Huset vid Pärlälvens slut av William Älgebrink

Det är inte ofta jag läser något som känns så rått, så smärtsamt och så poetiskt på samma gång. William Älgebrinks debut Huset vid Pärlälvens slut är en sådan bok. Den drabbar med sitt språk, sin stämning och inte minst med sin huvudperson, Dylan Häggström, som bor ensam i ett hus vid Pärlälven.

Dylan lider av en psykisk sjukdom som får honom att tro att han är död inifrån, och för att ”överleva” dricker han blod. Det är lika obehagligt som sorgligt.

Det som verkligen fångade mig är hur William Älgebrink lyckas skildra mörkret utan att helt förlora människan. Dylan är inte bara ett monster, han är ett skadat barn i en vuxen kropp. Det finns scener där jag kände en sådan ömkan för honom, mitt i all brutalitet. Det blir aldrig överdrivet – bara djupt mänskligt och djupt tragiskt.

Språket är något alldeles extra. Poetiskt och exakt. Ibland känner man både äckel och empati på en och samma sida, och det är precis den typen av litteratur jag dras till. Den som vågar hålla kvar blicken även när det gör ont.

Huset vid Pärlälvens slut är inte en bok man slukar i ett svep. Den kräver närvaro. Och den gör ont. Men det är också en bok som stannar kvar, inte bara i huvudet, utan i magen och hjärtat. Den väcker frågor om psykisk ohälsa, skuld, vad ensamhet gör med oss och om det någonsin går att bli hel igen när man en gång gått sönder.