilka människor man har omkring sig och allt sådant där förstås.

Tror du sociala medier påverkar?

Ja, en del. Men sociala medier tror jag å andra sidan kan vara väldigt bra om man känner sig väldigt ensam. Är den enda som har ett visst intresse. T ex om man är den enda transpersonen i Sorsele. Du vet ingen som är det. Så går du med i en grupp på ett socialt medium. Eller börjar följa andra transpersoner på instagram. Då kan man känna att man får väldigt mycket styrka genom andra personers berättelser. Jag tror inte man ska svartmåla sociala medier. Men människor lägger upp en viss redigerad bild av verkligheten på sociala medier. Det gör man ju annars också. Som när du och jag ses så även om jag hade haft en världens sämsta dag kanske jag inte börjar säga till dig. Man berättar inte precis allting. Man visar en bild av sig själv. Men på sociala medier blir det här uppförstorat ibland: ”Jag har köpt de här skorna. Jag har träffat de här härliga människorna. Jag sitter och har det mysigt på den här bryggan.” Så det blir en tillrättalagd bild av verkligheten. Förut kunde folk ha det jättebra på sitt håll, kanske ungdomar som hade världens roligaste fest. Men då var det ingen som fick reda på det. Nu kanske man sitter och tittar på det där fotot från festen och känner sig jätteensam. ”Varför blev inte jag bjuden?” Man får en insyn till det som gör att man kanske kan jämföra och känna att man missar saker.

Det är inte så många barnböcker som handlar om psykisk ohälsa och självmord. Varför tror det är så?

Det kanske är för att man vill skydda barn. Det finns väldigt mycket fantasy och deckarböcker. Det är ju härligt. Det blir ju eskapism i någon mån. Man får vara med om något. Man får känna känslor och tänka tankar. Man kanske blir rädd och tycker det är spännande, men man behöver inte vara med om det själv. Så det fyller en jätteviktig funktion. Det kanske finns vissa vuxna som tycker att man behöver skydda barn från det som är jobbigt. Då tänker man inte på att de upplever ju det här i alla fall. De är ju rädda och känner sig oroliga. Deras ångest är ju precis lika stark som vår. Kanske ännu mer eftersom barn har svårare att se att saker och ting kan ändras. Kanske också svårare att förändra sin situation. Om jag jobbar på ett jobb där alla är svin, så kan jag ändå försöka söka mig till ett annat jobb. Men bor man i ett litet samhälle och går i en skola och en klass där man inte känner sig hemma, har man ganska få möjligheter att själv ändra det om man är 9, 11 eller 13 år. Man är mer utsatt.  Barn är redan med om saker, så att skydda dom tänker jag att det är lite naivt. Sen vill man ge hopp som författare. Man vill ju inte att det ska sluta i misär. Det är skillnaden mot att skriva en vuxenbok. Där kan man ju faktiskt låta saker sluta i misär. Det kanske man kan med barnböcker med, men jag tror inte det skulle falla helt i god jord. Man vill ju ge ett hopp om att saker och ting kan ju bli bättre. 

Kan en barnbok som handlar om psykisk ohälsa eller självmord  också bidra till att göra det mer öppet, att man pratar om det?

Jo, jag tänker det. Det är många barn som lever i antingen relativ eller akut fattigdom eller med en förälder som har ett missbruk eller som har en form av psykisk ohälsa. Om det är en sak som folk inte pratar om så kanske en bok kan ge en möjlighet att prata om det utifrån boken. Då slipper man säga att så här känner jag. För det kan ju vara ganska jobbigt att berätta hur man själv känner det. Särskilt i en klassrumssituation. Men om man pratar om någon annan upplever det och känner sig, då kan man få viss hjälp att sätta ord på sina egna känslor och tankar som man kanske inte haft ord på. Man kanske också känner sig lite mindre ensam. ”Aha, ok. Det här är det andra som har tänkt och känt.” Man förstår att det inte bara är i ens egen familj som det är svårt. Det klart att det är svårt att berätta i skolan och till sina vänner att mamman har legat i sängen hemma i två år.

I dina böcker så finns det en kombo av ett ämne som är svårt och som man kan diskutera och så humor. Vad är din tanke med att ta in humor i böckerna?

Det blir ett driv att läsa vidare att det blir roligt att läsa. Man kanske skrattar när man läser. Det blir en lust i det. Jag tror inte jag skulle kunna hålla mig ifrån det. Om jag hör ett roligt skämt, då måste jag skriva upp det. Jag samlar hela tiden i telefonen något roligt som någon har sagt eller knasigt uttryck. Häromveckan var jag i Karlstad på Läslust och då var det en annan författare s om sa ett roligt skämt som jag tänkte att det var typiskt att jag inte fick med det i Comedy Queen. Det hade varit perfekt att ha med. Just när det gäller det här ämnet kändes det extra nödvändigt att ha med humor. Jag har ju haft humor med i alla böcker, kanske inte lika mycket i Hål i huvudet. Det fanns någon sorts bitter galghumor med i den. Här blir det på något sätt det extrema, för det handlar om det allvarligaste allvarliga – självmord och sedan ska hon bli en ståuppare. Så det blir mer extremt av det som jag tidigare gjort. Det handlar om det allvarliga ämnet och det finns den här humorn. Det blir ännu mer kontraster än vad det har varit. 

För mig var det nästan nödvändigt. Det skulle ha blivit för tungt annars liksom. Sedan tror jag också att jag själv och många andra som jag träffat använder humorn som någon sorts kraft och styrka.  Man skämtar om något som är svårt och då blir det lite lättare att stå ut med det. Det är en väldig kraft i det. Att man får lite paus i allt det där som är tungt och orkar gå vidare sedan. Jag var på en begravning för ett tag sedan där han vars fru hade dött drog ett skämt. Vi stod och skrattade åt det i kyrkan. Det var en befrielse. Det kändes inte respektlöst, utan fint på något sätt. Att man kunde andas lite i den där tunga, tunga sorgen

Så humor är en viktig del i ditt liv?

Ja, det är nog en viktig del i mitt liv. Jag gillar ju stand up jättemycket. Jag har hållit på med improvisationsteater. Inte för att det är likt stand up så, men man måste improvisera fram på scen och det blir ju ganska ofta roligt. Ända sedan jag fick se Norra Brunn på tv har jag tyckt att det är en häftig form. Att stå på scen och få andra att skratta bara genom sina ord. Det är ju coolt. Så jag har sett jättemycket stand up. Men nu så var det svårare eftersom det skulle vara ett barn som gjorde stand up. Stand up bygger ju mycket på gränsöverskridande och det är mycket ett barn inte skulle säga, t ex skämt om sexualitet, tabubelagda ämnen. Så det var en utmaning att hitta skämt som hon kunde dra. Jag kollade jättemycket på barnståuppare. Det har varit jätteroligt researcharbete. Folk frågar: ”Vad gör du idag?” Jag svarar: ”kollar stand up på youtube”. Sedan kanske jag har kunnat använda en sak av hur många som helst.

Hur kom du då på att kombinera det djupaste sorgliga med att hon vill bli stand up-komiker?

Det var just att jag kom på att hon försökte hitta en manual för att överleva. Då ville hon göra precis tvärtom mamman. Vad är det ultimata? Det var ungefär det där med att para idéer, som vi pratade nyss om. Jag hade ju en idé. Kan man skriva om självmord? Skulle det gå? Sedan var förlaget väldigt tillitsfulla. Min förläggare sa: om det är någon som kan göra det så är det du. Men de var lite mer skeptiska mot denna bok mot för Brorsan är kung. Det är ett brännande ämne. Det intressanta är att den här boken som handlar om självmord är lättare att sälja utomlands än den som handlar om trans. För trans är så tabubelagt i många länder fortfarande. Det är ju mor- och farföräldrar och föräldrar som köper böckerna.  Den har bara sålt in i de skandinaviska länderna, sedan har den inte sålt in i andra länder. De tror att det kommer att bli lättare att sälja denna. Folk är rädda för trans. Det är tragiskt.

Sasha funder om det här med Fanny Bones, om det är något man föds med eller om man kan träna upp det. Vad tänker du själv?

Jag tänker att vissa är väldigt receptiva. Ifall jag pratar så här, om jag upprepar saker på det här sättet eller om jag står på det här sättet, så förstärker det så det blir roligt. De har nästan en intuitiv känsla för vad som är roligt. Jag lyssnar jättemycket på poddradio. Alla ståuppare har poddar. Det finns vissa personer som Jonathan Unge, som gör det så bra. Det är vissa personer som får en att smälla av. Det finns vissa som är ofrivilligt roliga och personen märker precis när den sagt klart det att det är en rolig tanke, även om det inte var meningen att det skulle bli roligt. Eller om man växer upp med någon, som t ex min brorsa, som jag tycker är vansinnigt rolig. Men det beror ju på att han har en referensram som är så lik min.

Jag älskar att läsa humoristiska böcker. Då läser jag högt för min sambo. Du måste höra det här. Det är så roligt. Gillar du att läsa humoristiska böcker?

Ja, absolut. Jag tycker att fler böcker borde vara roliga. Det finns en idé om att finkulturella böcker inte kan vara roliga. Jag tycker att de personer som anses vara finkulturella inte är så roliga. De har ett väldigt allvarligt och tungt anslag. Min vuxenbok som kommer i maj: Blända, blixtra och spraka. Den är rolig och har också tunga ämnen. Man kan ändå ha en tanke om att det här ska vara litterärt om det finns humor i berättelsen. Men det finns som en fördom att folk som är väldigt allvarliga är smartare. Jag tycker att det är att det kan vara så och det kan också vara så att det inte är så. Det är konstigt att humor har så låg status.

Det är verkligen konstigt att det blivit så. För det finaste man kan göra för någon är ju att få den att skratta.

 Ja det är ju underbart. Det är ju det man vill.

Har du fått mycket kommentarer om Brorsan är kung?

Jag har fått mest brev. Både mejl och fysiska brev. Klasser har skrivit. Det har varit många som har hört av sig, t ex ”Mitt barnbarn har känt så här. Sedan är det andra som säger: ”Det finns bara två kön.” Jag har fått många fina brev om att det hjälpt dom. Att de håller med. Att de kan förstå. 

Jag tänker att många kan känna sig hemma i att man blir tilltvingad en identitet. Oavsett om det handlar om att man får den rollen i en familj eller en klass. Att de inte känner sig riktigt hemma i den rollen. Identitet tycker jag är jätteintressant att diskutera. Vad består det av? Hur bestämmer man vilka vi är? Gör man det själv eller kan någon annan säga att man är på ett visst sätt?. Det klart att skulle vi vara helt blanka för varandra hela tiden så skulle det vara jobbigt också. Då kanske det skulle bli en jättekonstig konversation. Så vi måste ju ha vissa idéer och föreställningar om vem den andre är. Men man kanske kan ha mer uppluckrade föreställningar. Att det inte är så fasta idéer, utan man är öppen för möjligheter. 

I dina böcker märker man ett tema, att du försöker luckra upp lite fördomar.

Faktiskt. Jag skriver om att så här skulle det också kunna vara. 

Vad är den bästa kommentaren om dina böcker som du fått som lever kvar i dig?

Åh, jag har fått så fina brev. Men jag kommer inte ihåg ordagrant vad som står.  På ett sätt är det finaste när man får reda på att det ändrat någons tanke. Någon som tänkte på ett visst sätt, men nu förstår att det kan vara på ett annat sätt också. Det är fint att man har breddat någons tanke. Kanske att de kunnat sätta ord på något. Eller som du beskriver att du haft jättebra diskussioner i en klass kring boken. Det är också jättekul att höra. Det är så häftigt att höra.

Det är ju häftigt att litteratur kan påverka. Att man bryter sig loss från föreställningar. Jag tycker just att det är så bra att man kan få gå i någon annans skor.