Jag har intervjuat Jan-Erik Ullström som precis debuterat med boken
Vägen till Umbria. Jag blev väldigt förtjust i den och det är roligt att få chans att ställa frågor till författaren. Jan-Erik verkar vara något av en multikonstnär eftersom han även skriver musik. Jag har hört en av hans sånger (han sjunger och spelar den själv) och han är duktig!
Hur känns det att det finns människor där ute som läser dina böcker?
- Det känns nervöst. Eftersom jag aldrig förut skrivit, så har jag heller ingen vana att ta emot kritik. Jag har skrivit sångtexter i många år, enbart för hemmabruk, och dessa har jag ju valt att inte spela för folk just pga av rädlsan för att bli utskrattad. Detta grundar sig i dåligt självförtroende från flera års mobbing i skolan. Att våga ge ut boken är för mig ett stort kliv och ett vågspel. Men eftersom ett delmål är att få människor att tänka mer än vanligt och anstränga de små grå, så behöver ju folk läsa den :) Jag vill erbjuda en eskapism, som kanske inte är av den vanligaste sorten. Just nu sitter jag med en kriminalroman, som mer börjar likna en psykologisk thriller. Den hoppas jag få ut på bredare front. Större publik. Mer kritik. Gulp.
Vad gillar du mest med Umbria?
- Umbria har troligtvis följt mig sedan barnsben. Umbria har sannolikt byggts på i mitt undermedvetna sedan jag som liten fick upp ögonen för att det fanns en fantasi inuti mig. Jag växte upp i ett hem relativt befriat från kreativitet. Vad händer då? Jo barnet jag var tyckte verkligheten var tråkig och började bla spela Drakar och Demoner. Lämngtan att ha en plats att fly till växte. Fly från hånflinande mobbare. Längta bort från en tom tillvaro. Sitta en hel eftermiddag under en tall i skogen. Gärna. Zelda på 8-bits Nintendo. Ojojoj. 1985 tror jag det var. Kanske 1986. Jag insåg att det gick att skapa världar.
Jag skapade Umbria utan någon inre friktion. Allt fanns där. Mitt legobygge, där endast jag lägger till eller tar bort bitar och karaktärer ;) Jag är en man fast en pojke, ett barn. Fantasin hos dessa tre är oändlig. Gränserna för vad som kan hända i Umbria kan bara sättas av ett barns fantasi. Eftersom ett barns fantasi är gränslös, så...ja. :)
Jag har förstått att du har många idéer till böcker i ditt huvud. Kan det kännas stressande, för att du vill få ned dem på papper eller hur tänker du kring det?
- Jag har ett exceldokument som heter "tankar". Där vilar just nu 19 historier. Alla dessa är dock inte böcker. Vissa bör vara film. Till det finns alla tankar kring tv-program, spelidéer, produkter, kläder, system, filosofier och världsordningar. Ja det är en viss stress. En tanke kan komma till mig och 2 minuter senare finns en början, en mitt och ett slut uppdelat i milstoplar, karaktärer och cliffhangers. Men det tar 1 år att få ned det i fast form. Har en underbar värmländsk sci-fi-romcom! Just nu har jag stängt av inkanalen. Annars skulle jag gå under. Drömmen är att kunna leva på att förverkliga alla dessa tankar och idéer. Jag ska dit. Jag ska.
När du sätter dig och skriver, finns det något som du måste ha med dig?
- Musik. Alltid musik. Till "Vägen till Umbria" var det alltid Howard Shores förlängda soundtrack till ringentrilogin. Då växlade jag spår när det behövdes lugn, eller när spänningen skulle stiga. I det pågående projektet "Med slutna ögon" är det mycket Coldplay, Rammstein, José Gonzaléz och Queen. Även de låtar jag själv gjort, baserade på Umbria dyker då och då upp.
- Lugn. Barnen måste sova. Frugan måste sova. Helst mörkt ute. Gärna ett glas rött.
- Viktigast av allt: mitt flow. Känslan. Skaparglöden. Den kan dyka upp från ingenstans och slås ihjäl hur lätt som helst. Så det är en känslig process. Umbria tog 1 år och de 1,3 miljoner tecknen är nedtecknade mellan 21:00 och 01:00 de dagar flowet fanns där. Det är tur att storyn alltid redan finns inuti mig.
Har det funnits tillfällen då det flutit på med skrivandet att det känns som om du hade kunnat sitta och skriva hur länge som helst?
- Oftast är det så! Precis så. Sätter jag mig en kväll, när alla somnat och jag har alla förutsättningarna att börja skriva, så finns det oftast ingen hejd. Mitt skapande fungerar såhär: Vägen till Umbria och Med slutna ögon (thrillern) är filmer. De är grymt bra filmer dessutom, som gav mig gåshud när jag såg dem i mitt huvud. Men eftersom det bara är jag och mina olika personligheter som finns där inne, så är det bara jag som sett dessa filmer. Det jag gör är att jag återberättar dessa filmer efter min amatörmässiga nybörjarförmåga. Jag borde kanske ha gett mig på något lättare än Vägen till Umbria som debutverk, men jag kör på magkänsla. Alltid. Som Gwendolyn.
När berättade du att du hade skrivit en bok, för dina vänner och bekanta? Och hur var det?
- När jag började skriva visste jag inte ens själv att det var en bok. Det var först efter ett par kapitel som jag insåg omfånget och vad jag faktiskt höll på med. Det fungerade ju! Jag författade och det var bra! Min hustru läste första kapitlet, lade ned pappren och tittade oroligt på mig: "Hur mår du egentligen?" Hon har hela tiden stöttat och trott på mig. Ett par vänner hejade på mig i början, men de flesta var skeptiska. När boken väl var klar, fanns fortfarande tvivlet där. När den skulle bli utgiven började de dock att bygga upp en viss förvåning och förundran. Nu väntar jag på att de ska läsa den och säga bu eller bä. Det intressanta är de recensioner som mynnar ut i att "det var svårt att hänga med". Då ler jag. Det SKA vara svårt att hänga med. Då behövde läsaren tänka.
- I början berättade jag inte att jag skrev en bok. Efter några kapitel berättade jag det för de närmaste vännerna. Jag har inte många vänner. De riktigt nära får plats i en stor kram. Oftast var det en stolt hustru som berättade det för bekanta. Jag är skygg på det viset. Jag har inga problem att sälja mig själv och min bok i sociala medier, men har väldigt svårt för att gå över till grannen med ett ex, även om han har frågat efter ett. Någon anmärkte på att mitt namn på omslaget var för litet. Jag tycker det är för stort. Jan-Erik Ullström är inte viktig. Det är berättelsen om Umbria jag vill visa upp, inte mig själv. Men när människor frågar, som nu, då öppnar jag mig mer än gärna. Det ger mig insikter och en del läsare vill veta vem som ligger bakom. Så många dörrar har öppnats inuti sedan jag skrev den där första meningen. Fler står på glänt nu. Vissa är fortfarande låsta, men nu ser jag dem. Planen är satt. Siktet inställt. Se upp ;)
Wow! Den här boken föll jag för!!! Den var både spännande och spännande! Nej, jag skrev inte fel. Jag menar att den är spännande på två sätt. Den är spännande som i spänningsfylld, rafflande. Men sedan är den spännande för att den handlar om något som inte brukar berättas så mycket om. Boken handlar om en kille och en tjej. Killen, Ty, är född i havet och lever under ytan. Tjejen, Gemma, är en ytbo, som bor på land. Eftersom det hänt en serie jorbävningar som gjort att en mängd land hamnat under havsytan så lever de på land packade som sillar. Därför har en del av jordens befolkning bosatt sig under havsytan. Tys föräldrar är de som bosatte sig först under havsytan. De har en gård och lever bra. Ty har en mörkergåva, men det vet ingen om. Han håller det hemligt för han är rädd att de som bor under ytan inte ska våga bo kvar om de vet att barnen kan få mörkergåvor. Tys mörkergåva är att han kan se under vattnet med hjälp av klickljud, dvs sonar. I alla fall träffar han Gemma som är på jakt efter sin bror. De möts i en ubår, som killen tar sig in i för att undika ett gäng hajar. Hon är där inne eftersom det är den ubåt som henne sbror befunnits sig på. Då kommer havspirater och de måste fly tillsammans från ubåten.
