Odjuren av Ingvild Bjerkeland gjorde att jag blev helt uppslukad. Jag läste med hjärtat i halsgropen, sida efter sida, tills boken plötsligt var slut. Då var jag innerligt tacksam över att nästa del, Ingenstans att gömma sig, redan väntade.
Böckerna är rysare i en dystopisk framtid – otäcka, gastkramande och intensiva – men också djupt mänskliga. Berättelsen handlar om trettonårige Abdi och hans lillasyster Alva som är på flykt. De flyr från odjuren som dödar utan förvarning, men också från människor som är beredda att göra nästan vad som helst för att överleva. Vem kan de lita på? Och hur ska de ta sig i säkerhet?
När jag läser kan jag inte låta bli att tänka på människor i vår egen värld som är på flykt, och på hur olika länder tar emot – eller inte tar emot – flyktingar. Ingvild Bjerkeland väver in dessa frågor på ett sätt som känns både naturligt och drabbande, utan att skriva läsaren på näsan.
Mitt i mörkret finns också något väldigt fint: syskonkärleken. Den är stark, öm och livsviktig, och ger berättelsen ett hjärta som gör att känslorna träffar ännu hårdare. Rädsla, hopp, desperation och mod fångas med stor precision.
För mellanstadiet – och äldre läsare – är detta en mörk, superspännande och känslomässigt stark berättelse i två delar som verkligen berör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar