Quicksilver av Callie Hart

QuickSilver gav mig ren och skär läsglädje. Jag fastnade direkt, drogs in i berättelsen och glömde både tid och omvärld. Det där underbara tillståndet när sidorna bara flyger fram och man inte vill lägga boken ifrån sig.

Karaktärerna är en stor del av varför det här fungerade så bra för mig. Jag tyckte mycket om Saeris och hennes styrka, hennes driv samt dynamiken mellan henne och Kingfisher. Deras dialog och relation är charmig, rolig och samtidigt värmande, med ett fint flyt och en självklar kemi. Jag föll för dem.

Och så Carrion. Så oväntat rolig att följa, en karaktär som verkligen tillför något extra.

Det magiska känns originellt och genomtänkt, och världsbygget är rikt utan att bli tungt eller överlastat. Det finns en lätthet i berättandet som gör att allt bara flyter och som hela tiden bidrar till den där bubblande känslan av läsglädje.

Och måste ju bara nämna räven. Älskade räven.

När sista sidan var läst kände jag mest en sak: jag vill stanna kvar i den här världen. Jag vill ha nästa bok nu. QuickSilverblev en påminnelse om hur fantastiskt det är när en bok bara fungerar – och när läsning får vara precis det den ska vara: ren glädje.

Dirigenten av Ramona Ivener

Om jag bara fick rekommendera en enda kriminalroman denna vinter, då skulle det vara Dirigenten. Så bra är den. Ramona Ivener visar återigen vilken enorm styrka hon har som spänningsförfattare.

Det här är något helt annat än hennes tidigare böcker: mörkare, skarpare och mer psykologiskt laddat. Tempot är högt, nästan skoningslöst och de korta kapitlen driver mig framåt i rasande fart. Det är en sådan där bok som spelas upp som en film i huvudet. Jag ser miljöerna, hör rösterna och känner stämningen krypa inpå huden.

Árni Wolf är en ny favorit. Hans OCD skildras med respekt och trovärdighet och han känns både komplex, och intressant. En huvudperson som verkligen tillför något nytt till deckargenren.

Twisterna avlöser varandra och slutet är oväntat på riktigt. Cliffhangern är dessutom mästerlig. Tur att uppföljaren Försvinnandet kommer redan i vår, för jag behöver mer.

Bröderna Hawthorne av Jennifer Lynn Barnes

Bröderna Hawthorne av Jennifer Lynn Barnes är ett kärt återseende. Det är något speciellt med att få kliva tillbaka in i den här världen av gåtor, hemligheter och karaktärer som jag har saknat mer än jag trodde.

Samtidigt märks det att fokus har förskjutits. Jag saknade herrgårdens mystik och alla dess snillrika klurigheter. Här är det mindre av den där smarta pusselkänslan som gjorde de tre första böckerna så oemotståndliga. Jag saknar också Avery, som drivande huvudperson. 

Med det sagt är det fortfarande en underhållande läsning. Pussel- och gåtdelarna är utan tvekan det starkaste och jag hade gärna sett ännu mer av just det och att det varit mer utvecklat. Även om boken inte når riktigt samma höjder som föregångarna, så håller den intresset uppe och påminner om varför jag fastnade för serien från början.

Och kanske är det det viktigaste: trots mina invändningar ser jag redan fram emot nästa bok.

Alla är vi skyldiga av Karin Slaughter

Alla är vi skyldiga av Karin Slaughter är en spänningsroman där inget är vad det först verkar vara. 

Mycket ryms mellan de här pärmarna. Det är många karaktärer och många hemligheter. Tempot är högt redan från start, även om berättelsen saktar ner något i mitten.

Jag fastnade särskilt Emmy och det var intressant att få följa hennes liv i en polisfamilj. Emily har sina fel och brister, men är lätt att engagera sig i. Karin Slaughter lyckas verkligen få en som läsare att känna med karaktärerna - och som jag kände med Emma!

Alla äro vi skyldiga är en engagerande, smart och känslomässigt stark spänningsroman som lovar mycket gott inför fortsättningen.

Bokhandeln under körsbärsträdet

Bokhandeln under körsbärsträdet är en liten pärla till bok. Den är stillsam, poetisk och vackert annorlunda, med en drömlik japansk ton. 

Berättelsen är uppbyggd som sammanlänkade noveller, och just det greppet gör läsningen så fin. Varje möte i bokhandeln är sitt eget lilla universum. Varje människa som kliver in bär på sorg, längtan eller något som gått sönder. 

I den flyktiga körsbärsblomningen öppnar Sakura sin bokhandel, tillsammans med den kloka katten Kobako. Omgivna av fallande blomblad, stillhet och doften av nybryggt kaffe får besökarna möta det som gör ont — och det som kan hela.

En varm, eftertänksam och tröstande läsupplevelse om sorg, försoning och mänsklig närhet. En bok att läsa när man vill sakta ner, känna efter och bara vara en stund. 

De laglösas stig av Jacob Lindfors

Jisses så spännande!

De laglösas stig av Jacob Lindfors kastar läsaren rakt in i handlingen och redan i första kapitlet känner jag hur pulsen stiger.

Skildringen av ett USA där miliser växer sig starkare och där våld, ideologi och makt glider ihop är både obehaglig och trovärdig. Miljöskildringarna sitter som gjutna, från Louisianas tunga, fuktiga värme till Funäsdalens karga, kalla fjällvärld.

Jag fastnade direkt för Alva. Hon är kompromisslös, envis och orädd, även när hon gång på gång uppmanas att backa. Hennes resa genom ett allt mer kaotiskt Amerika är en intensiv läsning. Zeke är en stark motvikt, och tillsammans känns de som två karaktärer med mycket mer att ge framöver.

Det här är en fartfylld, detaljrik och smart komponerad thriller med oväntade vändningar och ett lästempo som är svårt att bromsa. En riktigt lovande start på serien Projekt Atlas. Jag vill definitivt följa Alva och Zeke vidare.

Dödens pris av Cara Hunter

Dödens pris av Cara Hunter imponerar både i handling och form.

Här varvas klassiskt berättande med mejl, tidningsurklipp, dagboksanteckningar och förhör – en ge omtänksam och dynamisk struktur som gör att man hela tiden känner sig mitt i skeendet.

Hemligheter och oväntade vändningar avslöjas långsamt men effektivt och när allt knyts ihop är det både överraskande och snyggt. Samtidigt finns ett psykologiskt djup där manipulation, ondska och mänskliga gränser utforskas.

Språket flyter lätt och även om de många karaktärerna kan vara svåra att hålla isär så är det är det enkelt att sugas in. En riktig läsglädje för alla som gillar smarta, mörka thrillers.

Anna Karjala av Per Moritz Stenborg

Anna Karjala av Per Moritz Stenborg är en mörk och stämningsmättad spänningsroman där mycket sker i tystnaden - i det outtalade och det som skaver under ytan.

Vi befinner oss i norra Sverige, 1983. En kvinna hittas hängd i byn Silvernäs. Samtidigt dyker likdelar upp i skogarna. Men det är inte brotten som bär berättelsen, utan människorna och platsen: isolationen, de udda gestalterna, de trasiga själarna. Allt är tungt av mörker, död och en klaustrofobisk känsla som aldrig riktigt släpper taget.

Språket pendlar mellan återhållsamt och drömlikt och vissa formuleringar fastnar som frost i minnet. Jag tycker om att inte få allt förklarat, att själv få fylla i det som saknas.

En ovanlig spänningsroman – obehaglig, lågmäld och oerhört stämningsdriven. Den gör intryck just för att den bygger sin styrka i det som inte sägs. Vilken deckardebut!

Har du läst den, eller lockas du av mörka, stämningsbärande berättelser?

Som det alltid varit av Claire Lombardo

Som det alltid varit av Claire Lombardo är en tegelsten, men en sådan som man sjunker in i utan ansträngning. Sidorna försvinner i ett svep, och jag njuter av att läsa.

Det här är en väldigt intressant roman som med stor fingertoppskänsla fångar samspelet mellan människor. Lombardo har en skarp blick för relationer och är en mästare på att skildra hur familjeband, kärlek och besvikelser flätas samman över tid. Karaktärerna är komplexa och mångbottnade, skrivna med både svärta och värme.

Här finns en underfundig, torr humor som balanserar det allvarliga, och en extra gnista som gör berättelsen både verklighetstrogen och berörande. Det är en stark roman om kärlek, svek och försoning – och om allt det som pågår under ytan i nära relationer.

Jag älskade Claire Lombardos debut En lyckligare tid och Som det alltid varit bekräftar verkligen hennes styrka som relationsskildrare. Det här är en bok jag varmt rekommenderar

Quicksilver av Callie Hart

QuickSilver gav mig ren och skär läsglädje. Jag fastnade direkt, drogs in i berättelsen och glömde både tid och omvärld. Det där underbara tillståndet när sidorna bara flyger fram och man inte vill lägga boken ifrån sig.

Karaktärerna är en stor del av varför det här fungerade så bra för mig. Jag tyckte mycket om Saeris och hennes styrka, hennes driv samt dynamiken mellan henne och Kingfisher. Deras dialog och relation är charmig, rolig och samtidigt värmande, med ett fint flyt och en självklar kemi. Jag föll för dem.

Och så Carrion. Så oväntat rolig att följa, en karaktär som verkligen tillför något extra.

Det magiska känns originellt och genomtänkt, och världsbygget är rikt utan att bli tungt eller överlastat. Det finns en lätthet i berättandet som gör att allt bara flyter och som hela tiden bidrar till den där bubblande känslan av läsglädje.

