Jag har haft förmånen att intervjua Stina Jackson som skrivit den fantastiska debutboken
Silvervägen.
Det är så kul när man läser en bok som utspelar sig i ens hemtrakter. Man känner igen platser och det blir så speciellt.
Det är det som är så kul också. Jag har ju varit i USA. Att fånga Norrland. Alltid när jag skrev så var det Norrland som fanns med, men jag tänkte mycket på hur norrlänningar skulle ta emot det. Om de skulle känna sig utpekade eller hur de skulle känna sig. Jag var nervös, men jag har fått jättefin respons. Det är jättemånga som sagt: ”Äntligen något som utspelar sig här! Det är så kul att någon som har anknytning har skrivit en spänningsroman om Norrland.” Det har varit kul att få höra.
Det behövs ju mer litteratur där författaren är från Norrland. Att Norrland skildras. Det är kul att området kring Arvidsjaur får komma på kartan.
Var det självklart att det skulle skriva den här typen av bok ?
Nej, inte alls! (Skratt) Jag är lite besatt av True crime. Jag lyssnar ganska mycket på sådana podcasts och jag följer sådana dokumentärer. Jag visste att jag inte skulle skriva en deckare. Det var aldrig på kartan riktigt. Jag läser knappt deckare - alltså traditionella deckare med polisarbete. Jag gillar spänningselement, t ex försvunna personer och kriminella element. Så det kom naturligt. Fast jag var osäker på vilken genre min berättelse hade och den var faktiskt min förläggare som sa att hon läste det som en spänningsroman, när jag hade skickat den första utkastet. Jag hade inte själv tänkt att det var en spänningsroman. Jag tänkte att jag skriver en roman. Sedan insåg jag att den är ju mer åt spänningshållet. Jag har läst en del kommentarer på Storytel och folk säger att det här är ju ingen deckare och jag förstår dem för det är ju ingen traditionell deckare. Så jag är nog lite i gränslandet.
Men det är ju ändå ett mysterium som ska lösas. Det är ju inte en vanlig skönlitterär berättelse heller, utan det är ju någonstans åt spänningsromanhållet.
Det är nog lite Norrlands Noir. Mer litterär spänning. Min förhoppning är att skriva så att även de som läser vanliga romaner kan uppskatta den. Det är så jag tänker nu med fortsättningen av mina nästa böcker. Jag vill gärna ha kvar spänningselement, men jag vill också att det ska vara litterärt för jag gillar ju att jobba med språket, prosan. Det är det jag går igång på. Inte att komma på snåriga intriger eller flashiga karaktärer. Skapa stämningar - det är det jag brinner för som författare.
Det märks mycket väl när man läser boken att du gillar att skapa stämningar. Hela boken har en väldigt mörk atmosfär. Men även naturscenerna som du skapar och stämningarna hos människorna är fint beskrivna.
Jag har många amerikanska influenser, t ex Cormac McCartney. Så jag gillar mörker, det måste jag erkänna. Jag fascineras av människor som lever lite utanför ramen. Preppers är också en amerikansk influens. Dom som inte litar på staten. Jag känner ju ganska många. I USA är det väldigt utbrett. Det är även vanliga Svenssons eller Johnsons. Det kan vara ett stort konspirationstänk. Det ser man väldigt ofta. Det var jag rätt inspirerad av. Jag vet att det börjar komma här också. Jag var och in och kollade på bloggar och såg de som verkligen sitter och tycker man måste bunkra upp och så där. Jag har tänkt mycket på Norrland. På ett sätt är det en plats som... Jag bor ju i Colorado. Naturen där är ju jättevacker, men det är svårt att vara ensam naturen. För den är så välbesökt. Man har ju inte allemansrätt, så man får gå på stigar. I Norrland känns det ganska orört. Så det känns som om det är någon som verkligen vill skapa sin egna lilla värld så tror jag att det är platsen. Det känns som att man kan flytta dit, köpa mark och skapa sin egna lilla bubbla. Det skulle kunna gå i Norrland. Speciellt nu med avbefolkningen.
Ja. Vissa ställen kan man ju gå timmar och det finns inga hus. Det är ju bara vildmark.
Det är som den sista vildmarken känns det som. Samtidigt saknar jag det jättemycket. Jag gillar ju att vara i naturen och känna lugnet. Om man ska gå och vandra i Colorado så är det ju alltid andra människor där. Det är därför jag tänkte på Norrland, för där kan man vara själv i skogen. Och just svenskarnas relation till naturen är unik på ett sätt. Att man går dit och söker kraft. Att alla kan använda skogen. Det är ju fantastiskt egentligen.
Tror du att du kommer att dras tillbaka till Sverige? Flytta tillbaka.
Ja, jag tror det. Min man vill gärna bo här. Men jag vet inte om det blir Norrland. Det kan ju vara ganska svårt med jobb och så där. Men jag skulle jättegärna vilja ha stuga där uppe. Jag brukar kolla på Hemnet. Det är min lilla hobby nu. Stugorna är ganska dyra ändå, om man vill ha en stuga med vatten. Det är inte som det var för 20 år sedan.
Vad var det som gjorde att just Silvervägen blev en sån bra plats för din berättelse?
Jag såg en dokumentär om en motorväg i Kanada, Highway of tears . Det var den som den som jag fick fröet av. Jag tänkte: ”Tänk om det här skulle hända på en väg i Norrland, att en flicka försvinner.” Det är var det tidiga fröet. Det var säkert fyra, fem år sedan som jag började spåna kring det. Då satt jag och tänkte på vägar och kom att tänka på Silvervägen. Det är den jag åker på när jag åker till farmor. Jag vet ju att det är den enda riksvägen på kalfjället. Den är verkligen så vacker och ganska ödslig på sina håll.
Åkte du tillbaka och gjorde research när du skrev boken? Eller har du skrivit den ur minnet?
Mestadels ur minnet. Men jag var hemma förra våren. Då åkte jag på den. Och nu ska jag åka ända upp till Jäkkvik, längs hela vägen så det är jag superspänd på. Men det är mycket minnen. Sedan ville jag fota också, så jag fotade jättemycket när jag var där. Då blev jag turisten. Min familj tyckte jag var konstig. Jag fotade renar och skogen och så. När jag skriver sitter jag och går igenom mina bilder.
Minnet är kraftfullt. Hade jag bott där uppe hade nog inte skrivit om det. Det är något med att längta efter en plats. På sommaren är Colorado jätte varmt. Torrt och varmt och ingen skog. Man måste upp i bergen för att se skogen. Då längtar jag tillbaka till till exempel dimman i skogen och de ljusa nätterna. Allting blir liksom mytomspunnet. På ett sätt är det starkare i mig. När jag bodde där uppe la jag inte ens märke till det. När jag nu är på besök där, så tycker jag allting är så vackert. Min familj är hemmablinda. Det var ju jag också. Som tonåring tänkte jag att här vill inte jag bo, så fort jag kommer därifrån så ska jag ut i världen. Det var ju så man tänkte. Men nu är det som att: Åh, vilken plats.
Det kanske är det som gör att man flyttar tillbaka att man börjar längta. På något sätt att kroppen vill tillbaka till ursprunget. Minerna blir starkare. Känslorna blir starkare. Man blir nostalgisk.
Gud ja gud ja. Har du kvar familj där uppe?
Ja, jag har kvar en syster som tagit över föräldrahemmet. Och en faster. Resten har flyttat.
Ok. Det är ju det som är trist också, att så många flyttar. Det var det som jag kände när jag skrev boken. Att jag är en av de som har flyttat. Har jag rätt att skriva om Norrland? Lite sådan ångest hade jag, men jag tänkte det är ju min uppväxtort. Jag är där hela tiden. Det var liksom ett kärleksbrev också att skriva boken. Men det finns också den där skuldkänslan av att jag är en av de som har flyttat. Och så har jag många nära och kära vänner som har flyttat. När man kommer hem är det alltid ett vemod för att det förändras så mycket. Det är inte riktigt som man mindes.
Tänker du, utan att avslöja slutet, Att det finns ett mörker hos vissa människor som man inte kan göra något åt? Oavsett om man är ung eller gammal, att det inte går att komma åt det mörkret, hjälpa bort det mörkret.
Ja, jag tror det. Jag tror att alla människor har lite mörker inom sig. Men med vissa tror jag är väldigt svårt. Det tror jag. Det är vissa som man inte kan göra något åt.
Vilken av personerna i boken är dig varmast om hjärtat?
Det är Lelle. Helt klart! Honom saknar jag jättemycket. Det lustiga med Lelle var att jag visste att jag ville skriva om ett försvinnande och om någon som saknar och lider av det här försvinnandet. Det var det enda jag visste. Sedan såg jag bara Lelle. Han satt där bakom ratten. Speciellt den första delen av boken skrev sig nästan av sig själv. Han var bara där direkt, exakt som han var. Jag har en sån stor kärlek till Lelle fortfarande. Och så Meja så klart. Hon var svårare att få fram. Hon kom faktiskt senare. Jag skrev scenerna med henne efter många av scenerna med Lelle och jag fick famla mig fram lite grann. Kanske för att hon är tonårstjej och har många problem. Det är svårt att skriva om unga människor utan att fastna i klichéer. Att ge dom en äkta röst. Jag har jättemycket kärlek för dom två.
Tänker du på dom fortfarande? Eller är de ett avslutat kapitel, nu när boken är slut?
Nej, jag tänker fortfarande på dom. Jag tänker också att Lelle och Meja kommer alltid att ha en relation efter vad det har gått igenom. Så ja, de lever kvar.
När jag läste kände jag att det var självklart att det är Lelle som är ute och söker och inte mamman. Att män behöver ta sig för någonting. De mäktar inte med att göra ingenting och bara vara i sin sorgen. De måste ut och göra något, försöka förändra något.
Jag gjorde lite research. Jag är besatt av den där vägen där kvinnor har försvunnit i Kanada. Jag var inne på några Facebooksidor. Jag märkte att mammorna sitter väldigt ofta på Facebook och de har ett stort nätverk med människor som bryr sig. De pratar. I dokumentären sitter mammorna och pratar. Deras män sitter tysta bredvid. De lider i tysthet. Det kändes som självklart att det var han, Lelle, som inte kan upp. Som inte kan släppa och försöka acceptera och på något sätt gå vidare i livet. Jag tror att det är ett manligt drag. Definitivt!
Hur mycket tror du att man påverkas av platsen man bor på?
Ganska mycket skulle jag säga. Jag märker att jag är norrlänning i Denver. Jag är ju ganska lågmäld. Jag har ju svårt för småprat. Amerikanare är jätteduktiga på att prata på, som att man är bästa vänner när man precis träffas. Men sedan är de ganska dåliga på att bygga närmare vänskapsrelationer. Så det saknar jag. Jag tycker att norrlänningar kan vara svåra att komma nära, men när man lär ha lärt känna någon har man en vän för livet. Så det är mycket mer yta i USA.
Är man uppväxt i en storstad ska saker gå snabbt. När man kommer från Norrland är naturen en kraftkälla. Jag har släkt som har växt upp i Kalifornien och har suttit på motorvägar. De har en helt annan relation till naturen. De kanske besöker den när de är lediga någon gång. Men att gå ut i naturen är inte något de gör dagligen. I min familj så cyklade man till jobbet, man gick ut i naturen på helgen. Det är en helt annan relation. Amerikanare ska ha de rätta skorna, vätskegrejer, vandringsstav. De är materialbesatta. Det blir så bökigt. Jag tycker: Ett par stövlar, sedan går man. (Skratt)
Då är det inte underligt att man inte tar sig ut.( Skratt) Tycker du att naturen är det bästa med Norrland?
Jag tycker naturen och människorna. Som nu när den här boken har kommit och jag har tänkt på vad folk ska tycka. Jag har fått sådan himla fin respons från bekanta som jag inte träffat på tio, femton år. De har mejlat och skrivit: ”Gud vad kul med boken”. Man är en del av någonting. Trots att man har flyttat, så är man alltid Skellefteåbo. Man är alltid välkommen. Folk vet vem man är. Gamla lärare har hört av sig till mamma. Det är annorlunda för min man, som är född i Kalifornien. Det är ju ingen som är kvar. Det är inte alls samma gemenskap i en kalifornisk stad som i Norrland. Så definitivt människorna och naturen. Det är en livskvalitet, som jag saknar. Just det här att åka ut med skotern och dricka kaffe. Sitta på isen och solen lyser och bara njuta.
Du har rätt i att det är en annan sorts gemenskap. Det är som alltid ett hem, även fast min pappa inte lever längre, men så kommer man upp och så är det någon äldre som frågar man inte är Götes dotter.
Det är som att ha en enda stor familj på något vis. Folk är ofta så himla glada att man kommer hem. På ett annat sätt är ju skönt att ha den där anonymiteten i en stad också för vissa dagar vill man inte springa på någon som man känner. Det är både och. Men just nu när boken har kommit ut är det så himla kul för att jag blev så förvånad över respons. Man vet ju inte sådant i förväg. Nu blir det svårt att skriva nummer två.
Men du tänker att nummer två också ska ha Norrlands-anknytning?
Jag har två till idéer, så det blir en Norrlandstriologi. Det är planen i alla fall. Jag känner att jag är inte riktigt klart med Norrland. Jag har mer historier i mig.
Har du börjat skriva på nästa bok?
Jag har ett nästan färdigt manus. Men jag är inte helt nöjd. Jag är en sådan som skriver om väldigt mycket. Så jag har kärn-historien, men jag känner att den måste få lite nytt liv. Jag ska träffa min förläggare och försöka bena ut det hela. Det är det som är så kul när man äntligen blivit publicerad. Att man kan ha någon att bolla med. Jag var en sådan som aldrig vågar skicka min text till någon. Jag vågade inte ens skicka till mamma. Men nu känner jag att det är skönt att ha någon att skicka texten till och få respons.
Hur lång tid tog det att skriva Silvervägen?
Första utkastet tror jag tog ett halvår, men sedan har jag redigerat väldigt mycket. Så det tog nästan två år. Tror jag. Och då hade jag fröet och själva grundidén säkert två år innan det. Det låg i huvudet och malde.
Hur kom du till den punkten att du verkligen satte dig ner och skrev?
Jag tog en kandidatexamen i historia. Sedan sökte jag in på juridiklinjen. Mina professorer på universitetet sa att jag borde plugga juridik för jag var så bra på plugga. Det är många advokater som skriver böcker, så jag fick för mig att då kommer jag ha inspiration. Så jag började på Law school och jag hatade det verkligen. (Skratt) För jag är ju den där inåtvända norrlänningen. Det var verkligen, verkligen att man tar för sig och det var mycket att man skulle prata. Så jag var i helt fel värld. Jag gick klart första året, men jag kände att det inte skulle funka för mig. Jag kände hela sommaren att jag kunde inte gå tillbaka för jag var så stressad och mådde så dåligt. Min man sa: ”Varför skriver du inte den där boken som du drömt om?” Så då satte jag mig varje morgon och skrev. Jag har märkt att morgnar är bäst. Till de som frågat vad jag har för tips brukar jag säga att det är viktigt att skapa en rutin. Att avsätta en tid och sitta där. Jag tror det är A och O.
Skriver du väldigt tidigt på morgonen?
Nja. Jag börjar vid sex, sju. Det är då det flyter som bäst.
Hur länge skriver du sedan?
Fram till lunch ungefär och sedan på eftermiddagen brukar jag redigera,
Sitter du där med din kopp kaffe/ frukost eller äter du frukost innan du skriver?
Jag brukar gå ut med hunden. Sedan äter jag frukost och efter det sätter jag mig och skriver.Oavsett om det flödar eller inte. Ibland är det 200 ord, man bara sitter och stirrar liksom. Jag har märkt att nu efter att Silvervägen kom ut, så har den här månaden har varit jättejobbig. Det har varit sån press. Den har ju fått jättefint mottagande, så då känner jag att jag vill hålla måttet.
Blir det så att du bestämmer att du ska sitta den där stunden, oavsett om du skriver ett ord eller tusen ord?
Ja, absolut. Det brukar funka. Det är någonting i hjärnan som vet att det är skrivtid och oftast brukar det flöda. Jag hör många människor som säger att de vill skriva böcker, men de börjar aldrig. Jag tror det är mycket det här att man säger att man vill, men man skapar ingen rutin. Så var för jag för några år sedan. Jag tänkte att en dag ska jag skriva. Men när jag väl satt där och bestämde att det här ska vara min tid, så var det som att något klicka till.
Händer det att du kör fast, så att det verkligen blir svårt att producera någonting?
Jag skulle säga mitt problem är att jag är så himla självkritisk. Det var det som hände innan jag fick klart Silvervägen. Jag satt och skrev och skrev och skrev. Jag hade säkert 20-30 manus som jag tyckte var skräp. Jag kom alltid en tredjedel in och så kände jag att det här blir ingenting. Släng släng släng. Till sist var det min man som sa att fasen nu får du skicka in något till ett förlag. Skicka in och se vad de säger. Jag hittade en lektör, som jag skickade till. Jag märkte att jag började få min egen röst och mitt eget språk. Det tog två år. Jag tänkte det är ju något här som skimrar till ibland, så jag hittade en lektör. Han bor i Umeå. Han är också författare. Mikael Bergman heter han. Så jag skickade till honom. Jag tror det var tio sidor eller något sådant. Han sa: ”Jag vill jättegärna bara kvar i din språkliga värld”. Jag tänkte: ”Ok, jag har något på gång”. Så då fick jag klart ett manus och skickade in. Inte Silvervägen, utan något annat manus. Till sju förlag tror jag. Jag fick tre personliga refuseringar. Jag tänkte:” Åh, det finns ju någonting här. Det gäller bara att få klart och att inte sitta och kasta bort allt”. Jag tror att det är lätt att man blir för självkritisk, speciellt när man läser mycket. Då tänker man att det här är ju så bra. Så här bra blir aldrig jag. Men samtidigt är ju läsandet nyckeln till skrivandet
Vad läser du just nu?
Just nu läser jag Bill Beverlys Dodgers. Har du läst den?
Ja.
Tyckte du den var bra?
Ja, men det är också en väldigt mörk historia.
Det var så kul för att jag har så svårt att få tag i svenska böcker. Jag måste alltid köpa dom på Googlebooks och läsa som e-bok. Men jag var inne på bokaffären och jag såg den och tänkte yes, jag vill läsa den på svenska. Jag har också läst Kåda.
Den är ju också väldigt bra.
Gud ja. Jag blev helt golvad.
Vissa böcker fastnar verkligen. Ibland nästan ordagrant. Jag kommer ihåg till och med ihåg vissa scener i Kåda.
Jag satt och pratade om den med min man hela tiden. Den ska tydligen komma på engelska nästa år. Då ska jag köpa den till honom, för han blev helt begeistrad. Jag tyckte hon gjorde det så himla bra. Vad läser du för genre. Är du en allätare? Det verkar så på bloggen.
Ja, jag är verkligen allätare. Jag älskar att blanda oliks sorters genre. Jag tycker böcker blir så bra när man blandar, för det unika med böcker kommer fram. Läser jag är väldigt många på rad som är likadana, då är det lättare att jag generaliserar i mitt huvud när jag läser och inte ser och inte se det som är speciellt. Förut kunde jag hitta en författare och läsa allt av hen. Plöjde alla böcker.
Ja, och då blir man blir man lite övermätt .
Ja, då blir det att man översiktsläser lite. Då tappar man de där guldkornen som gör att den berättelsen är bra i sig, unik.
Det hände mig när jag läste Murakami. Jag blev lite besatt och läste bok efter bok efter bok. Till slut slut blev jag blev jätteless. Det förstörde upplevelsen. Jag borde läsa mer genres faktiskt. Jag gillar mörka berättelser, i USA kallas de Grit lits. Cormac McCarty älskar jag. Fast även han kan man bli lite mätt på. Läsande är kul.
Ja det är det. Det berikar väldigt mycket.
