Anna Karjala av Per Moritz Stenborg

Anna Karjala av Per Moritz Stenborg är en mörk och stämningsmättad spänningsroman där mycket sker i tystnaden - i det outtalade och det som skaver under ytan.

Vi befinner oss i norra Sverige, 1983. En kvinna hittas hängd i byn Silvernäs. Samtidigt dyker likdelar upp i skogarna. Men det är inte brotten som bär berättelsen, utan människorna och platsen: isolationen, de udda gestalterna, de trasiga själarna. Allt är tungt av mörker, död och en klaustrofobisk känsla som aldrig riktigt släpper taget.

Språket pendlar mellan återhållsamt och drömlikt och vissa formuleringar fastnar som frost i minnet. Jag tycker om att inte få allt förklarat, att själv få fylla i det som saknas.

En ovanlig spänningsroman – obehaglig, lågmäld och oerhört stämningsdriven. Den gör intryck just för att den bygger sin styrka i det som inte sägs. Vilken deckardebut!

Har du läst den, eller lockas du av mörka, stämningsbärande berättelser?

Som det alltid varit av Claire Lombardo

Som det alltid varit av Claire Lombardo är en tegelsten, men en sådan som man sjunker in i utan ansträngning. Sidorna försvinner i ett svep, och jag njuter av att läsa.

Det här är en väldigt intressant roman som med stor fingertoppskänsla fångar samspelet mellan människor. Lombardo har en skarp blick för relationer och är en mästare på att skildra hur familjeband, kärlek och besvikelser flätas samman över tid. Karaktärerna är komplexa och mångbottnade, skrivna med både svärta och värme.

Här finns en underfundig, torr humor som balanserar det allvarliga, och en extra gnista som gör berättelsen både verklighetstrogen och berörande. Det är en stark roman om kärlek, svek och försoning – och om allt det som pågår under ytan i nära relationer.

Jag älskade Claire Lombardos debut En lyckligare tid och Som det alltid varit bekräftar verkligen hennes styrka som relationsskildrare. Det här är en bok jag varmt rekommenderar

Quicksilver av Callie Hart

QuickSilver gav mig ren och skär läsglädje. Jag fastnade direkt, drogs in i berättelsen och glömde både tid och omvärld. Det där underbara tillståndet när sidorna bara flyger fram och man inte vill lägga boken ifrån sig.

Karaktärerna är en stor del av varför det här fungerade så bra för mig. Jag tyckte mycket om Saeris och hennes styrka, hennes driv samt dynamiken mellan henne och Kingfisher. Deras dialog och relation är charmig, rolig och samtidigt värmande, med ett fint flyt och en självklar kemi. Jag föll för dem.

Och så Carrion. Så oväntat rolig att följa, en karaktär som verkligen tillför något extra.

Det magiska känns originellt och genomtänkt, och världsbygget är rikt utan att bli tungt eller överlastat. Det finns en lätthet i berättandet som gör att allt bara flyter och som hela tiden bidrar till den där bubblande känslan av läsglädje.

Och måste ju bara nämna räven. Älskade räven. 🦊

När sista sidan var läst kände jag mest en sak: jag vill stanna kvar i den här världen. Jag vill ha nästa bok nu. QuickSilverblev en påminnelse om hur fantastiskt det är när en bok bara fungerar – och när läsning får vara precis det den ska vara: ren glädje.

Odjuren samt Ingenstans att gömma sig av Ingvild Bjerkeland

Odjuren av Ingvild Bjerkeland gjorde att jag blev helt uppslukad. Jag läste med hjärtat i halsgropen, sida efter sida, tills boken plötsligt var slut. Då var jag innerligt tacksam över att nästa del, Ingenstans att gömma sig, redan väntade.

Böckerna är rysare i en dystopisk framtid – otäcka, gastkramande och intensiva – men också djupt mänskliga. Berättelsen handlar om trettonårige Abdi och hans lillasyster Alva som är på flykt. De flyr från odjuren som dödar utan förvarning, men också från människor som är beredda att göra nästan vad som helst för att överleva. Vem kan de lita på? Och hur ska de ta sig i säkerhet?

När jag läser kan jag inte låta bli att tänka på människor i vår egen värld som är på flykt, och på hur olika länder tar emot – eller inte tar emot – flyktingar. Ingvild Bjerkeland väver in dessa frågor på ett sätt som känns både naturligt och drabbande, utan att skriva läsaren på näsan.

Mitt i mörkret finns också något väldigt fint: syskonkärleken. Den är stark, öm och livsviktig, och ger berättelsen ett hjärta som gör att känslorna träffar ännu hårdare. Rädsla, hopp, desperation och mod fångas med stor precision.

För mellanstadiet – och äldre läsare – är detta en mörk, superspännande och känslomässigt stark berättelse i två delar som verkligen berör.

Spelet av Lisa Bjärbo och Kim W. Andersson

Spelet är en bok som inte släpper taget. Inte när man läser – och definitivt inte efteråt. Om inte den här ger mellanstadieelever kalla kårar, då vet jag inte vad som skulle göra det.

Allt börjar med ett skräckspel. Ett spel där barnen tvingas döda galna, aggressiva kaniner. Beskrivningarna är stundtals grafiska och obehagliga, och det märks snabbt att detta inte är någon snäll rysare. Det är mörkt, intensivt och fängslande.

Men det som verkligen gör berättelsen skrämmande är när spelet inte längre stannar i skärmen. Elias tror först att det är mormor som har skickat spelet, men så är det inte alls. När hon sedan av en händelse ser huset i spelet känner hon igen det. Hon säger att det ät ett riktigt hus, på cykelavstånd. Elias cyklar dit. Och huset finns. Med öppna kaninburar.

Det här är ingen mysrysare. Spelet vill skrämmas – på riktigt. Jag gillar särskilt hur berättelsen leker med gränsen mellan spel och verklighet, men också hur illustrationerna i färg kompletterar texten och ger den extra stämning.

Och så slutet. Spelet avslutas med en tydlig cliffhanger – en sådan som gör att man stänger boken med fler frågor än svar. Det är effektivt, men också smått plågsamt, för det enda man vill efter sista sidan är att få fortsätta läsa. Nu återstår bara att vänta, otåligt, på nästa bok i serien Smittan för att få svaren.

Det här är en bok som fungerar även för vuxna, men som jag inte skulle sätta i händerna på en nioåring. För mig passar Spelet bäst för barn i femman, sexan och även äldre och särskilt för den som redan gillar skräck och som tål att bli ordentligt skrämda.

En bok som skrämmer, fängslar – och lämnar dig otåligt väntande på fortsättningen.

Där skuggorna faller av Liz Moore

Där skuggorna faller av Liz Moore är ingen slöläsning. De många tidshoppen och perspektivskiftena kräver att man är med, men för mig blev det en del av upplevelsen. Som att långsamt lägga ett pussel där bitarna först senare faller på plats.

Vi rör oss mellan 1950-talet och 1975, och följer en familj som drabbas av två ofattbara försvinnanden. Först sonen Bear, som försvinner under en skogstur. Fjorton år senare försvinner trettonåriga Barbara från ett sommarläger. Två barn, samma familj, och ett sår som aldrig riktigt får läka.

Miljöerna är så tydligt skildrade att jag nästan känner doften av skog och hör ljudet från lägerplatsen. Den täta vildmarken, ungdomarna, stämningen — allt sitter.

Karaktärerna är komplexa och mänskliga, fulla av hemligheter, tystnader och arv som går vidare.

Runt försvinnandena växer ett nät av mysterier och villospår. Allt är inte som det verkar. Det är en mörk, lågmäld och gripande roman som drar in en i sina skuggor redan från första sidan och håller en kvar.

Själasörjaren av Sara Rörbecker

Vissa böcker läser man. Andra böcker tar sig in. Själasörjaren är en sådan.

Berättelsen följer prästen Anna som söker sig tillbaka till barndomens Småland för att börja om. I det lilla samhället hon flyttar till försvinner en flicka spårlöst i skogen och hela bygden skakas. Anna blir snabbt en central stödperson – men också fångad i sitt ämbetes tystnadsplikt. När hon anförtros något som är djupt oroande ställs hon inför ett omöjligt val.

Det här är en mörk och omskakande roman som kryper under huden och stannar där. Jag kände det i kroppen medan jag läste – ett ständigt känslosvall, en oro som aldrig riktigt släppte taget. Det är komplext, obehagligt ibland, men också djupt fascinerande.

Språket är fantastiskt. Precist, poetiskt och laddat. Sara Rörbecker skriver med ett självförtroende som imponerar, särskilt med tanke på att detta är en debut. Allt känns genomarbetat, välskrivet och meningsbärande.

Det är en berättelse som vågar vara mörk, som inte förenklar känslor eller människor. Spänningen ligger lika mycket i det psykologiska som i det som faktiskt händer – i det som skaver, sörjer och gör ont. Och spännande är det verkligen.

Själasörjaren är en lysande debut. En roman som berör, skakar om och lämnar spår. Precis sådana böcker älskar jag.

Om Nadja av Fanny Ambjörnsson

Om Naja är en lågmäld men berörande bok. Det är en sakprosaisk biografi om Nadja – en av författarens yngre systrar – men också något mycket mer än så. Det är en berättelse om omsorg, kärlek och om vad det egentligen innebär att vara människa.

Nadja var multihandikappad. Hon kunde varken se, tala eller gå. Hennes språk bestod av skratt, stön och små ansiktsuttryck. Ambjörnsson skildrar detta utan sentimentalitet, men med en varsamhet som går rakt in.

Och Nadja träder verkligen fram som en egen person. En människa med glädje, vilja och närvaro. Hon njuter av musik. Hon visar tydligt vad hon tycker om – och inte tycker om.

Om Nadja är en ömsint och finstämd bok. En sådan som öppnar något inom läsaren

Katabasis av R.F. Kuang

I Katabasis av R.F. Kuang slås mörk akademia ihop med magi, logik och helvetets kretsar. Det här är ingen bok man bara glider igenom. Det är en bok som kräver en hel del av sin läsare – men som också ger mycket tillbaka.

Kuang slänger ner oss i en infernalisk underjord fylld av referenser till Dante, Orfeus och andra myter. Doktoranderna Alice och Peter vid institutionen för analytisk magi i Cambridge inser att de måste ta sig ner genom helvetets kretsar för att hämta tillbaka sin handledare, professor Grimes. De tvingas samarbeta och gå genom helvetet tillsammans för att rädda någon de inte ens tycker om.

Språket är komplext och fullt av akademiska resonemang invävda i texten. Ändå är Kuangs berättande både flytande och fängslande. Hon vet exakt vad hon gör och tappar aldrig greppet om läsaren.

Om du älskar tung akademia och tycker om att lära dig nya saker är Katabasis definitivt något för dig. Samtidigt måste man inte ta in varenda teoretisk detalj – det går också utmärkt att bara njuta av världsbygget och den mörka, intelligenta humorn.

Det här är inte en bok för alla – men för rätt läsare är den något alldeles extra.

Jag fick både kämpa och njuta och just den kombinationen är det som gör att jag tyckte om att läsa Katabasis - även om det tog sin tid.

Svart jul av Ninni Schulman

Svart jul av Ninni Schulman är en kort men innehållsrik och spännande berättelse, en prequel till Hagforsserien, som tar oss tillbaka till julen och mellandagarna 1994 – tjugo år innan serien tar sin början.

Här får vi en inblick i hur allt började för Magdalena, Christer och Petra. Vi möter dem i ett skede där livsvalen ännu inte är självklara, men där riktningen sakta börjar ta form. Det är fint och lite vemodigt att se hur deras framtida yrken och liv anas mellan raderna.

Trots sina dryga hundra sidor rymmer Svart jul mycket. Schulman är så skicklig på att fånga 90-talskänslan och miljöskildringarna bidrar till detta. Jag färdas tillbaka till 90-talet och känner igen mig i hur det är på hemvändarkvällen på juldagen.

Det här är en mörkare julberättelse, lågmäld men suggestiv, som ger både djup och nya perspektiv till serien. En deckare i kortromansform. När sista sidan är läst känner jag bara en sak: nu vill jag läsa om Hagforsserien igen, med första delen Flickan med snö i håret.

En magisk jul av Cressida McLauglin

En magisk jul av Cressida McLaughlin är en sådan där varm julroman som bara omsluter mig med mys från första sidan. Den är ljuvlig, stämningsfull och full av hjärta.

Men en liten varning är på sin plats: man blir hungrig. Huvudpersonen älskar mat och de många härliga matbeskrivningarna gör att det både kurrar i magen och väcker ett sug efter något gott.

Julstämningen finns där hela tiden, tillsammans med värme, kärlek och en fin kärlekshistoria. Samtidigt finns familjehemligheter som ger berättelsen djup och gör att den känns mer än bara lättsam julromantik. 

Miljöerna är underbart beskrivna – den lilla byn i Cornwall är så stämningsfull att jag verkligen hade velat resa dit själv. Efter den här boken står Cornwall definitivt högt upp på min önskelista över platser att besöka.

En varm och inbjudande julroman om gemenskap, kärlek och hemligheter – perfekt när man vill läsa något som känns gott i hjärtat.

En nystart till jul av Sarah Morgan

En nystart till jul av Sarah Morgan är precis den sortens bok som påminner mig om varför jag alltid återvänder till hennes berättelser. Man kan lita på att hon levererar – och hon gör det med både hjärta och julmagi.

Det här är en känslosam och ljuvlig berättelse, fylld av julstämning. Gnistrande snö, sprakande brasa, julmarknadsmys och gemenskap – allt finns där och skapar en varm, stämningsfull känsla som verkligen får mig att sakta ner och bara vara i berättelsen.

Men det är inte bara julmys. Det här är också både en berörande och sorglig historia om att hitta sig själv och börja om på nytt.

Det här är en underbar julberättelse som rymmer både vemod och hopp, tårar och värme. Allt vad man vill ha till jul.

Drakar och Demoner: Slutet av E.P. Uggla

Slutet av E.P. Uggla är ett starkt och värdigt avslut på en trilogi som jag har älskat från första sidan till sista -varje ord, varje bokstav. Allt har känts genomtänkt och den här boken knyter ihop berättelsen på ett sätt som känns både självklart.

Berättelsen utspelar sig i Drakar och Demoner-världen, och E.P. Uggla fångar den med en sådan självklarhet att jag gång på gång glömmer att jag läser. Jag har tidigare sagt att det känns som att jag är i rollspelvärlden och det stämmer fortfarande. Atmosfären, detaljerna och dynamiken i gruppen gör världen levande och närvarande. Det är dessutom extra roligt att det i slutet av boken finns ett nyskrivet rollspelsäventyr.

Karaktärerna är en av trilogins stora styrkor, och min absoluta favorit är Gizma, svartankan. Jag älskar henne – mycket för humorn kring henne, hennes torra kommentarer och kantiga sätt, men också för det där motvilliga bandet som växer fram till hennes medresenärer. Hon vill kanske inte erkänna det själv, men hon bryr sig. Och just den kombinationen av motstånd och värme gör henne till en karaktär som verkligen fastnar.

Boken riktar sig till läsare i åldern 9–12 år, men det här är verkligen en sådan berättelse som man läser med stor förtjusning även som vuxen. Äventyret, relationerna och den levande världen gör att den fungerar på flera plan – och det är något jag verkligen uppskattar.

Slutet är precis vad titeln lovar: ett slut som känns rätt. Inte för snabbt, inte för utdraget, utan med respekt för både världen och de karaktärer vi har följt hela vägen. 

När jag slår igen boken är det med vemod – men också med tacksamhet. För berättelsen, för sällskapet och för en trilogi som fått mig att känna mig som en del av äventyret.