Kid kallar sig själv för just det – Kid. Hon lever i ett hem som inte är tryggt. När ett dåligt skämt spårar ur och får allvarliga konsekvenser, slungas hon in i en ny verklighet: ett jourhem, en annan värld. Men i allt det nya finns också något vackert. En möjlighet att bli sedd för den man verkligen är.
Det jag tycker så mycket om med Runaway Kid är hur Petrus Dahlin fångar det där svåra i att vara barn i en värld där vuxna inte alltid orkar, ser eller förstår. Kid är inte bara modig, hon är också trött. Arg. Ensam. Men någonstans i allt det där finns också ett litet, envis hopp.
Det här är en bok som säger mycket mellan raderna. Om vad en familj kan – och inte kan – vara. Om vikten av att bli sedd. Och om hur mycket en enda människa kan betyda, bara de vågar stanna kvar.
Jag läste klart den och blev sittande. Tänkte på alla barn som Kid. På hur lätt det är att missa dem, om man inte tittar noga.
Runaway Kid är en lågmäld men stark berättelse som stannar kvar länge. Den är skriven för mellanåldern, men borde läsas av vuxna också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar