Jag har gjort en intervju med Christoffer Carlsson. han är aktuell med boken Den tunna blå linjen.
Du har doktorerat som kriminolog. På vilket sätt har det
hjälpt dig som författare? Eller har det hjälpt dig?
- Jo, men det har hjälpt mig på ganska många sätt.
Som kriminolog får man en djupgående kunskap om brottslighet, om personer som
begår brott och om personer som utsätts för brott samt om polisen och hur polisen
arbetar. Även om större frågor som t ex vad händer med ett samhälle när en viss
sorts brottslighet ökar? Vad händer med brottsligheten när ett samhälle i
övrigt förändras väldigt mycket? Brottsligheten är avhängig en massa andra
faktorer. Och det är fantastiskt att ha
för en som skriver kriminalromaner. Den sortens ganska djupa kunskap.
En annan del av det är lite beroende på vad
man gör som kriminolog, men det jag gör som kriminolog är att intervjua personer
som har begått brott. Vissa har begått ganska grova brott och några bara
enstaka. Och det man får då är en berättelse om ett liv. Man får inte en
berättelse om bara brottsdelen, utan en förståelse för personens liv. Och när
man intervjuar väldigt många personer om deras liv på det sättet så får man en
förståelse för hur människor funkar och vad människor drömmer om samt vad man
är rädd för. Jag brukar säga det att kriminalromaner, de som är bra, handlar
inte om brott egentligen. De handlar om allt det där som gör oss till
människor.
När vi
studerar brott, då pratar vi också om frågor som berör kärlek och vänskap och
maktbehov och pengar och lojalitet, skuld, hemligheter, beroenden. Allt det där
är ju sådant kriminalromaner handlar om för mig. Allt det där som gör oss till
människor. Det man lär sig som kriminolog är att brottslighet är ofta den
yttersta konsekvensen av de väldigt mänskliga faktorerna som kärlek och
vänskap. Så det ger en också en socialpsykologisk insikt i hur människor är och
knutet till det är det farligaste och tråkigaste jag vet, dvs när författare
som dömmer sina karaktärer. Där man kan se på författaren att han eller hon har
en åsikt om karaktären. Att du är dum, du är bra. Det är nästan alltid ett
symptom på att det här inte är någon bra bok. Och kriminologin lär en att inte döma
människor, utan försöka förstå människors beteenden. Och det är inte samma sak
som att rättfärdiga, förlåta eller bagatellisera. Det är något annat liksom.
Man kan förstå utan att sympatisera. Det är ett användbart förhållningssätt när
man ska skriva kriminalromaner.
Har alla samtal du haft varit en inspirationskälla till att
vilja skriva eller till berättelser du har skrivit?
- Nej, det kan jag väl inte säga riktigt. För man
kan inte riktigt – nu var det inte riktigt det du frågade- men man kan inte
riktigt använda den typen av kunskap på det sättet. Alltså studierna som vi har
gjort, de är ju insamlade med hjälp av skattebetalarnas pengar. Jag kan inte
riktigt ta de sakerna och sätta i en roman, en kommersiell produkt. Så man kan
inte använda det på det sättet. Däremot tror jag att författarskapet och
kriminologin handlar om samma sak. Att försöka förstå vilka vi är? Hur vi blir
den vi blir? Om det kunde ha blivit annorlunda? Och den typen av frågor...
ursprunget till Junker-serien är två vänner samgår skilda vägar. Den tanken
kommer är knuten till livsloppskriminologin som är det jag håller på med. Där
man följer människor genom livet och ser hur dom… så… det var ju något vi
hittade i väldigt många livshistorier vi fick. Intervjuer vi gjorde att
människor som har väldigt lika utgångspunkt kan det gå väldigt olika för
beroende på var dom händer i livet för dom. Allt är inte förutbestämt genom gener och det
är väldigt mycket saker som sker senare i livet. Om man tittar på Leo
Junker-serien och vad den handlar om så handlar den om två personer som växer
upp underliga omständigheter men sedan går skilda vägar. Så de där grova
tematiska dragen kan man nog se likheter i och om det är inspiration jag vet
faktiskt inte. Jag skulle nog inte säga det.
När du har gjort det här har du känt ett mer sug efter att
skriva kriminalromaner? Du hade ju kunnat skriva om något helt annat. Eller har
du alltid haft ett intresse av att vilja skriva kriminalroman?
- Ja, jag fattar. Det är de historierna jag
gillar. Det måste ju säga att allt det här låter ju jättefint och ambitiöst men
i grunden som gillar jag att underhålla. En kriminalroman som inte underhåller
är en dålig kriminalroman. Så jag alltid gillat att berätta historier. Det är
det som jag känt att jag varit bra på. Jag tycker om att ha en publik eller en
läsare fast, trollbunden. Det har aldrig varit förutbestämt att jag skulle
skriva kriminalromaner. Det har bara blivit att de historierna jag gillar
hamnar oftast, kan oftast, bara berättas i den formen. Så det är mer så. By
default. Det blev kriminalromaner för det är den sortens historier jag gillar.
Om man trycker upp dom i en bok och ska placera dom i en bokhandel, då är den
hyllan den som ligger närmast vad de är.
De två första böckerna vi skrev kallade vi
ju inte kriminalromaner utan det var spänningsromaner, thrillers. Det är ju
först med Leo Junker-serien där det är en polis där jag vågade ta steget ut och
säga att det här är kriminalromaner. Något annat skulle ju vara nästan obegripligt,
när det handlar om en polis som löser brott. På ytan är det det som de handlar
om i alla fall. Jag har börjat testa hur man kan skriva en roman om ett brott.
Jag skrev en ungdomsroman som ju i allt väsentligt är en kriminalgåta. Det är
en ung detektiv i huvudrollen som ska lösa ett brott. Det är det det handlar om
på ytan. Hur kan man berätta en historia om ett brott? Kan man berätta med en
16-årig tjej i huvudrollen? Jag försöker allt mer utmana mig själv. Se om det
går.
I fallet med Den tunna blå linjen så var
utmaningen ganska stor. Min förläggare brukar säga: ”Du sätter Dig alltid lite
i skiten. För det är aldrig samma. Det är alltid ett nytt problem du behöver
lösa”. Det är det som är poängen. Det är alltid en ny utmaning. Går det här om
jag gör så här?
Utmaningen i den här boken (Den tunna blå
linjen) var ett tekniskt. Kan man skriva en kriminalroman om ett kallt fall
utan återblickar? Det är ju det klassiska i vanliga fall. Man får följa den
pågående mordutredningen sedan får man gå tillbaka och se hur allting börjar.
Men det är ju inte så vi upplever världen Vi har ju bara tillgång till det
förflutna genom dokument. Som rör det förflutna. Bilder, texter eller
vittnesutsagor. Så kan man berättaren kriminalhistoria om ett kallt fall som
man gör det i verkligheten? Det gick till slut. Och går det göra det spännande?
Jag menar hur spännande är det om du har två poliser som sitter i ett stort,
tomt rum och tittar på en skärm, där man har videodokumentation av en
brottsplats som är fem år gammal. De går på filmen runt med en kamera och säger
vad de ser. Så sitter Leo och hans kollega och tittar på det. Hur kan man göra
det spännande? Det är världens tråkigaste scen. Hur kan man ladda den med något
som gör den intressant? Men det gick. Man behövde bara hitta rätt
infallsvinkel. Om man tänker efter så är det ju otroligt makabert och hemskt
att sitta och titta på en film av en gammal brottsplats. Man behöver bara hitta
det där som gör att det slår an något i en. Hur skulle det kännas att sitta där?
Så det går. Men det är ju inte den enkla vägen ut att skriva kriminalromaner
på. Men att skriva en bra kriminalroman handlar, tror jag, om att inte ta den
enkla vägen.
Är det utmaningar som gör det intressant för dig att
skriva? Som driver dig som författare?
- Ja, det är en bra fråga. Jag tror att det är
många saker som driver. En av dom är definitivt det. Det där skulle kunna bli
riktigt bra. Om jag lyckas. Jag vet inte om det går. När det känns så, måste
jag prova. Om jag däremot känner: Det där går lätt att göra. Jag har gjort det
förut. Då ska jag inte använda den idén. För mig handlar det om att det aldrig
får bli en rutin. För när det blir en rutin för mig blir det tråkigt. Det vet
jag själv som läsare. När det är business as usual. Jag blir så trött som
läsare. Det står inget på spel. Jag vill vara en författare som pressar sig
genom texterna.
Så det är definitivt en av sakerna. I alla
fall att en bok blir på ett visst sätt skulle jag säga. Men vad som driver mig?
Jag är inte bra på så mycket. Jag kan inte så mycket. Jag kan skriva. Jag kan
berätta historier. Det är en av de få sakerna jag är bra på. Jag har också sådan
tur att det är det absolut roligaste jag vet. Det är ett sätt för mig att få
tiden kreativa delen i mig som jag tror alla har. Det är ett sätt möta andra. Sen
är det ju också ett sätt att få tänka på och utforska de sakerna i livet som
jag tycker är intressanta. Vad innebär det att växa upp? Vad innebär det att
bli vuxen? Varför har vi hemligheter gentemot varandra? Kan två personer vara
vänner? Vad finns det för villkor för att en vänskap ska kunna fortsätta? Hur
olika kan man vara? Om man tar en bra kriminalroman så är det ju de här
frågorna det handlar om. Hur gick det här paret? Vännerna? Pappan och sonen? Pappa-dottern?
Jag tror att ofta säger vi att räcker det att en kriminalroman underhåller
eller behöver det vara något mer. Som att det är två olika saker. Jag tror
underhållningsvärdet ökar spänningen i en bok. Bara jag som författare lyckats
få med läsaren på villkoren i boken. Så blir underhållningsvärdet högre. Att
man upplever boken som mer spännande.
Du har ett väldigt poetiskt språk. Hur du skriver. Hur du skildrar.
Kommer det självklart eller får du kämpa?
- Undra vad det kommer från. Nej jag
kämpar inte med det. Det jag kämpar med är att göra så att varje liten bild får
så så mycket utrymme som möjligt. Första utkastet till ”Den blå linjen”
innehöll 100 sidor mer. Men det är inte så att stora sjok har strukits, utan det
är på redigeringsnivå som totalt 100 sidor har försvunnit. En mening som får
utgå eller som man formulerar om. För att få en så tät text som möjligt. Jag
älskar själv när man får en text och den är så tät. Tätt skrivet. Så tajt. Det
passar också den här formen. När man då har de här udda bilderna. Texten tänjs
ut. Den blir som en bubbla. Om du tänker dig att texten är som ett nät, så när
den där bilden kommer såsom en bubbla underifrån som tänjer ut nätet lite
grann. Det gör att det händer något hos läsaren. När man får den bilden. Den
som är absolut bäste på detta är Bob Dylan. Visions of Johanna t ex. In these room
the heatpipes they caugh. Så fantastisk bild. Man förstår ju precis. Vad han
menar. Man hör ju precis hur det låter. Jag tror att mycket kommer från det.
Jag växte ju upp med böcker men jag växte också
upp med popmusik. Det formade också mitt språk. I popmusiken kan det finnas
bilder som är så starka, men rätt i rätt ögonblick- perfekt. Jag läste
Tranströmer och det letade sig in i mig på något sätt. Så det kommer naturligt
för mig.
Men det jag gör när jag redigerar är att
jag stramar upp den och söker efter. De där ordet får vara kvar för att det
händer något i texten. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. Något händer som
som jag gillar. Och varför det blev flämtar, det bara kommer. Jag gillar språk.
Jag är ingen Sara Lövenstam. När det är
grammatiska saker så ringer jag Sara och frågar.” Hur är det med det här? Kan
man göra så här?” Då kan hon svara: ”Det kan man inte. Men du kan skriva så
här.”
Men jag gillar språk som estetik. Jag tycker
att läsa en kriminalroman ska vara en estetisk upplevelse också. Det ska vara
en språklig upplevelse. En del säger att det journalistiska språket i en
kriminalroman ska bara vara ett verktyg för att berätta vad boken handlar om.
Språket är bara en ett verktyg att förmedla något som hänt. Det ska inte finnas
någon skönhet i det. Det är nog tanken att kriminalromanen är väldigt
plotbaserad. Jag tycker det är helt fel. En kriminalroman kan vara mycket mer.
Jag tycker att man ser det i de allra bästa. Belinda Bauer. Som har ett
fantastiskt språk. Gillian Flynn kvicka språk. Jens Lapidus en brutal
estetik. Om man tar ut ett stycke ur en
Jens Lapidusbok och bryter ut det. Meningarna är väldigt, väldigt välskrivna.
De faller som rader av poesi. Jag tycker jag har ett fylligt språk. Jag vet
inte om det är så poetiskt. Ett språk som använder sig självt för att berätta någonting.
Jag tycker att vissa meningar i Den tunna blå linjen är
skrivna så som att de är en del av en dikt. Det känns som att läsa dikt.
- Tack! Vad glad jag blir! Jag tror. När jag
skriver någonting provar jag. När jag skriver mina första utkast så går det
väldigt fort. Första utkastet tar typ tre månader att skriva. Sen arbetar jag
med att forma om handlingen men framför allt språket. Det blir renare tightare
och stramare. Jag sitter på meningsnivå. Jag tittar på en mening. Den sjunger inte.
Jag vill att den ska sjunga. I relation till det som kommer innan och det som
kommer efter. Det ska klinga bra. Det ska kännas arb månader att skriva. Sena ¨¨der att skriva. Sena mina första
utkast så går det väldigt fort. Sen ara en tthär? Kan man göra mjukt och
fylligt. Jag tycker om det. Jag är inte ens som sitter med ett ord en kvart med
markören blinkande när jag skriver utkastet utan jag tar ett ord som flämtar.
Ja, flämtar blir bra. Liksom så där. Det känns bra. Men sedan i redigeringen
blir det: ska den flämta? Ska den sucka? Nej, en polisradio suckar inte. Flämta.
Hm. Ska den blinka? Nej, det är för bildligt. Det är ju ett ljud man hör. Jag
sitter så där. Mer på ordnivå. Jag har också ett problem med kriminalromaner
som är väldigt långa. När jag ser en som är väldigt lång blir jag så
misstänksam. Eller så är det något väldigt spektakulärt. Som t ex tre sekunder.
Händelser vid vatten. Något som verkligen få vara jättelångt för den är sin
egen värld.Eller så är den fladdrigt skriven. Så när jag sitter och redigerar
är det: Kan jag säga det här? Eller ska det vara kortare. Men det farligt
också. För det är som du säger. Man vill gärna ha den där nyansen också i
språket. Man får inte skära bort för mycket. Det får inte bli Jens Lapidus
liksom, för jag är inte han. Jag gillar ju hur han skriver men det är ju inte
mitt språk. Så jag jobbar väldigt mycket med det. Jag tycker det är roligt.
Lyssnar du på musik när du skriver?
- Väldigt sällan. Musik är alldeles för... Jag
skulle nog kunna lyssna på något instrumentalt. Jag skulle aldrig kunna lyssna
på popmusik. Jag är alldeles för distraherad. Då skulle jag lyssna på
låttexterna istället för att skriva. Så nej. Det ska vara tyst eller som den
här cafémiljön där det är en massa brus.
Är det någon låt som någon gång har inspirerat dig?
- Ja, sådana saker händer. Inte så att man blir
inspirerad direkt. Men det finns ett par. När jag lyssnar på klassisk pop eller
klassisk rock, t ex Bod Dylan, Ronettes eller Kent. För mig genererar det bilder.
Så jag får ofta bilder som jag inte vet vad de kommer ifrån, men som jag tycker
är väldigt spännande. Nu ska jag bara komma på ett exempel. Jo, det finns en
scen i Den fallande detektiven när huvudkaraktären, när Leo och Gabriel sitter
i en bil tillsammans med Kaufmann och de åker genom ett vintrigt Stockholm och
pratar om komplicerad brottsutredning. På radion, stereon spelas just då Surfer
Girl av Beach Boys. Den är ju så drömsk. Den är ju så vacker. Det blev bara en
sådan ljuvlig konstrats. Där sitter de där tre buttra poliserna i smällkalla
vintern och så spelas Surfer Girl. När jag lyssnade på Surfer Girl så kom den
bilden, den scenen bara upp. Så kan det vara.
Jag märker att jag har små knep för mig
också. Låten Be My baby av Ronettes är en av världens 10 bästa låtar. Den är
alltid med! Någonstans i allt jag har
gjort så finns Be My baby med. Man ska också vara uppmärksam på
registreringsnummer på bilar har jag märkt. Om man desciffrerar dom så betyder
ofta dom något. I Mästare, väktare, lögnare, vän så finns det ett
registreringsnummer som om man översätter siffrorna till bokstäver blir det JAG
SER. Jag tror bilen tillhör ett väldigt viktigt minne. Minnesstickor,
USB-minnen är också viktiga i Leo Junker-serien. Det är sådant man ser efter
man skrivit. Jag tycker det funkar. Det kan vara markörer för att det t ex
kommer hända något viktigt.
Varför valde du namnet John Grimberg?
- Jag har en kompis som heter Stella Grimberg. Jag tycker det
namnet är så snyggt. Så det tog jag. Så heter han ju Leo Junker och det är ju
knutet hans liksom. Det kunde ju inte vara Leo Junker och Lars Johansson.
Grimberg är snyggt liksom. Det klingar så bra. Grimberg att vara grim. Han är
ju lite så Grimberg. Så finns det ju bröderna Grim. Jag ville bara att hans
förnamn skulle börja på J. Leo Junker och John Grimberg. Det låter bra. Ibland
är det inte svårare än så.
Finns det något som du skulle vilja pröva skriva? Någon genre
eller något som du inte prövat än?
- När jag skrev Mästare, väktare, lögnare, vän
upptäckte jag att det var kul att skriva
historisk tid. Undra om man kan skriva en historisk roman. Det roligt om
man kan förhålla sig till den faktiska historien. Men då måste det vara en tidsperiod
jag gillar. Jag gillar 1900-talet: 40-, 50-, 60-, 70- och 80-talet. Det är en
spännande tid. Hela det kalla kriget och så. Men det har jag ju redan gjort nu
och risken är att skulle det inte bara bli en historisk kriminalroman då?
Jag har en liten hemlig dröm att skriva en
serie spionromaner som skildrar det svenska underrättelseväsendet. Men ahh. Det
är liksom på gränsen till gjort. Jan Guillou har varit där och hållit på. Leif
har varit där... så jag vet inte. I så fall skulle man väva den jättesnygg. Man
skulle väva den genom IB-affären. Man måste börja vid IB. Men det är ju gjort
så man måste börja vid IB men inte i IB och sedan slutar den på Sveavägen 1986.
Men jag vet inte.
Jag tyckte också att det var roligt att
skriva för unga vuxna. Jag skulle vilja utmana mig att skriva även för något
för ännu yngre. Det skulle vara roligt. Jag vet inte om jag skulle vara bra på
det. Men jag måste ju prova. Men det blir nog ingen kriminalroman då. För det
finns så många skriver den sortens saker.
Anledningen till att jag skrev unga
vuxna-boken var just att det finns ju deckarhistorien för yngre men inte för
unga vuxna. Finns knappt några som skriver. Om du är 17 år och vill läsa en
kriminalroman som inte är Henning Mankell men som inte heller är Martin Widmark,
då finns det typ ingenting. Nu kommer Katarina Wennstam med sin nya karaktär
Alex. Jag hoppas mycket på den, för vi behöver bli fler. Så om jag skulle
skriva för 9-12 åringar så skulle jag nog skriva något helt annat.
För mig är det ju så att jag funderar ju hela
tiden på hur man kan berätta en roman om ett brott. Jag har funderat om man kan
skriva i fantasygenren. Sådan lekfulla tankar. Men jag vet inte. Jag gillar ju
att skildra vår värld. Den verklighet jag lever i.
Leo dras ju med av Grim. När du skriver har du känslan: ”Åh,
nej varför låter du dig dras med av honom” eller är det ”Jag förstår att du
dras med”?
- Hm. Jag förstår det. Om jag inte hade förstått
det hade jag nog inte skrivit om det. Vad kan de här två personerna göra mot
varandra och för varandra utan att det brister helt för dom. När jag tittar på min första anteckning så
finns frågan med. Hur mycket klarar en vänskap? Hur mycket klarar en relation
av? Det behöver ju inte vara endast vänskap. Mamma – son. Syskon etc. Hur
mycket klarar en relation? Vad kan man göra mot varandra? Det var ju inget som
jag hade något svar på när jag började. Jag har fortfarande inget svar på det.
Men mitt sätt att undersöka det är alltid att skriva om det. Min kollega Thomas
Engström sa en sak som jag tycker är så sann: ”Jag tänker inte bättre när jag
skriver. Det är inte det. Men jag tänker renare.” Allting liksom stannar av.
Långsamt. Man kan stanna i tanken. Allt är mjukare. De stora frågorna blir
hanterbara. Lite så är det. De vägval som sker i serien de sker därför att jag
tror att de måste ske där.
Kan det bli för dig så att du ser en plats eller åker igenom
en plats eller är på en plats och tänker att den här är ju en intressant plats?
Den skulle jag ju kunna skriva om. Eller den skulle jag ju kunna ta med.
- Så kan det vara. De behöver göra ett litet
djupare intryck än att jag bara åker igenom där. Skriver ju huvudsakligen om
två sorters platser, den plats jag kommer ifrån och den plats jag befinner mig
på nu. Någon sorts landsbygd och Stockholm. Det tar ju en liten tid för en
plats att kunna sätta sitt avtryck i en och för mig behöver finnas det där. Jag
kan passera en plats en specifik plats i Stockholm. Den här tunneln är ju
ganska cool. Här skulle de kunna träffas. Jag lägger den på minnet.
I "Den tunna
blå linjen" så utspelar sig ju en händelse under centralbron. Jag gick förbi den
och insåg att här är ju sikten riktigt dålig. Så så kan det vara att jag
plockar upp saker i takt med att jag är där. Det är ju mer som en del i en
helhet. Jag satte boken ”Oktober
är den kallaste månaden” i Småland. För att det är mer skogsbygd.
Jag träffade
några som hade läst ”Oktober är den kallaste månaden”. De hade haft en
bokcirkel om den. De funderade på om platsen verkligen kunde finnas. Om den var
trovärdig. Den känns ju tom, trist, sotig och mörk. Men så hade de åkt en bra
bit i Småland och plötsligt hade de sett en plats. ”Herregud här är det! Vi har
hittat den Tommy. Här är det.” Det var precis så de kände.
Platsen Varvet bottnar
i mig och hur jag växte upp. Kanske gjorde avtryck ändå. För jag kunde känna
otrolig närhet till de människorna som bodde där: Ni har det precis som jag
hade det, fast ni har det på nivå 7 istället för nivå 3-liksom. Såklart. Vissa platser
kanske faktiskt berör en. Vissa platser
kanske berör ganska mycket på kort tid men det är för att de påminner om en
själv. Så är det.