Spelet är en bok som inte släpper taget. Inte när man läser – och definitivt inte efteråt. Om inte den här ger mellanstadieelever kalla kårar, då vet jag inte vad som skulle göra det.
Allt börjar med ett skräckspel. Ett spel där barnen tvingas döda galna, aggressiva kaniner. Beskrivningarna är stundtals grafiska och obehagliga, och det märks snabbt att detta inte är någon snäll rysare. Det är mörkt, intensivt och fängslande.
Men det som verkligen gör berättelsen skrämmande är när spelet inte längre stannar i skärmen. Elias tror först att det är mormor som har skickat spelet, men så är det inte alls. När hon sedan av en händelse ser huset i spelet känner hon igen det. Hon säger att det ät ett riktigt hus, på cykelavstånd. Elias cyklar dit. Och huset finns. Med öppna kaninburar.
Det här är ingen mysrysare. Spelet vill skrämmas – på riktigt. Jag gillar särskilt hur berättelsen leker med gränsen mellan spel och verklighet, men också hur illustrationerna i färg kompletterar texten och ger den extra stämning.
Och så slutet. Spelet avslutas med en tydlig cliffhanger – en sådan som gör att man stänger boken med fler frågor än svar. Det är effektivt, men också smått plågsamt, för det enda man vill efter sista sidan är att få fortsätta läsa. Nu återstår bara att vänta, otåligt, på nästa bok i serien Smittan för att få svaren.
Det här är en bok som fungerar även för vuxna, men som jag inte skulle sätta i händerna på en nioåring. För mig passar Spelet bäst för barn i femman, sexan och även äldre och särskilt för den som redan gillar skräck och som tål att bli ordentligt skrämda.
En bok som skrämmer, fängslar – och lämnar dig otåligt väntande på fortsättningen.
