Den här boken representerar precis varför jag älskar att läsa Majgull Axelssons böcker.
Hon har återigen skrivit en berörande berättelse om de utsatta i samhället. Denna gång inspirerad av fallet Esmeralda.
17-åriga Zadie har haft en fruktansvärd uppväxt. Hennes lillebror Mio bodde i ett familjehem men tvingades tillbaka till föräldrarna. Zadie försökte skydda sin lillebror men han dödades. Hon bor numera i ett jourhem (ett av många) men drömmer om en lägenhet där hon kan njuta av tystnad. För att detta ska bli verklighet måste hon gå till psykologen Christel och prata.
Det är en berättelse som gör mig upprörd, eftersom tankarna går till alla barn som för detta är en verklighet. Som liksom Zadie och hennes lillebror tvingas utstå vidrigheter. Jag upprörs av att det finns föräldrar som kan vara så hemska mot sina barn, men minst lika mycket av att samhället sviker dem. Jag tycker romanen är ett kraftfullt inlägg i debatten om att man ska se till barnets bästa i första hand och att det inte alltid är dess biologiska föräldrar.
Den andra sidan av romanen, som författaren lyckas väldigt bra med, är att skildra psykologen Christels liv. Hennes rädsla för att hon lider av Parkinsons eller som hon säger: att Elake Herr P flyttat in blir påtaglig och även känslan om hur hennes självständighet hotas.
För mig var det självklart att den skulle bli nominerad till Årets bok 2023. Hur skulle man inte välja den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar