Jag har tidigare läst ”Vi kom över havet av författaren”, en hjärtskärande berättelse. Till en början är det inte en sådan berättelse, men det blir det efter ett tag.
Vi tar det från början. I första kapitlet får vi möta ett antal människor som besöker en underjordisk simbassäng. Författaren beskriver på ett eget sätt de olika personerna och deras egenheter. Det är skrivet i formen ”vi”. Den kollektiva rösten gör att mina tankar går till något klassiska verk från antiken. Det är ett fint sätt att låta läsaren lära känna människorna och miljön.
”Simbassängen ligger djupt under jord, i ett stort ihåligt rum många meter under stadens gator. Vissa av oss kommer hit eftersom vi är skadade och behöver läka. Vi lider av dåliga ryggar, plattsättare, krossade drömmar, brustna hjärtan, ångest, melankoli, anhedoni, alla de vanliga sorgerna som finns ovan jord.”
Det här är som en egen del av boken, men då och då handlar det om en person som heter Alice.
I bokens tredje kapitel (eller del eftersom de två första kapitlen är långa) övergår det till att handla just om Alice och hennes demens. Även här har författaren ett stilistiskt grepp. En del av boken handlar det om vad Alice kommer ihåg och inte kommer ihåg. Det är den här biten som blir hjärtskärande och rörande men även kärleksfull.
Berättelsen har ett vackert språk. Det känns så karaktäristiskt Julie Otsuka. Jag njuter av att läsa och låter läsningen ta lite extra tid. Vilken fantastisk författare hon är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar