Så här på julafton kommer min något försenade intervju med Jonas Hassen Khemiri ut. Han vann det Skönlitterära priset 2015 för sin bok Allt jag inte minns. Jag hoppas den har varit värd att vänta på.
Vi står ju vi på Augustgalan, där litteratur har en stor betydelse. Vad har litteratur för betydelse för dig?
- Dom böckerna och och de historierna som har gjort mest för mig har gett mig känslan av att vara oövervinnerlig. Vetenskapen om att de har funnits har gjort att jag kunnat gå ut i världen mindre rädd.
Vad är den första berättelsen du minns?
- Dun till Lillans täcke. En liten pixi-bok. Helt fantastisk. Handlar om en litet barn som ska hitta dun till sin systers täcke. Så går dom till massa olika fåglar och ber om dun. Jättejättebra. Jag kommer ihåg att jag alltid nyfiken på varför ingen ville hjälpa honom. Det var konstigt. Jag hoppades att historia skulle vara annorlunda varje gång.
Vad kommer hända framöver för dig? Vad har Augustpriset för betydelse för dig?
-Jag tänker att det betyder att boken hittar en värld bortom mig. Jag kommer att gå in i en ny skrivfas nu. Jag kommer behöva tacka nej till hemskt mycket grejer. Men boken får klara sig själv. Jag liksom sparkar ut boken ur boet. Den får leva sitt liv utan mig.
Har du själv något boktips som du vill dela med dig av?
- Ja, jag tycker alla ska läsa Amy Hemples samlade verk. Den tycker jag är fantastisk. Jag tror inte den finns på svenska. Men den är magisk.
Boken finns t ex här och här.
Visar inlägg med etikett Intervju. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Intervju. Visa alla inlägg
torsdag 24 december 2015
fredag 11 december 2015
Intervju med Augustvinnaren Karin Bojs
Jag gjorde en kort intervju med Augustvinnaren Karin Bojs, som skrivit den fantastiska fackboken Min Europeiska familj: De senaste 54 000 åren.
Vad önskar du att din bok ska få för betydelse?
- Jag vill att människor ska läsa den och förstå Europas historia. Mer om hur Europa har befolkats.
Finns det något du skulle vilja lägga till i din bok efter tryckningen?
- Små, små detaljer där det kommer uppdateringar inom forskningen. Men på det hela taget så .... pusselbitarna är på plats precis nu. Det finns ett skäl att jag skrivit den här boken precis nu. Det finns ett skäl till att jag sa upp mig från Dagens Nyheter för 2,5 år sedan just för att skriva boken. Jag har ju följt forskningen i ca 20-års tid nästan. Det finns ett skäl till att jag slutade för 2,5 år sedan för att skriva och att boken är färdig i år. Därför att pusselbitarna är på plats nu. Det är frågor som arkeologerna har hållit på och debatterat i 100 år. Men nu de senaste tre åren och till och med den allra sista pusselbiten, som var riktigt viktig, kom i juni i år. Jag hann med nöd och näppe få med den, de sista detaljerna. Det är en ny bild av Europa som målas upp nu. Hur vågor av migration, folkvandring, har format Europas historia.
Vad skulle du säga är det viktigaste? I din bok?
Att vi människor hänger ihop. Vi människor, som enskilda personer, hänger ihop med historien och med varandra i Europa och världen. Den nya DNA-tekniken kan visa oss hur vi hänger ihop.
Skulle du kunna tänka dig att skriva en version för barn?
- Jag kan definitivt tänka mig att skriva någon mer lättillgänglig version. Kanske för barn, kanske för allmänheten fast mer lättillgänglig. Sådana tankar finns absolut.
Vad önskar du att din bok ska få för betydelse?
- Jag vill att människor ska läsa den och förstå Europas historia. Mer om hur Europa har befolkats.
Finns det något du skulle vilja lägga till i din bok efter tryckningen?
- Små, små detaljer där det kommer uppdateringar inom forskningen. Men på det hela taget så .... pusselbitarna är på plats precis nu. Det finns ett skäl att jag skrivit den här boken precis nu. Det finns ett skäl till att jag sa upp mig från Dagens Nyheter för 2,5 år sedan just för att skriva boken. Jag har ju följt forskningen i ca 20-års tid nästan. Det finns ett skäl till att jag slutade för 2,5 år sedan för att skriva och att boken är färdig i år. Därför att pusselbitarna är på plats nu. Det är frågor som arkeologerna har hållit på och debatterat i 100 år. Men nu de senaste tre åren och till och med den allra sista pusselbiten, som var riktigt viktig, kom i juni i år. Jag hann med nöd och näppe få med den, de sista detaljerna. Det är en ny bild av Europa som målas upp nu. Hur vågor av migration, folkvandring, har format Europas historia.
Vad skulle du säga är det viktigaste? I din bok?
Att vi människor hänger ihop. Vi människor, som enskilda personer, hänger ihop med historien och med varandra i Europa och världen. Den nya DNA-tekniken kan visa oss hur vi hänger ihop.
Skulle du kunna tänka dig att skriva en version för barn?
- Jag kan definitivt tänka mig att skriva någon mer lättillgänglig version. Kanske för barn, kanske för allmänheten fast mer lättillgänglig. Sådana tankar finns absolut.
söndag 29 november 2015
Intervju med Jessica Schiefauer, vinnare av Augustpriset 2015
Jessica strålade av glädje när jag mötte henne på Augustgalan, efter att hon tagit emot priset. Hon hade hållit tal om att barn- och ungdomspriset borde få större roll när det gäller Augustpriset och delas upp i barnpris och ungdomspris.
Vi pratade lite mer om detta och jag frågade om hon ville säga något till alla barn- och ungdomar. Hon sa då:
- Det är inte dom jag behöver rikta mig till, utan det är till de vuxna som inte satsar på barn- och ungdomsböcker. Man måste bredda det mer så att alla kan hitta något de fastnar för. Det är de vuxnas uppgift och de måste ta det på allvar. Får vi inte barn- och ungdomar att läsa har vi inga läsande vuxna sedan.
Jag och Jessica pratade om skolbibliotekens viktiga roll. Hon berättade:
- Om det inte hade varit för det skolbiblioteket på min skola vars rum var det största på skolan, så hade jag inte stått här idag. Man borde banne mig satsa på skolbiblioteken!
Jag frågade Jessica varför det är viktigt med barn- och ungdomslitteratur. Hon svarade:
- För när man läser barn-och ungdomslitteratur får man förståelse för det som inte man mött och som är annorlunda.
Jag undrade vad hon skulle vilja tipsa om för bok från sin egen bokhylla. Hon tänkte en stund och svarade:
- Ingen speciell bok utan det får bli en kategori, nämligen Sci-fi. Alla borde läsa det mer. Man möter det som är annorlunda och allt är möjligt.
Vi pratade lite mer om detta och jag frågade om hon ville säga något till alla barn- och ungdomar. Hon sa då:
- Det är inte dom jag behöver rikta mig till, utan det är till de vuxna som inte satsar på barn- och ungdomsböcker. Man måste bredda det mer så att alla kan hitta något de fastnar för. Det är de vuxnas uppgift och de måste ta det på allvar. Får vi inte barn- och ungdomar att läsa har vi inga läsande vuxna sedan.
Jag och Jessica pratade om skolbibliotekens viktiga roll. Hon berättade:
- Om det inte hade varit för det skolbiblioteket på min skola vars rum var det största på skolan, så hade jag inte stått här idag. Man borde banne mig satsa på skolbiblioteken!
Jag frågade Jessica varför det är viktigt med barn- och ungdomslitteratur. Hon svarade:
- För när man läser barn-och ungdomslitteratur får man förståelse för det som inte man mött och som är annorlunda.
Jag undrade vad hon skulle vilja tipsa om för bok från sin egen bokhylla. Hon tänkte en stund och svarade:
- Ingen speciell bok utan det får bli en kategori, nämligen Sci-fi. Alla borde läsa det mer. Man möter det som är annorlunda och allt är möjligt.
lördag 28 november 2015
Intervju med Lilla Augustprisets vinnare 2015: Rasmus Bjerkander
Jag har intervjuat Lilla Augustprisets pristagare Rasmus Bjerkander. Han vann för sin novell Den på intet vis speciella.
Du visste ju inte riktigt vad du ville säga när du stod där framme. Nu när det har sjunkit in lite, har du kommit på något mer som du vill säga?
- Nej, jag ville säga det jag sa ungefär. Men jag hade velat tacka min flickvän Matilda. Det hade varit mysigt. Annars tror jag att jag fick jag säga det jag ville. Få må bra. Sola mig i glansen lite. Jag är nöjd.
Vad är din inspiration till ditt skrivande?
- Vardagsgrejer, antar jag. Saker i livet bara. Lite allt möjligt. Inte fantasi och sånt.
Vad var det som gjorde att du skickad in då?
- Jag har nog gått och spanat på det ett tag. Såglömde jag skicka in förra året. Så då tänkte jag att jag skickar in i PR. Det är sista året jag kunde vara med i Lilla Augustpriset. Tänkte att det är bäst att passa på nu.
Du skrev ju om en mormor som samlar släkten och är den som knyter ihop kontakterna. Har du själv en mormor, farmor, farfar eller någon som samlar släkten på det här sättet?
- Jo, har en mormor som jag inspirerats av. Men sen är hon ju inte precis som i texten.
Du visste ju inte riktigt vad du ville säga när du stod där framme. Nu när det har sjunkit in lite, har du kommit på något mer som du vill säga?
- Nej, jag ville säga det jag sa ungefär. Men jag hade velat tacka min flickvän Matilda. Det hade varit mysigt. Annars tror jag att jag fick jag säga det jag ville. Få må bra. Sola mig i glansen lite. Jag är nöjd.
Vad är din inspiration till ditt skrivande?
- Vardagsgrejer, antar jag. Saker i livet bara. Lite allt möjligt. Inte fantasi och sånt.
Vad var det som gjorde att du skickad in då?
- Jag har nog gått och spanat på det ett tag. Såglömde jag skicka in förra året. Så då tänkte jag att jag skickar in i PR. Det är sista året jag kunde vara med i Lilla Augustpriset. Tänkte att det är bäst att passa på nu.
Du skrev ju om en mormor som samlar släkten och är den som knyter ihop kontakterna. Har du själv en mormor, farmor, farfar eller någon som samlar släkten på det här sättet?
- Jo, har en mormor som jag inspirerats av. Men sen är hon ju inte precis som i texten.
tisdag 29 september 2015
Lyssna på när Varg Gyllander och Stefan Ahnhem
Varg Gyllander spelade in en podcast på bokmässan. Den heter Vargs deckarvänner.
Första gästen ut är Stefan P Ahnhem. Han har skrivit Offer utan ansikte och Den nionde graven.
Varg och Stefan pratar bland annat om hur Stefan Ahnhem gör när han skriver. En hint är att Stefans metod är samtal.
De pratar också om att Stefan säger själv att hans böcker skulle kunna vara ännu tjockare och varför det är så.
Man får också veta varför Stefans namn ser ut som det gör på bokomslaget.
Lyssna här!
Första gästen ut är Stefan P Ahnhem. Han har skrivit Offer utan ansikte och Den nionde graven.
Varg och Stefan pratar bland annat om hur Stefan Ahnhem gör när han skriver. En hint är att Stefans metod är samtal.
De pratar också om att Stefan säger själv att hans böcker skulle kunna vara ännu tjockare och varför det är så.
Man får också veta varför Stefans namn ser ut som det gör på bokomslaget.
Lyssna här!
söndag 15 februari 2015
Frågor och svar om filmen cirkeln med författarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren och regissör Levan
Jag var och lyssnade på ett samtal med där skådespelarna i filmen Cirkeln, regissören Levan samt författarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren fick svara på frågor.
Först presenterade skådespelarna sig och de konstaterade alla att de har en hel del gemensamt de rollkaraktärerna de spelar.
Sara och Levan fick frågan:
- Hur var processen med manuset? Hur tog ni beslut om vilka som skulle vara med och vilka som skulle bort?
Levan:
- Det var en ganska organisk process.
Sara:
- Vi pratade ganska mycket Levan och jag vilken genre det här är och då sa vi att det är en coming-of age historia. Det handlar om att växa upp. Det handlar om att vara ung. Det är berättelsens hjärta. Konflikterna. Relationerna. Handlingen som får magiska uttryck. Så finns det en slags Thrillermotor i den. Det var det som vi hade som utgångspunkt. Vi kände att det viktigaste var att föra samman huvudpersonerna. De utvalda. Deras resor. Sedan kanske man får göra lite andra val i hur man berättar dom.
Levan:
Det var en sak som också var viktig för oss. Det var att verkligen sätta
världen och tonen ordentligt, så man verkligen tar sig tid för karaktärerna så att man bryr sig om dom på riktigt. Och Inför en eventuell uppföljare, så man verkligen kommer in i världen. Det var aldrig på tal om 1h 40 min version utan det skulle få ta tid.
Sara:
2.24 blev den.
Vi var ju tvungna förstås att ta bort saker och berätta saker på ett annat sätt, men det är ju också roligt.
Mats:
Det var jättespännande och ibland lite konstigt för mig också att följa den här processen när det ibland var så här: "Den här karaktärer ryker. Jag bara Vaaa??" Så grät jag lite. Men det var skitspännande för mig också att följa processen ett steg bort. Det har ju alltid funnit otroligt bra skäl till de val ni gjort. Ibland kunde jag känna: varför tänkte inte vi på det när vi skrev boken. Det är ju ännu mer awsome att göra på det här sättet
Sara:
Vi har ju två karaktärer som vi tagit bort i filmen. Som vi vet att många är lite ledsna över att vi tagit bort och som kanske några inte känner till. Kanske kommer som en chock. Nicholaus och Mona Månstråle är inte med i filmen.
Skälet var till det var faktiskt att vi har en situation här då vi att vi har fyra huvudpersoner. Det är dom som ska stå i centrum. Man måste verkligen känna att dom är helt hänvisade åt varandra. Att dom är väldigt ensamma. Att dom verkligen måste tvingas ihop. Då kunde man inte ha en karaktär som Nicholaus. Om de kommer till Tjärgruvan och så står det nån gubbe där, som visserligen inte har så mycket koll, men då får man inte samma känsla av att tjitt dom måste samarbeta. Dom har bara varandra. Samma sak med Mona Månstråle. Stoppar man in henne i berättelsen så undrar man varför går dom inte till henne mer, varför försöker de inte få mer svar av henne och vi har ju bara en begränsad tid att berätta den här berättelsen på. Det var väldigt tråkigt, men vi kände oss tvungna.
