En av de personer i bokvärlden som jag tycker allra mest om att tillbringa tid med är Agneta (eller Annjetá som hon kallas i Saint Carelle). Hon är så härlig. Författaren har gjort ett bra jobb att få henne levande och verklig.
Och vi ska inte tala om miljöerna. Klostret. Den lilla franska byn. Tillvaron med ost, vin och mat där relationerna med de andra, både de bra och de som inte är bra, ger smak och krydda till berättelsen. Liksom den underbara humorn.
Men verkligheten knackar på. Klostret är i fara på grund av myndigheterna. Agneta är dock inte den som ger upp. Klostret och Einar måste ju gå att rädda.
Man smittas av levnadsglädjen som vibrerar i den färgstarka berättelsen. Av att vara sig själv, ta ut svängarna och njuta av tillvaron. Livet blir faktiskt lite bättre med Annjetá. Så tack Emma Hamberg för att du gett oss läsare detta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar