Jag ville verkligen säga att jag tyckte om Fjärilsrummet lika mycket som Lucinda Rileys andra romaner. Tyvärr blev det inte så.
Från början tyckte jag om den. Faktiskt så tyckte jag riktigt mycket om den. Det var en fin skildring i första kapitlet med pappan och Posy, som gjorde att jag satt och myste i fåtöljen. Man kände pappans och flickans kärlek och det var så fint att han var med i den magiska leken.
Berättelsen kändes väldigt lovande. Den hade kombon av både charm och spänning. Jag älskar familjehemligheter och det fanns där, liksom ett nu och då, som fungerade väl.
Men i andra halvan blev det ett skifte. Jag tyckte att det inte gick ihop riktigt. Det blev för många familjehemligheter för mig. Det kändes som att Lucinda Riley försökte stoppa in för mycket i berättelsen och att hon förenklade den och människorna. För mycket blev tillrättalagt. Så en del av det magiska skimret försvann.
Det blev helt enkelt inte den fantastiska läsupplevelsen jag väntat mig, utan slutade med en okej historia. Jag tror säkerligen många kommer tycka om den i alla fall och de kommer kunna fly verkligheten i år med hjälp av denna. Jag kan dock säga att jag ångrar inte att jag läste den. Jag önskade bara lite mer av berättelsen.
Handling: Posy Montague fyller snart sjuttio år och bor fortfarande i sitt vackra familjehem, Admiral House, i Suffolk. Här tillbringade hon sin barndom och här har hon själv uppfostrat sina barn. Men trots alla fina minnen och den fantastiska trädgård hon själv har skapat, inser Posy att hon inte längre kan blunda för verkligheten. Huset håller på att förfalla och hon måste sälja det.
Men beslutet skjuts upp när hon blir allt mer indragen i sina vuxna söners komplicerade liv. Och som om inte det vore nog dyker plötsligt Freddie upp - hennes stora kärlek som övergav henne för femtio år sedan. Posy har svårt att lita på honom, och det hon inte vet är att både Freddie och Admiral House döljer en fruktansvärd hemlighet.
Betyg: 3 av 5
Förlag: Strawberry Publishing