Mats fick frågan:
Hur kändes det att släppa ifrån dig manuset. Vad var det som gjorde att du inte var med?
Mats:
Det kändes skönt och jättekonstigt. Jag var avundsjuk ganska ofta på Sara och Levan, som hade så himla roligt. Det kändes som att min jobbfru var otrogen och hade mycket roligare med sin nya kille.... Men det var skönt. Jag tror det var det bästa för filmen. Dels att Levan kom in med en ny energi och gjorde sitt Engelfors. Dels så höll jag och Sara höll på att redigera Nyckeln och jag tror inte min och Saras relation riktigt hade fixat eller det hade inte blivit bra. Det hade inte blivit någon energi om vi hade gjort det och om jag då skulle skriva mitt första filmmanus.
(Mer frågor och svar kommer med ett underbart svar av Mats Strandberg)
Först presenterade skådespelarna sig och de konstaterade alla att de har en hel del gemensamt de rollkaraktärerna de spelar.
Sara och Levan fick frågan:
- Hur var processen med manuset? Hur tog ni beslut om vilka som skulle vara med och vilka som skulle bort?
Levan:
- Det var en ganska organisk process.
Sara:
- Vi pratade ganska mycket Levan och jag vilken genre det här är och då sa vi att det är en coming-of age historia. Det handlar om att växa upp. Det handlar om att vara ung. Det är berättelsens hjärta. Konflikterna. Relationerna. Handlingen som får magiska uttryck. Så finns det en slags Thrillermotor i den. Det var det som vi hade som utgångspunkt. Vi kände att det viktigaste var att föra samman huvudpersonerna. De utvalda. Deras resor. Sedan kanske man får göra lite andra val i hur man berättar dom.
Levan:
Det var en sak som också var viktig för oss. Det var att verkligen sätta
världen och tonen ordentligt, så man verkligen tar sig tid för karaktärerna så att man bryr sig om dom på riktigt. Och Inför en eventuell uppföljare, så man verkligen kommer in i världen. Det var aldrig på tal om 1h 40 min version utan det skulle få ta tid.
Sara:
2.24 blev den.
Vi var ju tvungna förstås att ta bort saker och berätta saker på ett annat sätt, men det är ju också roligt.
Mats:
Det var jättespännande och ibland lite konstigt för mig också att följa den här processen när det ibland var så här: "Den här karaktärer ryker. Jag bara Vaaa??" Så grät jag lite. Men det var skitspännande för mig också att följa processen ett steg bort. Det har ju alltid funnit otroligt bra skäl till de val ni gjort. Ibland kunde jag känna: varför tänkte inte vi på det när vi skrev boken. Det är ju ännu mer awsome att göra på det här sättet
Sara:
Vi har ju två karaktärer som vi tagit bort i filmen. Som vi vet att många är lite ledsna över att vi tagit bort och som kanske några inte känner till. Kanske kommer som en chock. Nicholaus och Mona Månstråle är inte med i filmen.
Skälet var till det var faktiskt att vi har en situation här då vi att vi har fyra huvudpersoner. Det är dom som ska stå i centrum. Man måste verkligen känna att dom är helt hänvisade åt varandra. Att dom är väldigt ensamma. Att dom verkligen måste tvingas ihop. Då kunde man inte ha en karaktär som Nicholaus. Om de kommer till Tjärgruvan och så står det nån gubbe där, som visserligen inte har så mycket koll, men då får man inte samma känsla av att tjitt dom måste samarbeta. Dom har bara varandra. Samma sak med Mona Månstråle. Stoppar man in henne i berättelsen så undrar man varför går dom inte till henne mer, varför försöker de inte få mer svar av henne och vi har ju bara en begränsad tid att berätta den här berättelsen på. Det var väldigt tråkigt, men vi kände oss tvungna.
Mats fick frågan:
Hur kändes det att släppa ifrån dig manuset. Vad var det som gjorde att du inte var med?
Mats:
Det kändes skönt och jättekonstigt. Jag var avundsjuk ganska ofta på Sara och Levan, som hade så himla roligt. Det kändes som att min jobbfru var otrogen och hade mycket roligare med sin nya kille.... Men det var skönt. Jag tror det var det bästa för filmen. Dels att Levan kom in med en ny energi och gjorde sitt Engelfors. Dels så höll jag och Sara höll på att redigera Nyckeln och jag tror inte min och Saras relation riktigt hade fixat eller det hade inte blivit bra. Det hade inte blivit någon energi om vi hade gjort det och om jag då skulle skriva mitt första filmmanus.
(Mer frågor och svar kommer med ett underbart svar av Mats Strandberg)
torsdag 2 oktober 2014
Träff med Sophie Hannah
Tack vare Bookmark förlag fick jag chansen att träffa trevliga och duktiga Sophie Hannah och ställa massor med frågor till henne. Sophie Hannah är just nu aktuell med en bok, som är ett nytt fall med Hercules Poirot. Hon har nämligen blivit utvald att skriva en bok till i Agatha Christies anda.
Bland annat fick jag veta att hon verkligen gillar Hercules Poirot och att hon skrev en 100-sidigt idéutkast till boken Monogrammorden. Jag fick också veta att hon har en idé till en bok till, så att om hon skulle bli tillfrågad och får chansen så får vi se en bok till.
Jag frågade hur hon förberedde sig inför att skriva boken och hon berättade att hon läste om Agatha Christies böcker och hon sa att på ett vis är det lätt att skriva boken, för Agatha Christie har inte gjort en massa tidsreferenser i boken, så hon behövde inte heller göra det i t ex vem som är premiärminister och då göra en massa efterforskningar i tidsdetaljer.
Sophie Hannah pratade om att man när man skriver en ny bok så måste man göra en perfekt blandning mellan det familjära och nytt och spännande. Poirot måste få vara som han är i de böcker Agatha Christie skrev i den tid han hör hemma. Det nya kommer i hur hon lägger upp fallet han löser. Hon var inte säker först på att han skulle lyckas lösa fallet.
Det var också väldigt intressant att få veta att hon haft idén om deckargåtan i flera år men hon har inte lyckats väva in den i någon av de böcker hon skrivit, fast hon försökt. När hennes agent började prata om att hon skulle skriva en ny Agatha Christie-bok, så insåg hon att hennes idé passade perfekt till det.
Jag frågade också om valet av att det skulle handla om Poirot och inte Miss Marple. Hon berättade att hon först trodde att hon skulle skriva om Miss Marple eftersom är engelsk och Poirot är belgare och Sophie Hannah trodde det skulle vara enklare att skriva om en engelsk gammal dam, eftersom hon själv är från England. Men så insåg hon bland annat att miss Marple gör inte så stort väsen av sig och hon berättar inte sina lösningar på ett storstilat sätt och då blev det Hercule Poirot som lockade Sophie Hannah.
På frågan om vilken som är favoriten bland Agatha Christies böcker svarade Sophie Hannah att det ändras över tid. Om hon är tvungen är att välja en så blir det nog Mordet på Orientexpressen. Men hon är väldigt förtjust i After the funeral också.
Så vill jag avsluta med ett tips. Se nästa Babel för Sophie Hannah ska vara med i det. Då berättar hon säkert om hur det kom sig att hon fick äran att skriva en ny bok om Hercule Poirot, fast Agatha Christies arvingar så länge sagt nej till att någon ska få göra det. Det är också en intressant historia.
Bland annat fick jag veta att hon verkligen gillar Hercules Poirot och att hon skrev en 100-sidigt idéutkast till boken Monogrammorden. Jag fick också veta att hon har en idé till en bok till, så att om hon skulle bli tillfrågad och får chansen så får vi se en bok till.
Jag frågade hur hon förberedde sig inför att skriva boken och hon berättade att hon läste om Agatha Christies böcker och hon sa att på ett vis är det lätt att skriva boken, för Agatha Christie har inte gjort en massa tidsreferenser i boken, så hon behövde inte heller göra det i t ex vem som är premiärminister och då göra en massa efterforskningar i tidsdetaljer.
Sophie Hannah pratade om att man när man skriver en ny bok så måste man göra en perfekt blandning mellan det familjära och nytt och spännande. Poirot måste få vara som han är i de böcker Agatha Christie skrev i den tid han hör hemma. Det nya kommer i hur hon lägger upp fallet han löser. Hon var inte säker först på att han skulle lyckas lösa fallet.
Det var också väldigt intressant att få veta att hon haft idén om deckargåtan i flera år men hon har inte lyckats väva in den i någon av de böcker hon skrivit, fast hon försökt. När hennes agent började prata om att hon skulle skriva en ny Agatha Christie-bok, så insåg hon att hennes idé passade perfekt till det.
Jag frågade också om valet av att det skulle handla om Poirot och inte Miss Marple. Hon berättade att hon först trodde att hon skulle skriva om Miss Marple eftersom är engelsk och Poirot är belgare och Sophie Hannah trodde det skulle vara enklare att skriva om en engelsk gammal dam, eftersom hon själv är från England. Men så insåg hon bland annat att miss Marple gör inte så stort väsen av sig och hon berättar inte sina lösningar på ett storstilat sätt och då blev det Hercule Poirot som lockade Sophie Hannah.
På frågan om vilken som är favoriten bland Agatha Christies böcker svarade Sophie Hannah att det ändras över tid. Om hon är tvungen är att välja en så blir det nog Mordet på Orientexpressen. Men hon är väldigt förtjust i After the funeral också.
Så vill jag avsluta med ett tips. Se nästa Babel för Sophie Hannah ska vara med i det. Då berättar hon säkert om hur det kom sig att hon fick äran att skriva en ny bok om Hercule Poirot, fast Agatha Christies arvingar så länge sagt nej till att någon ska få göra det. Det är också en intressant historia.
tisdag 30 september 2014
John Ajvide Lindqvist berättar om sin bok Himmelstrand
Så här berättade John Ajvide Lindqvist om sin bok Himmelstrand:
Fyra husvagnar med fyra väldigt olika familjer förflyttas under natten från den plats de befann sig natten innan till en oändligt grönt fält, som sträcker sig så långt ögat kan nå i alla riktningar. Boken handlar om hur de hanterar situationen, den ödslighet, den här utkastningen i intet. Och om det som senare visar sig finnas bortom horisonten.
Johan fick också svara på frågan:
Om man placerar människor i något som inte finns. Hur klarar man överhuvudtaget få ihop det? Var det jobbigt?
Så här svarade han:
Det var jättejobbigt. Det var i särklass den svåraste bok jag skrivit. Dels var jag tvungen att skapa en egen mytologi. Inte bara för den här boken, utan som också skulle sträcka sig till del två och en del tre.
Johan fick sedan frågan:
Men vad tycker du själv är svårast att skriva... Det som handlar om det tomma okända eller var det när det börjar hända saker? Det påtagligt jobbiga?
Johan svarar med ett skratt:
Ja, för att uttrycka det milt. Påtagligt jobbiga saker. Det är ganska vanligt i mina böcker. Människor i mina böcker råkar ut för påtagligt jobbiga saker. Man kan säga att det är ett tema jag har. Jag har nog lättare generellt för det påtagligt jobbiga.
Fyra husvagnar med fyra väldigt olika familjer förflyttas under natten från den plats de befann sig natten innan till en oändligt grönt fält, som sträcker sig så långt ögat kan nå i alla riktningar. Boken handlar om hur de hanterar situationen, den ödslighet, den här utkastningen i intet. Och om det som senare visar sig finnas bortom horisonten.
Johan fick också svara på frågan:
Om man placerar människor i något som inte finns. Hur klarar man överhuvudtaget få ihop det? Var det jobbigt?
Så här svarade han:
Det var jättejobbigt. Det var i särklass den svåraste bok jag skrivit. Dels var jag tvungen att skapa en egen mytologi. Inte bara för den här boken, utan som också skulle sträcka sig till del två och en del tre.
Johan fick sedan frågan:
Men vad tycker du själv är svårast att skriva... Det som handlar om det tomma okända eller var det när det börjar hända saker? Det påtagligt jobbiga?
Johan svarar med ett skratt:
Ja, för att uttrycka det milt. Påtagligt jobbiga saker. Det är ganska vanligt i mina böcker. Människor i mina böcker råkar ut för påtagligt jobbiga saker. Man kan säga att det är ett tema jag har. Jag har nog lättare generellt för det påtagligt jobbiga.
söndag 8 december 2013
Boktokigs julkalender Lucka 8: Intervju med Johan Theorin och Daniel Alfredsson
Jag lyssnade till en intervju med Johan Theorin och Daniel Alfredsson på bokmässan omkring filmen Skumtimmen.
Daniel Alfredsson fick frågan om vad som fångade honom. Han svarade att det som fångade var sorgen, saknaden och relationerna. Naturligtvis också Kriminalmysteriet: Vad var det som egentligen hände?
Daniel Alfredsson fick också frågan vad det var som var speciellt att arbeta med Johan Theorins bok.
Daniel sa att han tycker om landskap. Han läste boken och förstod storheten av ön och Öland. Han ville få med det så mycket som möjligt.
Johan sa att det var viktigt när han skrev den här boken att det verkligen skulle kännas att det utspelade sig på Öland. Det skulle inte bara vara kulisser och kunnat vara var som helst i Sverige. Landskapet blev nästan som en karaktär.
Hur arbetade då Daniel med skådespelarna?
Jo, han ville få dem att bottna i historien. Han kände att han måste få människorna runt omkring att förstå vad det handlar om. Han tänker att det är inte så svårt när man har barn att föreställa sig hur det är att förlora ett barn.
Daniel fick frågan varför blev det Tord som fick spela Gerlof? Han svarade att det var för att han behövde en äldre man och en duktig skådespelare. Han ville ha någon som skulle se ut och röra sig som han varit 30 år på sjön. Tord har det. Han ser ut som han jobbat med händerna.
Johan Theorin berättade att han inte varit så delaktig i filmen. Han gjorde ett medvetet val och valde att dra sig undan och låta Daniel göra sitt jobb.
Daniel Alfredsson fick frågan om vad som fångade honom. Han svarade att det som fångade var sorgen, saknaden och relationerna. Naturligtvis också Kriminalmysteriet: Vad var det som egentligen hände?
Daniel Alfredsson fick också frågan vad det var som var speciellt att arbeta med Johan Theorins bok.
Daniel sa att han tycker om landskap. Han läste boken och förstod storheten av ön och Öland. Han ville få med det så mycket som möjligt.
Johan sa att det var viktigt när han skrev den här boken att det verkligen skulle kännas att det utspelade sig på Öland. Det skulle inte bara vara kulisser och kunnat vara var som helst i Sverige. Landskapet blev nästan som en karaktär.
Hur arbetade då Daniel med skådespelarna?
Jo, han ville få dem att bottna i historien. Han kände att han måste få människorna runt omkring att förstå vad det handlar om. Han tänker att det är inte så svårt när man har barn att föreställa sig hur det är att förlora ett barn.
Daniel fick frågan varför blev det Tord som fick spela Gerlof? Han svarade att det var för att han behövde en äldre man och en duktig skådespelare. Han ville ha någon som skulle se ut och röra sig som han varit 30 år på sjön. Tord har det. Han ser ut som han jobbat med händerna.
Johan Theorin berättade att han inte varit så delaktig i filmen. Han gjorde ett medvetet val och valde att dra sig undan och låta Daniel göra sitt jobb.
tisdag 5 november 2013
Frågor och svar med Charlotte Rogan som skrivit boken Livbåten
Jag hade äran att få träffa den vänliga och tillmötesgående författaren Charlotte Rogan genom en inbjudan från Bookmark förlag. Charlotte Rogan har skrivit den hyllade boken Livbåten. Jag har inte läst hela boken än, men håller på med den för fullt.
På frågan om hon skriver på flera böcker samtidigt eller på en i taget svarar Charlotte Rogan att hon skriver helst på en bokidé i taget. Hon tycker det är svårt att gå "All in" på flera samtidigt. Det är svårt att investera sig i mer än en bok eftersom det tar så mycket av en.
Charlotte Rogan pratar en del om research och säger att hon har gjort research för boken som de flesta författare gör, men tycker det har varit på en lagom nivå. Hon har upplevt det så att hon läst böcker som hon annars inte skulle ha läst och det har hon tyckt om. Hon har t ex läst faktaböcker om Titanic. Hon säger att hon skulle inte klara att göra så där djup och krävande research. Att det skulle kännas för övermäktigt. Det är bra att det mesta av historien är något som utspelar sig i henne huvud och som inte kräver så mycket research. Hon berättar också att hon gör sin research under tiden hon skriver och när hon har skrivit klart så fyller hon i de luckor som hon upptäcker att texten har.
Hennes karaktärer är hennes vänner medan hon skriver och hon pratar med dem. Hon älskar alla sina karaktärer. Hon skulle aldrig kunna skriva om en karaktär som hon inte fascinerades av. Hon känner med det hon skriver, men det blir inte så känslosamt att hon sliter sitt hår.
Redigeringsarbetet kan hon arbeta med fler timmar än det kreativa skrivandet. Att skriva tar mer energi. Hon berättar om redigeringsarbetet att det t ex finns ord som hon upptäcker att hon använder alldeles för ofta och som hon måste plocka bort.
Charlotte Rogan tycker att hon är lycklig lottad som hela tiden har idéer som knackar på. När hon får en idé så är det bara en person och en händelse. Inte mer än så till att börja med. Charlotte Rogan berättar vidare att hon får sina bästa idéer under natten och därför alltid har penna och papper vid sängen. Skriver hon inte ner det, så glömmer hon bort det.
Charlotte Rogan pratar om att USA är bokcirklar väldigt stort och att det därför ofta finns readingguides med frågor som bokklubben kan prata kring. Hon har därför gjort det till sin bok. De första frågorna hon skrev fick hon skriva om eftersom förlaget inte tyckte det var enkla nog. Men Charlotte Rogan har i alla fall försökt att göra frågor som inte är alltför enkla utan som ska ger lite mer djupa diskussioner.
På frågan om hon visste slutet när hon började skriva boken svarar hon att hon inte visste det. Hon visste att det skulle vara en rättegång, men inte hur den skulle vara.
Hon har en ny bok på gång, men vill inte berätta om den. Hon är lite vidskeplig när det gäller att berätta om sina bokidéer och lägger till att det faktiskt har blivit så att hon lagt undan en bok som hon skrivit på för att hon hade berättat om den. Men visst är det nervöst att skriva på en ny bok. Hon vill ju uppfylla förväntningarna, men vet ju inte om hon kan. Men hon hoppas att hon kan.
Så pratar hon om oss bokläsare, vi amazing bookreaders. Att vi fulländar boken genom att fylla i luckor. Det är vi som gör boken till det den är.
Imorgon är Charlotte Rogan med i Malou Efter Tio på TV4 i morgon.
På frågan om hon skriver på flera böcker samtidigt eller på en i taget svarar Charlotte Rogan att hon skriver helst på en bokidé i taget. Hon tycker det är svårt att gå "All in" på flera samtidigt. Det är svårt att investera sig i mer än en bok eftersom det tar så mycket av en.Charlotte Rogan pratar en del om research och säger att hon har gjort research för boken som de flesta författare gör, men tycker det har varit på en lagom nivå. Hon har upplevt det så att hon läst böcker som hon annars inte skulle ha läst och det har hon tyckt om. Hon har t ex läst faktaböcker om Titanic. Hon säger att hon skulle inte klara att göra så där djup och krävande research. Att det skulle kännas för övermäktigt. Det är bra att det mesta av historien är något som utspelar sig i henne huvud och som inte kräver så mycket research. Hon berättar också att hon gör sin research under tiden hon skriver och när hon har skrivit klart så fyller hon i de luckor som hon upptäcker att texten har.
Hennes karaktärer är hennes vänner medan hon skriver och hon pratar med dem. Hon älskar alla sina karaktärer. Hon skulle aldrig kunna skriva om en karaktär som hon inte fascinerades av. Hon känner med det hon skriver, men det blir inte så känslosamt att hon sliter sitt hår.
Redigeringsarbetet kan hon arbeta med fler timmar än det kreativa skrivandet. Att skriva tar mer energi. Hon berättar om redigeringsarbetet att det t ex finns ord som hon upptäcker att hon använder alldeles för ofta och som hon måste plocka bort.
Charlotte Rogan tycker att hon är lycklig lottad som hela tiden har idéer som knackar på. När hon får en idé så är det bara en person och en händelse. Inte mer än så till att börja med. Charlotte Rogan berättar vidare att hon får sina bästa idéer under natten och därför alltid har penna och papper vid sängen. Skriver hon inte ner det, så glömmer hon bort det.
Charlotte Rogan pratar om att USA är bokcirklar väldigt stort och att det därför ofta finns readingguides med frågor som bokklubben kan prata kring. Hon har därför gjort det till sin bok. De första frågorna hon skrev fick hon skriva om eftersom förlaget inte tyckte det var enkla nog. Men Charlotte Rogan har i alla fall försökt att göra frågor som inte är alltför enkla utan som ska ger lite mer djupa diskussioner.
På frågan om hon visste slutet när hon började skriva boken svarar hon att hon inte visste det. Hon visste att det skulle vara en rättegång, men inte hur den skulle vara.
Hon har en ny bok på gång, men vill inte berätta om den. Hon är lite vidskeplig när det gäller att berätta om sina bokidéer och lägger till att det faktiskt har blivit så att hon lagt undan en bok som hon skrivit på för att hon hade berättat om den. Men visst är det nervöst att skriva på en ny bok. Hon vill ju uppfylla förväntningarna, men vet ju inte om hon kan. Men hon hoppas att hon kan.
Så pratar hon om oss bokläsare, vi amazing bookreaders. Att vi fulländar boken genom att fylla i luckor. Det är vi som gör boken till det den är.
Imorgon är Charlotte Rogan med i Malou Efter Tio på TV4 i morgon.
tisdag 5 juni 2012
Intervju med Christer Ackerman
Gjorde en snabb intervju av Christer Ackerman, som skrivit boken B5.
- Hur fick du iden till boken?
- Jag och min fru var på ett hotell i Italien. Det hade hänt ett mord där. Inte när vi var där, utan tidigare. Då tänkte att det skulle man kunna skriva om. Så jag bestämde mig för att skriva en deckare! Jag har tidigare skrivit ledarskapsböcker så jag tänkte att det är ju bra att försöka. Bra att pröva på att skriva olika genrer.
Sedan lägger Christer till:
- Jag skriver för min egen skull. Om andra gillar det jag skriver så är det ju kul. Men man vet ju inte vad andra tycker. Om det är spännande eller inte. Huvudsaken är i alla fall att få skriva.
- Skriver du varje dag?
- Nej, jag har ju ett heltidsjobb, så jag skriver mest på helger.
- Har du en tid som du skriver bättre på?
- Jo, jag skriver mest mellan halv elva och tre. Kanske halv 4. Så därför blir det mest helger.
- Hur fick du iden till boken?
- Jag och min fru var på ett hotell i Italien. Det hade hänt ett mord där. Inte när vi var där, utan tidigare. Då tänkte att det skulle man kunna skriva om. Så jag bestämde mig för att skriva en deckare! Jag har tidigare skrivit ledarskapsböcker så jag tänkte att det är ju bra att försöka. Bra att pröva på att skriva olika genrer.
Sedan lägger Christer till:
- Jag skriver för min egen skull. Om andra gillar det jag skriver så är det ju kul. Men man vet ju inte vad andra tycker. Om det är spännande eller inte. Huvudsaken är i alla fall att få skriva.
- Skriver du varje dag?
- Nej, jag har ju ett heltidsjobb, så jag skriver mest på helger.
- Har du en tid som du skriver bättre på?
- Jo, jag skriver mest mellan halv elva och tre. Kanske halv 4. Så därför blir det mest helger.
lördag 28 april 2012
Författarintervju med Posy Simmonds
 |
| Julien Neel |
Vi fick äta väldigt gott!!! Det var Biff sashimi, dumplings, suschi och tempurafriterad spicy tuna och några väldigt goda ärtor/bönor.
Här kommer en liten del av intervjun med Posy Simmonds. Hon var väldigt trevlig att lyssna på. Hon var både rolig och intressant. Kan bara konstatera att hon har talets gåva likväl som skrivandets gåva!
I live in London. But I'm in fact not a Londoneer. I grew up in the countryside. And when I was a child I grew up on a farm, in fact. When I was a child I read a huge amount. Books everywhere. My grandparents books. My fathers books. My mothers books. In the village there where American children. Their father were in the American airforce. They had tons of American comic books. When they finished with them they used to say "Would you like our comics". And I would say: "YES please"! And I would have every week a pile of american comics. Like this [Hon måttar med händerna en stor hög] If I would have a proustian moment... For me my proustian moment would be going to sleep under an American comic 1950s. Which had the smell of the inc... In a field it was like going to sleep under superman.
 |
| Posy Simmonds i mitten |
torsdag 17 november 2011
Oplanerat samtal med författare
Tänk vilken tur jag har! Jag kunde kombinera nytta och nöje igår på jobbet. Skolan hade nämligen författarbesök av Mårten Sandén. Han har skrivit barn- och ungdomsböcker, bland annat Petrinideckarna. Men han är även en duktig låtskrivare. Han har skrivit bland annat låtar till Darin, E.M.D och Alcazar. Jag fick en pratstund med Mårten Sandén i soffan under min lunchrast.Jag frågade Mårten Sandén om han besöker många skolor. Han berättade för mig att han har besökt kring 300 i år. Han berättade att han varit lite överallt, men mest på skolor i södra Sverige och mellansverige. Han hoppas få besöka fler skolor i övre Norrland. Han skulle gärna besöka någon skola i Kiruna.
Jag undrade vad som var roligast med att komma ut i skolorna. Mårten tyckte att det var roligast att komma ut och märka intresse för böcker och läsning. Vi samtalade ett bra tag om vikten av att läsa böcker. Att det är viktigt på så många olika plan, bland annat för att bli en bra läsare men också för att träna sin empati.
Mårten Sandén berättade att det är roligt med alla frågor från barnen. Speciellt från mellanstadieelever så kan man verkligen få vilka frågor som helst.
Jag undrade var Mårten hämtade inspiration från till att skriva. Han berättade då att han får idéer då och då som han skriver upp. Sedan sitter han och jobbar med dem. Han sitter och skriver 50000 tecken varje dag. Det är det viktiga. Att skriva varje dag, även om man inte har en inspiration. Författarskap är ett hantverk.Jag undrade hur det kom sig att han började skriva böcker. Han berättade att det var en slump. Han hade en vän som ville ha hjälp med ett manus till en barnbok och på den vägen är det. Men han la till att det är bara de senaste 3-4 åren som han skrivit på heltid. Han skrev länge böcker på halvtid. Han varvade bokskrivandet med låtskrivandet. Halva veckan med vardera. Det är också under 2000-talet som han skrivit flest böcker.
Jag frågade vad skillnaden var mellan att skriva böcker och låttexter.
Han svarade att böcker är ett längre hantverk, medan en poplåt helst ska skrias under en förmiddag. Den får inte överarbetas!
Jag undrade om han kände ett behov att skriva. Då svarade han snabbt Absolut! Han skulle kunna skriva hela livet.
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Jag frågade en lärare efteråt, som hade haft besök av Mårten i klassrummet, vad han tyckte om författarbesöket. Han sa att det var verkligen jättebra!!! Mårten var så inspirerande och gav så bra tips! Två av lärarens elever, som inte brukar tycka om att skriva berättelser var nu i full gång och planerade en berättelse tillsammans.
torsdag 20 oktober 2011
Intervju med Hans Rosenfeldt och Michael Hjorth
Jag fick också träffa och intervjua Hans Rosenfeldt och Michael Hjorth på bokmässan, tack vare bokus.com.
Jag frågade om de hade olika roller. Michael svarade att Hans var mer petig och skriver mer dialoger. Hans sa att Michael är snabbare. Sedan sa Hans att de blir mer och mer lika lika. Ju fler böcker de skriver, desto mer lär de sig om varandra. De kan även skriva varandras stycken om det skulle krävas. Där nickade Michael och höll med.
Jag frågade vad de tyckte om bokbloggare. Hans svarade att han visste inte så mycket. Michael tog vid och sa att det är intressant med bokbloggare. Det är kul att det samlas de med samma intresse. Att de hittar sin plats att höras.
Så frågade jag till sist vem som är startaren av dom båda. Vem är det som påbörjar böckerna? De svarade samstämmigt att det var de båda. De påbörjar böckerna lika ofta.
Jag frågade om de hade olika roller. Michael svarade att Hans var mer petig och skriver mer dialoger. Hans sa att Michael är snabbare. Sedan sa Hans att de blir mer och mer lika lika. Ju fler böcker de skriver, desto mer lär de sig om varandra. De kan även skriva varandras stycken om det skulle krävas. Där nickade Michael och höll med.
Jag frågade vad de tyckte om bokbloggare. Hans svarade att han visste inte så mycket. Michael tog vid och sa att det är intressant med bokbloggare. Det är kul att det samlas de med samma intresse. Att de hittar sin plats att höras.
Så frågade jag till sist vem som är startaren av dom båda. Vem är det som påbörjar böckerna? De svarade samstämmigt att det var de båda. De påbörjar böckerna lika ofta.
onsdag 5 oktober 2011
Intervju John Stephens
När jag var på bokreleasen av Smaragdernas bok, så intervjuades författaren John Stephens (även manusförfattare till The Gillmore Girls och OC samt producent för Gossip Girl) via Skype. Han gav ett trevligt intryck. Han var vänlig, humoristisk och hade nära till skratt. Det här är en del av frågorna och en del av svaren.
John Stephens säger:
- Man blir ödmjuk av en sådan här succé. Jag trodde inte själv det, men det blir man. Jag trodde inte att det skulle bli en sådan succé. Man skriver ju bara vad man själv vill läsa och förväntar sig inte att andra ska tycka om det så mycket. Det är en fantastisk känsla.
Han säger sedan med ett skratt:
- Så går det inte med böcker. Det man har skrivit är ju som det är.
Sedan berättar John Stephens hur boken kom till:
- Jag satt och tittade på fotografier och saknade mina systrar. Då önskade jag att man hade kunnat resa till den plats som fotografiet var taget och vara med personerna på bilden.
John Stephens berättar:
- Jag trodde att jag kunde bara skriva om tidsresor som jag tänkte mig det hela, men då sa min förläggare att jag var tvungen att basera det på någon av de teorier som finns. Så jag åkte hem och läste på. Så tyckte jag den teori där man kunde komma tillbaka om och om igen och ändra var den roligaste.
John Stephens fick frågan om hur Grevinnan i boken kom till.
- Jag tog den klassiska häxan, men ville göra henne nyare. Eftersom jag arbetat mycket med Gossip Girl så kom jag på att jag kunde göra henne till en tonåring.
Så fick John Stephens även frågor från barn som vunnit en tävling i Barnens bokklubb. De undrade:
- Har Narniaböckerna inspirerat dig?
John Stephens svarar bland annat:
- Oja, det har dom. När jag var barn och läste dem så brukade jag alltid, när jag kom till ett nytt hus, undersöka garderoberna. Narnia-böckerna innehåller en sådan härlig värld. Jag ville också skapa en sådan känsla.
- Vad läste du för böcker när du var 11?
John Stephens svarar:
- Jag läste Narnia, Hobbit och Tarzanböckerna.
John Stephens säger:
- Man blir ödmjuk av en sådan här succé. Jag trodde inte själv det, men det blir man. Jag trodde inte att det skulle bli en sådan succé. Man skriver ju bara vad man själv vill läsa och förväntar sig inte att andra ska tycka om det så mycket. Det är en fantastisk känsla.
John Stephens får sedan frågan vad som skiljer mellan att skriva en bok och att skriva ett manus. Han svarar:
- Det är mycket mer ord. Det är längre. Jag har levt med den här boken i 3 år. Så det blir mer än del av dig själv än ett manus blir. När man skriver ett manus så om manuset inte är bra så kan man hoppas att skådespelaren gör något bra av det eller att regissören gör det. Han säger sedan med ett skratt:
- Så går det inte med böcker. Det man har skrivit är ju som det är.
Sedan berättar John Stephens hur boken kom till:
- Jag satt och tittade på fotografier och saknade mina systrar. Då önskade jag att man hade kunnat resa till den plats som fotografiet var taget och vara med personerna på bilden.
John Stephens berättar:
- Jag trodde att jag kunde bara skriva om tidsresor som jag tänkte mig det hela, men då sa min förläggare att jag var tvungen att basera det på någon av de teorier som finns. Så jag åkte hem och läste på. Så tyckte jag den teori där man kunde komma tillbaka om och om igen och ändra var den roligaste.
John Stephens fick frågan om hur Grevinnan i boken kom till.
- Jag tog den klassiska häxan, men ville göra henne nyare. Eftersom jag arbetat mycket med Gossip Girl så kom jag på att jag kunde göra henne till en tonåring.
Så fick John Stephens även frågor från barn som vunnit en tävling i Barnens bokklubb. De undrade:
- Har Narniaböckerna inspirerat dig?
John Stephens svarar bland annat:
- Oja, det har dom. När jag var barn och läste dem så brukade jag alltid, när jag kom till ett nytt hus, undersöka garderoberna. Narnia-böckerna innehåller en sådan härlig värld. Jag ville också skapa en sådan känsla.
- Vad läste du för böcker när du var 11?
John Stephens svarar:
- Jag läste Narnia, Hobbit och Tarzanböckerna.
John Stephens berättar också att han ville fånga det där vardagliga som finns i Hobbit, även i sina böcker. Där man inte är superhjältar utan vanliga personer.
tisdag 4 oktober 2011
Lyssna på intervju med Hemingway
Sveriges radio har ett klipp med Ernst Hemingway när han intervjuas efter att ha fått veta att han ska få nobelpriset i litteratur 1954.
Lyssna här:
Lyssna här:
måndag 3 oktober 2011
Intervju med Viveka Sten
Återigen så fick jag en intervju tack vare Eva på Bokus. Med Viveka Sten pratade jag om själva skrivandet. Jag frågade om hon har en speciell tidpunkt som hon skriver bättre på. Hon svarade att hon kan skriva när som helst. Hon har ingen tidpunkt som hon skriver bättre på. Hon utnyttjar alla stunder som blir över till skrivande. Så det kan vara sen kväll, mitt på dagen eller tidig morgon. Jag undrade om hon har någon speciell plats som hon skriver bäst på. Hon svarade att hon kan skriva likaväl hemma som på ett café eller ett flyg. Jag undrade då om det är så att hon inte påverkas av att det är mycket ljud runt omkring? Hon svarade att det spelar ingen roll. Ljud stör henne inte. Det kanske är snarare tvärtom. torsdag 29 september 2011
Träff med Thomas Bodström
Eva på Bokus.com undrade om jag inte hade lust att intervjua Thomas Boström. Jag är ju inte den som är den så jag sa ja. Tänkte att det kunde ju vara intressant!
Jag frågade honom om hur det såg ut hemma med läsningen för barnen. Thomas sa att de läser mycket hemma. Det är högläsning och tyst läsning. De försöker uppmuntra barnen att läsa mycket och tycker att det är viktigt, men det är inte alltid så lätt. Det finns mycket som konkurrerar med läsningen, t ex dataspel. Men Tomas tycker att läsningen är viktigt inte bara för att lära sig läsa utan också för att det ger en nedvarvning, en avkoppling som barnen behöver. Thomas och hans fru turas om att läsa högt för barnen.
Så pratade vi om att Thomas egna skrivande. Jag frågade om man skulle kunna säga att skrivande blir som en drog. Han sa att det kan man säga. Han svarade att han har skrivit sedan han var liten, 11 år. Han tycker det är så härligt/skönt att sitta och skriva när det flyter på (vilket han sedan kommenterar att det naturligtvis inte alltid gör). Han säger att han kommer absolut att fortsätta skriva.
Det var mycket enkelt att prata med Thomas. Han var mån om att ge ordentliga svar på frågorna. Det märktes att han var intresserad.
Jag frågade honom om hur det såg ut hemma med läsningen för barnen. Thomas sa att de läser mycket hemma. Det är högläsning och tyst läsning. De försöker uppmuntra barnen att läsa mycket och tycker att det är viktigt, men det är inte alltid så lätt. Det finns mycket som konkurrerar med läsningen, t ex dataspel. Men Tomas tycker att läsningen är viktigt inte bara för att lära sig läsa utan också för att det ger en nedvarvning, en avkoppling som barnen behöver. Thomas och hans fru turas om att läsa högt för barnen.Så pratade vi om att Thomas egna skrivande. Jag frågade om man skulle kunna säga att skrivande blir som en drog. Han sa att det kan man säga. Han svarade att han har skrivit sedan han var liten, 11 år. Han tycker det är så härligt/skönt att sitta och skriva när det flyter på (vilket han sedan kommenterar att det naturligtvis inte alltid gör). Han säger att han kommer absolut att fortsätta skriva.
Det var mycket enkelt att prata med Thomas. Han var mån om att ge ordentliga svar på frågorna. Det märktes att han var intresserad.
måndag 26 september 2011
Intervju med Helena von Zweigbergk
Tack vare Bokus.com fick jag möjlighetern att ställa några frågor till Helena von Zweigbergk. Helena har skrivit skrivit böckerna Ur vulkanens mun och Sånt man bara säger. Hennes nya bok heter Anna och Mats bor inte här.
Jag började med att säga att jag tyckte att hennes böcker har väldigt intresseväckande titlar.
Helena blev glad och sa att hon tänkt kring det där och inte varit säker på om det är så bra titlar. Därför var det roligt att höra att jag tyckte det. Hon tycker att det är svårt med titlar och veta om de är bra eller inte.
Så frågade jag henne när hon vet vad boken ska heta. När är titeln klar?
Helena svarade att titeln kommer mot slutet. Sedan så berättade hon att boken Sånt man bara säger hade arbetstiteln Gästen, men så var det förlaget som tyckte att boken inte kunde heta Gästen utan föreslog att den skulle heta Sånt man bara säger. Helena tyckte att det var en mycket bättre titel på boken. Så då fick det bli det.
Jag frågade även hur hon själv väljer böcker. Går hon efter titeln eller hur väljer hon de böcker hon ska läsa.
Helena svarade att det är en kombination mellan titel, framsida och rekommendationer från andra. Det kan vara lite olika.
Helena blev glad och sa att hon tänkt kring det där och inte varit säker på om det är så bra titlar. Därför var det roligt att höra att jag tyckte det. Hon tycker att det är svårt med titlar och veta om de är bra eller inte.
Så frågade jag henne när hon vet vad boken ska heta. När är titeln klar?
Helena svarade att titeln kommer mot slutet. Sedan så berättade hon att boken Sånt man bara säger hade arbetstiteln Gästen, men så var det förlaget som tyckte att boken inte kunde heta Gästen utan föreslog att den skulle heta Sånt man bara säger. Helena tyckte att det var en mycket bättre titel på boken. Så då fick det bli det.
Jag frågade även hur hon själv väljer böcker. Går hon efter titeln eller hur väljer hon de böcker hon ska läsa.
Helena svarade att det är en kombination mellan titel, framsida och rekommendationer från andra. Det kan vara lite olika.
söndag 4 september 2011
Intervju med Cecilia Helle
Jag har haft förmånen att få intervjua Cecilia lite kring debuten av boken Glysas öga. Så först vill jag tacka Cecilia för att hon ställde upp och var så trevlig och svarade på mina frågor under den hektiska dagen då hennes bok hade releasefest. Tack!
Jag undrade hur det kom sig att hon skrev boken och Cecilia svarade att den kom som en idé när hon haft det tufft i sitt liv med skilsmässa och varit tvungen att sälja huset och dessutom förlorade jobbet. Jag undrade om det inte var svårt att skriva en så mörk historia. Då skrattade Cecilia till och sa att människor som hon känner skulle aldrig ha trott att det var just den här historien som hon skrev eftersom hon är en sådan glad person. De hade nog väntat sig att hon skulle skriva glada berättelser eller kanske kåserier, vilket hon också gjort. Men nu kom den här historien till henne som den var. Och då var det bara att skriva.
Vi kom även in på att Cecilia ju är journalist och jag undrade om det var svårt att skriva en roman eftersom man skriver på ett annat sätt som jornalist. Cecilia sa att det var oerhört svårt. Det gick inte. Hon fick börja om från början. Hon studerade vid Skrivakademin i två år. Den här boken har tagit 6 år att skriva och Cecilia hoppas att det ska gå lättare att skriva nästa bok. Hon säger med ett skratt att läsarna orkar ju inte vänta 6 år för att läsa om fortsättningen för Sanna.
Vi pratade också om att huvudpersonen är journalist precis som hon själv och Cecilia säger att det är ju mycket lättare att skriva om en värld som man kan och vet om än att skriva om en arbetsplats som man inte har en aning om. Det är tryggare med det kända och om man skriver om något okänt måste man ju göra massor med research.
Jag undrade hur det kom sig att hon skrev boken och Cecilia svarade att den kom som en idé när hon haft det tufft i sitt liv med skilsmässa och varit tvungen att sälja huset och dessutom förlorade jobbet. Jag undrade om det inte var svårt att skriva en så mörk historia. Då skrattade Cecilia till och sa att människor som hon känner skulle aldrig ha trott att det var just den här historien som hon skrev eftersom hon är en sådan glad person. De hade nog väntat sig att hon skulle skriva glada berättelser eller kanske kåserier, vilket hon också gjort. Men nu kom den här historien till henne som den var. Och då var det bara att skriva.Vi kom även in på att Cecilia ju är journalist och jag undrade om det var svårt att skriva en roman eftersom man skriver på ett annat sätt som jornalist. Cecilia sa att det var oerhört svårt. Det gick inte. Hon fick börja om från början. Hon studerade vid Skrivakademin i två år. Den här boken har tagit 6 år att skriva och Cecilia hoppas att det ska gå lättare att skriva nästa bok. Hon säger med ett skratt att läsarna orkar ju inte vänta 6 år för att läsa om fortsättningen för Sanna.
Vi pratade också om att huvudpersonen är journalist precis som hon själv och Cecilia säger att det är ju mycket lättare att skriva om en värld som man kan och vet om än att skriva om en arbetsplats som man inte har en aning om. Det är tryggare med det kända och om man skriver om något okänt måste man ju göra massor med research.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)