Och måste ju bara nämna räven. Älskade räven. 🦊

När sista sidan var läst kände jag mest en sak: jag vill stanna kvar i den här världen. Jag vill ha nästa bok nu. QuickSilverblev en påminnelse om hur fantastiskt det är när en bok bara fungerar – och när läsning får vara precis det den ska vara: ren glädje.

Odjuren samt Ingenstans att gömma sig av Ingvild Bjerkeland

Odjuren av Ingvild Bjerkeland gjorde att jag blev helt uppslukad. Jag läste med hjärtat i halsgropen, sida efter sida, tills boken plötsligt var slut. Då var jag innerligt tacksam över att nästa del, Ingenstans att gömma sig, redan väntade.

Böckerna är rysare i en dystopisk framtid – otäcka, gastkramande och intensiva – men också djupt mänskliga. Berättelsen handlar om trettonårige Abdi och hans lillasyster Alva som är på flykt. De flyr från odjuren som dödar utan förvarning, men också från människor som är beredda att göra nästan vad som helst för att överleva. Vem kan de lita på? Och hur ska de ta sig i säkerhet?

När jag läser kan jag inte låta bli att tänka på människor i vår egen värld som är på flykt, och på hur olika länder tar emot – eller inte tar emot – flyktingar. Ingvild Bjerkeland väver in dessa frågor på ett sätt som känns både naturligt och drabbande, utan att skriva läsaren på näsan.

Mitt i mörkret finns också något väldigt fint: syskonkärleken. Den är stark, öm och livsviktig, och ger berättelsen ett hjärta som gör att känslorna träffar ännu hårdare. Rädsla, hopp, desperation och mod fångas med stor precision.

För mellanstadiet – och äldre läsare – är detta en mörk, superspännande och känslomässigt stark berättelse i två delar som verkligen berör.

Spelet av Lisa Bjärbo och Kim W. Andersson

Spelet är en bok som inte släpper taget. Inte när man läser – och definitivt inte efteråt. Om inte den här ger mellanstadieelever kalla kårar, då vet jag inte vad som skulle göra det.

Allt börjar med ett skräckspel. Ett spel där barnen tvingas döda galna, aggressiva kaniner. Beskrivningarna är stundtals grafiska och obehagliga, och det märks snabbt att detta inte är någon snäll rysare. Det är mörkt, intensivt och fängslande.

Men det som verkligen gör berättelsen skrämmande är när spelet inte längre stannar i skärmen. Elias tror först att det är mormor som har skickat spelet, men så är det inte alls. När hon sedan av en händelse ser huset i spelet känner hon igen det. Hon säger att det ät ett riktigt hus, på cykelavstånd. Elias cyklar dit. Och huset finns. Med öppna kaninburar.

Det här är ingen mysrysare. Spelet vill skrämmas – på riktigt. Jag gillar särskilt hur berättelsen leker med gränsen mellan spel och verklighet, men också hur illustrationerna i färg kompletterar texten och ger den extra stämning.

Och så slutet. Spelet avslutas med en tydlig cliffhanger – en sådan som gör att man stänger boken med fler frågor än svar. Det är effektivt, men också smått plågsamt, för det enda man vill efter sista sidan är att få fortsätta läsa. Nu återstår bara att vänta, otåligt, på nästa bok i serien Smittan för att få svaren.

Det här är en bok som fungerar även för vuxna, men som jag inte skulle sätta i händerna på en nioåring. För mig passar Spelet bäst för barn i femman, sexan och även äldre och särskilt för den som redan gillar skräck och som tål att bli ordentligt skrämda.

En bok som skrämmer, fängslar – och lämnar dig otåligt väntande på fortsättningen.

Där skuggorna faller av Liz Moore

Där skuggorna faller av Liz Moore är ingen slöläsning. De många tidshoppen och perspektivskiftena kräver att man är med, men för mig blev det en del av upplevelsen. Som att långsamt lägga ett pussel där bitarna först senare faller på plats.

Vi rör oss mellan 1950-talet och 1975, och följer en familj som drabbas av två ofattbara försvinnanden. Först sonen Bear, som försvinner under en skogstur. Fjorton år senare försvinner trettonåriga Barbara från ett sommarläger. Två barn, samma familj, och ett sår som aldrig riktigt får läka.

Miljöerna är så tydligt skildrade att jag nästan känner doften av skog och hör ljudet från lägerplatsen. Den täta vildmarken, ungdomarna, stämningen — allt sitter.

Karaktärerna är komplexa och mänskliga, fulla av hemligheter, tystnader och arv som går vidare.

Runt försvinnandena växer ett nät av mysterier och villospår. Allt är inte som det verkar. Det är en mörk, lågmäld och gripande roman som drar in en i sina skuggor redan från första sidan och håller en kvar.