Det som aldrig fick ske: skolattentatet i Trollhättan av Åsa Erlandsson

Det skär i hjärtat när jag läser Det som aldrig fick ske: skolattentatet i Trollhättan. Dottern sitter vid bordet bredvid och äter frukost. Ögonen bränner av tillbakahållna tårar och halsen är ihopsnörpt. Vill inte börja stortjuta och skrämma henne.

Åsa Erlandsson tar mig till den dagen och platsen redan i prologen där hon detaljerat, men respektfullt, skildrar gärningsmannen Anton Lundin Petterssons förberedelser. Även om hon naturligtvis inte kan veta allt, så ger det en väldigt bra start på berättelsen.

Sedan följer händelserna i skolan, vilka hon har beskrivit objektivt som genom en kameralins. Man kommer väldigt, väldigt nära.

Åsa Erlandsson har skapat ett sammanhang av händelsen och insatserna. Vad man vet om ensamma gärningsmän som Anton Lundin Pettersson, men även vad man vet just om Anton Lundin Pettersson. Hon skildrar offren och deras familjer. Allt med lyhördhet för situationen och de inblandade.

Innan jag läste boken så fanns många frågor och lösa trådar, som jag stoppat undan till en bakre del av hjärnan. Men efter att ha läst boken fanns inga frågor kvar. Bara en stor sorg över att det som hände. Vilken tradgedi!

Om Det som aldrig fick ske hade varit med och tävlat om Augustpriset i år hade den med stor säkerhet vunnit.




Betyg: 5 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Det som aldrig fick ske: skolattentatet i Trollhättan
Författare: Åsa Erlandsson
Antal sidor: 349
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789113077321
Finns t ex hos: Adlibris, Bokus, cdon