Ann Rosman har den gudabenådade gåvan att berätta fängslande historier, både nutid men framför allt dåtid. Jag fullkomligt älskar att befinna mig i hennes berättelser. Det går inte annat än att bli intresserad av historia. Ann Rosmans passion för ännet gör att berättelsen kommer till liv och det smittar av sig.
Nu önskar jag bara att jag hade boken oläst, så jag kunde läsa den igen för första gången.
Handling: 1867 totalförstörs flera kvarter i Marstrand av en våldsam brand. Många familjer ställs på bar backe. Johanna, som för en tid sedan kommit som ung piga till Marstrand för att arbeta hos den ogifte guldsmeden, är en av de drabbade. Men var branden en olyckshändelse?
Till samma plats flyttar Lotta nästan hundrafemtio år senare för att driva ett hotell. Kriminalinspektör Karin Adler har nyligen fått sitt första barn och är föräldraledig. Hemma i Marstrand blir hon bekant med Lotta. Samtidigt kopplas Karins poliskollegor, Robert och Folke, in på en arbetsplatsolycka. En matros har omkommit på ett lastfartyg. Eller ligger det ett brott bakom dödsfallet? Och är alla de övningar som Sjöfartsverket gör med sin räddningshelikopter verkligen slumpmässiga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar