Vissa böcker läser man. Andra böcker tar sig in. Själasörjaren är en sådan.
Berättelsen följer prästen Anna som söker sig tillbaka till barndomens Småland för att börja om. I det lilla samhället hon flyttar till försvinner en flicka spårlöst i skogen och hela bygden skakas. Anna blir snabbt en central stödperson – men också fångad i sitt ämbetes tystnadsplikt. När hon anförtros något som är djupt oroande ställs hon inför ett omöjligt val.
Det här är en mörk och omskakande roman som kryper under huden och stannar där. Jag kände det i kroppen medan jag läste – ett ständigt känslosvall, en oro som aldrig riktigt släppte taget. Det är komplext, obehagligt ibland, men också djupt fascinerande.
Språket är fantastiskt. Precist, poetiskt och laddat. Sara Rörbecker skriver med ett självförtroende som imponerar, särskilt med tanke på att detta är en debut. Allt känns genomarbetat, välskrivet och meningsbärande.
Det är en berättelse som vågar vara mörk, som inte förenklar känslor eller människor. Spänningen ligger lika mycket i det psykologiska som i det som faktiskt händer – i det som skaver, sörjer och gör ont. Och spännande är det verkligen.
Själasörjaren är en lysande debut. En roman som berör, skakar om och lämnar spår. Precis sådana böcker älskar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar