Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Nu och för alltid. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Nu och för alltid. Sortera efter datum Visa alla inlägg

söndag 9 december 2018

Nu och för alltid Lara Jean av Jenny Han

Det går inte att läsa Nu och för alltid Lara Jean och inte sitta med ett stort leende på läpparna. Bara för att den är så underbar. Den är som ett enda fluff av mysighet och tonårsförälskelse. Jag försökte att dra ut på läsandet. Jag ville inte att boken ska ta slut. Frågan var bara - hur långsamt kan man läsa? Svaret - rätt långsamt, men boken tar ändå slut till sist. Tur att det går läsa om den.

Så bakningen av dessa Chocolate Chip cookies!!! Jag var konstant sugen boken igenom. I ärlighetens namn så blev jag tvungen att baka en sats sent på kvällen och sedan en sats till bara efter någon dag. Författaren beskriver det så ljuvligt. Faktum är att det är en bidragande orsak till att jag läste om boken nu igen -mitt i julbaket. Det är fantastiskt att läsa om den i december. Faktiskt ännu mysigare.

Nu och för alltid Lara Jean är en helt ljuvlig läsning och nu och för alltid har den en speciell plats i mitt hjärta. Om du inte har läst den och de två första böckerna i triologin så rekommenderar jag den å det varmaste. Det är tre böcker som har sin givna plats i min bokhylla och de väntar på att mina döttrar blir stora nog för att läsa.


Betyg: +4 av 5
-~-~-~-~~-~~-~-~-~-~-~-~-~-
Titel: Nu och för alltid Lara Jean 
Originaltitel: Always and Forever, Lara Jean
Författare: Jenny Han
Serie: Lara Jean #3
Antal sidor: 341
Förlag: Lavender Lit 
Utgivningsår: 2018
ISBN: 
9789187879418
Finns t ex hos: AdlibrisBokus
cdon

torsdag 2 augusti 2018

Intervju med Stina Jackson, författare till Silvervägen

Jag har haft förmånen att intervjua Stina Jackson som skrivit den fantastiska debutboken Silvervägen.



Det är så kul när man läser en bok som utspelar sig i ens hemtrakter. Man känner igen platser och det blir så speciellt.
 
Det är det som är så kul också. Jag har ju varit i USA. Att fånga Norrland. Alltid när jag skrev så var det Norrland som fanns med, men jag tänkte mycket på hur norrlänningar skulle ta emot det. Om de skulle känna sig utpekade eller hur de skulle känna sig. Jag var nervös, men jag har fått jättefin respons. Det är jättemånga som sagt: ”Äntligen något som utspelar sig här! Det är så kul att någon som har anknytning har skrivit en spänningsroman om Norrland.” Det har varit kul att få höra.

Det behövs ju mer litteratur där författaren är från Norrland. Att Norrland skildras. Det är kul att området kring Arvidsjaur får komma på kartan.

Var det självklart att det skulle skriva den här typen av bok ?

Nej, inte alls! (Skratt) Jag är lite besatt av True crime. Jag lyssnar ganska mycket på sådana podcasts och jag följer sådana dokumentärer. Jag visste att jag inte skulle skriva en deckare. Det var aldrig på kartan riktigt. Jag läser knappt deckare - alltså traditionella deckare med polisarbete. Jag gillar spänningselement, t ex försvunna personer och kriminella element. Så det kom naturligt. Fast jag var osäker på vilken genre min berättelse hade och den var faktiskt min förläggare som sa att hon läste det som en spänningsroman, när jag hade skickat den första utkastet. Jag hade inte själv tänkt att det var en spänningsroman. Jag tänkte att jag skriver en roman. Sedan insåg jag att den är ju mer åt spänningshållet. Jag har läst en del kommentarer på Storytel och folk säger att det här är ju ingen deckare och jag förstår dem för det är ju ingen traditionell deckare. Så jag är nog lite i gränslandet.

Men det är ju ändå ett mysterium som ska lösas. Det är ju inte en vanlig skönlitterär berättelse heller, utan det är ju någonstans åt spänningsromanhållet. 

Det är nog lite Norrlands Noir. Mer litterär spänning. Min förhoppning är att skriva så att även de som läser vanliga romaner kan uppskatta den. Det är så jag tänker nu med fortsättningen av mina nästa böcker. Jag vill gärna ha kvar spänningselement, men jag vill också att det ska vara litterärt för jag gillar ju att jobba med språket, prosan. Det är det jag går igång på. Inte att komma på snåriga intriger eller flashiga karaktärer. Skapa stämningar - det är det jag brinner för som författare. 

Det märks mycket väl när man läser boken att du gillar att skapa stämningar. Hela boken har en  väldigt mörk atmosfär. Men även naturscenerna som du skapar och stämningarna hos människorna är fint beskrivna.

Jag har många amerikanska influenser, t ex Cormac McCartney. Så jag gillar mörker, det måste jag erkänna. Jag fascineras av människor som lever lite utanför ramen. Preppers är också en amerikansk influens. Dom som inte litar på staten. Jag känner ju ganska många. I USA är det väldigt utbrett. Det är även vanliga Svenssons eller Johnsons. Det kan vara ett stort konspirationstänk. Det ser man väldigt ofta. Det var jag rätt inspirerad av. Jag vet att det börjar komma här också. Jag var och in och kollade på bloggar och såg de som verkligen sitter och tycker man måste bunkra upp och så där. Jag har tänkt mycket på Norrland. På ett sätt är det en plats som... Jag bor ju i Colorado. Naturen där är ju jättevacker, men det är svårt att vara ensam naturen. För den är så välbesökt. Man har ju inte allemansrätt, så man får gå på stigar. I Norrland känns det ganska orört.  Så det känns som om det är någon som verkligen vill skapa sin egna lilla värld så tror jag att det är platsen. Det känns som att man kan flytta dit, köpa mark och skapa sin egna lilla bubbla. Det skulle kunna gå i Norrland. Speciellt nu med avbefolkningen.

Ja. Vissa ställen kan man ju gå timmar och det finns inga hus. Det är ju bara vildmark.

Det är som den sista vildmarken känns det som. Samtidigt saknar jag det jättemycket. Jag gillar ju att vara i naturen och känna lugnet. Om man ska gå och vandra i Colorado så är det ju alltid andra människor där. Det är därför jag tänkte på Norrland, för där kan man vara själv i skogen. Och just svenskarnas relation till naturen är unik på ett sätt. Att man går dit och söker kraft. Att alla kan använda skogen. Det är ju fantastiskt egentligen.

Tror du att du kommer att dras tillbaka till Sverige? Flytta tillbaka.

Ja, jag tror det. Min man vill gärna bo här. Men jag vet inte om det blir Norrland. Det kan ju vara ganska svårt med jobb och så där. Men jag skulle jättegärna vilja ha stuga där uppe. Jag brukar kolla på Hemnet. Det är min lilla hobby nu. Stugorna är ganska dyra ändå, om man vill ha en stuga med vatten. Det är inte som det var för 20 år sedan.

Vad var det som gjorde att just Silvervägen blev en sån bra plats för din berättelse?

Jag såg en dokumentär om en motorväg i Kanada, Highway of tears . Det var den som den som jag fick fröet av. Jag tänkte: ”Tänk om det här skulle hända på en väg i Norrland, att en flicka försvinner.” Det är var det tidiga fröet. Det var säkert fyra, fem år sedan som jag började spåna kring det. Då satt jag och tänkte på vägar och kom att tänka på Silvervägen. Det är den jag åker på när jag åker till farmor. Jag vet ju att det är den enda riksvägen på kalfjället. Den är verkligen så vacker och ganska ödslig på sina håll. 

Åkte du tillbaka och gjorde research när du skrev boken? Eller har du skrivit den ur minnet?

Mestadels ur minnet. Men jag var hemma förra våren. Då åkte jag på den. Och nu ska jag åka ända upp till Jäkkvik, längs hela vägen så det är jag superspänd på. Men det är mycket minnen. Sedan ville jag fota också, så jag fotade jättemycket när jag var där. Då blev jag turisten. Min familj tyckte jag var konstig. Jag fotade renar och skogen och så. När jag skriver sitter jag och går igenom mina bilder.

Minnet är kraftfullt. Hade jag bott där uppe hade nog inte skrivit om det. Det är något med att längta efter en plats. På sommaren är Colorado jätte varmt. Torrt och varmt och ingen skog. Man måste upp i bergen för att se skogen. Då längtar jag tillbaka till till exempel dimman i skogen och de ljusa nätterna. Allting blir liksom mytomspunnet. På ett sätt är det starkare i mig. När jag bodde där uppe la jag inte ens märke till det. När jag nu är på besök där, så tycker jag allting är så vackert. Min familj är hemmablinda. Det var ju jag också. Som tonåring tänkte jag att här vill inte jag bo, så fort jag kommer därifrån så ska jag ut i världen. Det var ju så man tänkte. Men nu är det som att:  Åh, vilken plats.

Det kanske är det som gör att man flyttar tillbaka att man börjar längta. På något sätt att kroppen vill tillbaka till ursprunget. Minerna blir starkare. Känslorna blir starkare. Man blir nostalgisk.

Gud ja gud ja. Har du kvar familj där uppe?

Ja, jag har kvar en syster som tagit över föräldrahemmet. Och en faster. Resten har flyttat.

Ok. Det är ju det som är trist också, att så många flyttar. Det var det som jag kände när jag skrev boken. Att jag är en av de som har flyttat. Har jag rätt att skriva om Norrland? Lite sådan ångest hade jag, men jag tänkte det är ju min uppväxtort. Jag är där hela tiden. Det var liksom ett kärleksbrev också att skriva boken. Men det finns också den där skuldkänslan av att jag är en av de som har flyttat. Och så har jag många nära och kära vänner som har flyttat. När man kommer hem är det alltid ett vemod för att det förändras så mycket. Det är inte riktigt som man mindes.

Tänker du, utan att avslöja slutet, Att det finns ett mörker hos vissa människor som man inte kan göra något åt? Oavsett om man är ung eller gammal, att det inte går att komma åt det mörkret, hjälpa bort det mörkret.

Ja, jag tror det. Jag tror att alla människor har lite mörker inom sig. Men med vissa tror jag är väldigt svårt. Det tror jag. Det är vissa som man inte kan göra något åt. 

Vilken av personerna i boken är dig varmast om hjärtat?

Det är Lelle. Helt klart! Honom saknar jag jättemycket. Det lustiga med Lelle var att jag visste att jag ville skriva om ett försvinnande och om någon som saknar och lider av det här försvinnandet. Det var det enda jag visste. Sedan såg jag bara Lelle. Han satt där bakom ratten. Speciellt den första delen av boken skrev sig nästan av sig själv. Han var bara där direkt, exakt som han var. Jag har en sån stor kärlek till Lelle fortfarande. Och så Meja så klart. Hon var svårare att få fram. Hon kom faktiskt senare. Jag skrev scenerna med henne efter många av scenerna med Lelle och jag fick famla mig fram lite grann. Kanske för att hon är tonårstjej och har många problem. Det är svårt att skriva om unga människor utan att fastna i klichéer. Att ge dom en äkta röst. Jag har jättemycket kärlek för dom två.

Tänker du på dom fortfarande? Eller är de ett avslutat kapitel, nu när boken är slut?

Nej, jag tänker fortfarande på dom. Jag tänker också att Lelle och Meja kommer alltid att ha en relation efter vad det har gått igenom. Så ja, de lever kvar.

När jag läste kände jag att det var självklart att det är Lelle som är ute och söker och inte mamman. Att män behöver ta sig för någonting. De mäktar inte med att göra ingenting och bara vara i sin sorgen. De måste ut och göra något, försöka förändra något.

Jag gjorde lite research. Jag är besatt av den där vägen där kvinnor har försvunnit i Kanada. Jag var inne på några Facebooksidor. Jag märkte att mammorna sitter väldigt ofta på Facebook och de har ett stort nätverk med människor som bryr sig. De pratar. I dokumentären sitter mammorna och pratar. Deras män sitter tysta bredvid. De lider i tysthet. Det kändes som självklart att det var han, Lelle, som inte kan upp. Som inte kan släppa och försöka acceptera och på något sätt gå vidare i livet. Jag tror att det är ett manligt drag. Definitivt!

Hur mycket tror du att man påverkas av platsen man bor på?

Ganska mycket skulle jag säga. Jag märker att jag är norrlänning i Denver. Jag är ju ganska lågmäld. Jag har ju svårt för småprat. Amerikanare är jätteduktiga på att prata på, som att man är bästa vänner när man precis träffas. Men sedan är de ganska dåliga på att bygga närmare vänskapsrelationer. Så det saknar jag. Jag tycker att norrlänningar kan vara svåra att komma nära, men när man lär ha lärt känna någon har man en vän för livet. Så det är mycket mer yta i USA. 

Är man uppväxt i en storstad ska saker gå snabbt. När man kommer från Norrland är naturen en kraftkälla. Jag har släkt som har växt upp i Kalifornien och har suttit på motorvägar. De har en helt annan relation till naturen. De kanske besöker den när de är lediga någon gång. Men att gå ut i naturen är inte något de gör dagligen. I min familj så cyklade man till jobbet, man gick ut i naturen på helgen. Det är en helt annan relation. Amerikanare ska ha de rätta skorna, vätskegrejer, vandringsstav. De är materialbesatta. Det blir så bökigt. Jag tycker: Ett par stövlar, sedan går man. (Skratt)

Då är det inte underligt att man inte tar sig ut.( Skratt) Tycker du att naturen är det bästa med Norrland?

Jag tycker naturen och människorna. Som nu när den här boken har kommit och jag har tänkt på vad folk ska tycka. Jag har fått sådan himla fin respons från bekanta som jag inte träffat på tio, femton år. De har mejlat och skrivit: ”Gud vad kul med boken”. Man är en del av någonting. Trots att man har flyttat, så är man alltid Skellefteåbo. Man är alltid välkommen. Folk vet vem man är. Gamla lärare har hört av sig till mamma. Det är annorlunda för min man, som är född i Kalifornien. Det är ju ingen som är kvar. Det är inte alls samma gemenskap i en kalifornisk stad som i Norrland. Så definitivt människorna och naturen. Det är en livskvalitet, som jag saknar. Just det här att åka ut med skotern och dricka kaffe. Sitta på isen och solen lyser och bara njuta.

Du har rätt i att det är en annan sorts gemenskap. Det är som alltid ett hem, även fast min pappa inte lever längre, men så kommer man upp och så är det någon äldre som frågar man inte är Götes dotter.

Det är som att ha en enda stor familj på något vis. Folk är ofta så himla glada att man kommer hem. På ett annat sätt är ju skönt att ha den där anonymiteten i en stad också för vissa dagar vill man inte springa på någon som man känner. Det är både och. Men just nu när boken har kommit ut är det så himla kul för att jag blev så förvånad över respons. Man vet ju inte sådant i förväg. Nu blir det svårt att skriva nummer två.

Men du tänker att nummer två också ska ha Norrlands-anknytning?

Jag har två till idéer, så det blir en Norrlandstriologi. Det är planen i alla fall. Jag känner att jag är inte riktigt klart med Norrland. Jag har mer historier i mig.

Har du börjat skriva på nästa bok?

Jag har ett nästan färdigt manus. Men jag är inte helt nöjd. Jag är en sådan som skriver om väldigt mycket. Så jag har kärn-historien, men jag känner att den måste få lite nytt liv. Jag ska träffa min förläggare och försöka bena ut det hela. Det är det som är så kul när man äntligen blivit publicerad. Att man kan ha någon att bolla med. Jag var en sådan som aldrig vågar skicka min text till någon. Jag vågade inte ens skicka till mamma. Men nu känner jag att det är skönt att ha någon att skicka texten till och få respons.

Hur lång tid tog det att skriva Silvervägen? 

Första utkastet tror jag tog ett halvår, men sedan har jag redigerat väldigt mycket. Så det tog nästan två år. Tror jag. Och då hade jag fröet och själva grundidén säkert två år innan det. Det låg i huvudet och malde.

Hur kom du till den punkten att du verkligen satte dig ner och skrev?

Jag tog en kandidatexamen i historia. Sedan sökte jag in på juridiklinjen. Mina professorer på universitetet sa att jag borde plugga juridik för jag var så bra på plugga. Det är många advokater som skriver böcker, så jag fick för mig att då kommer jag ha inspiration. Så jag började på Law school och jag hatade det verkligen. (Skratt) För jag är ju den där inåtvända norrlänningen. Det var verkligen, verkligen att man tar för sig och det var mycket att man skulle prata. Så jag var i helt fel värld. Jag gick klart första året, men jag kände att det inte skulle funka för mig. Jag kände hela sommaren att jag kunde inte gå tillbaka för jag var så stressad och mådde så dåligt. Min man sa: ”Varför skriver du inte den där boken som du drömt om?” Så då satte jag mig varje morgon och skrev. Jag har märkt att morgnar är bäst. Till de som frågat vad jag har för tips brukar jag säga att det är viktigt att skapa en rutin. Att avsätta en tid och sitta där. Jag tror det är A och O.

Skriver du väldigt tidigt på morgonen? 
Nja. Jag börjar vid sex, sju. Det är då det flyter som bäst. 

Hur länge skriver du sedan?
Fram till lunch ungefär och sedan på eftermiddagen brukar jag redigera,

Sitter du där med din kopp kaffe/ frukost eller äter du frukost innan du skriver?

Jag brukar gå ut med hunden. Sedan äter jag frukost och efter det sätter jag mig och skriver.Oavsett om det flödar eller inte. Ibland är det 200 ord, man bara sitter och stirrar liksom. Jag har märkt att nu efter att Silvervägen kom ut, så har den här månaden har varit jättejobbig. Det har varit sån press. Den har ju fått jättefint mottagande, så då känner jag att jag vill hålla måttet.

Blir det så att du bestämmer att du ska sitta den där stunden, oavsett om du skriver ett ord eller tusen ord?

Ja, absolut. Det brukar funka. Det är någonting i hjärnan som vet att det är skrivtid och oftast brukar det flöda. Jag hör många människor som säger att de vill skriva böcker, men de börjar aldrig. Jag tror det är mycket det här att man säger att man vill, men man skapar ingen rutin. Så var för jag för några år sedan. Jag tänkte att en dag ska jag skriva. Men när jag väl satt där och bestämde att det här ska vara min tid, så var det som att något klicka till.

Händer det att du kör fast, så att det verkligen blir svårt att producera någonting?

Jag skulle säga mitt problem är att jag är så himla självkritisk. Det var det som hände innan jag fick klart Silvervägen. Jag satt och skrev och skrev och skrev. Jag hade säkert 20-30 manus som jag tyckte var skräp. Jag kom alltid en tredjedel in och så kände jag att det här blir ingenting. Släng släng släng. Till sist var det min man som sa att fasen nu får du skicka in något till ett förlag. Skicka in och se vad de säger. Jag hittade en lektör, som jag skickade till. Jag märkte att jag började få min egen röst och mitt eget språk. Det tog två år. Jag tänkte det är ju något här som skimrar till ibland, så jag hittade en lektör. Han bor i Umeå. Han är också författare. Mikael Bergman heter han. Så jag skickade till honom. Jag tror det var tio sidor eller något sådant. Han sa: ”Jag vill jättegärna bara kvar i din språkliga värld”. Jag tänkte: ”Ok, jag har något på gång”. Så då fick jag klart ett manus och skickade in. Inte Silvervägen, utan något annat manus. Till sju förlag tror jag. Jag fick tre personliga refuseringar. Jag tänkte:” Åh, det finns ju någonting här. Det gäller bara att få klart och att inte sitta och kasta bort allt”. Jag tror att det är lätt att man blir för självkritisk, speciellt när man läser mycket. Då tänker man att det här är ju så bra. Så här bra blir aldrig jag. Men samtidigt är ju läsandet nyckeln till skrivandet

Vad läser du just nu?
Just nu läser jag Bill Beverlys Dodgers. Har du läst den?

Ja.

Tyckte du den var bra?

Ja, men det är också en väldigt mörk historia.

Det var så kul för att jag har så svårt att få tag i svenska böcker. Jag måste alltid köpa dom på Googlebooks och läsa som e-bok. Men jag var inne på bokaffären och jag såg den och tänkte yes, jag vill läsa den på svenska. Jag har också läst Kåda.

Den är ju också väldigt bra.

Gud ja. Jag blev helt golvad.

Vissa böcker fastnar verkligen. Ibland nästan ordagrant. Jag kommer ihåg till och med ihåg vissa scener i Kåda.

Jag satt och pratade om den med min man hela tiden. Den ska tydligen komma på engelska nästa år. Då ska jag köpa den till honom, för han blev helt begeistrad. Jag tyckte hon gjorde det så himla bra. Vad läser du för genre. Är du en allätare? Det verkar så på bloggen.

Ja, jag är verkligen allätare. Jag älskar att blanda oliks sorters genre. Jag tycker böcker blir så bra när man blandar, för det unika med böcker kommer fram. Läser jag är väldigt många på rad som är likadana, då är det lättare att jag generaliserar i mitt huvud när jag läser och inte ser och inte se det som är speciellt. Förut kunde jag hitta en författare och läsa allt av hen. Plöjde alla böcker.

Ja, och då blir man blir man lite övermätt .

Ja, då blir det att man översiktsläser lite. Då tappar man de där guldkornen som gör att den berättelsen är bra i sig, unik.

Det hände mig när jag läste Murakami. Jag blev lite besatt och läste bok efter bok efter bok. Till slut slut blev jag blev jätteless. Det förstörde upplevelsen. Jag borde läsa mer genres faktiskt. Jag gillar mörka berättelser, i USA kallas de Grit lits. Cormac McCarty älskar jag. Fast även han kan man bli lite mätt på. Läsande är kul.

Ja det är det. Det berikar väldigt mycket.

söndag 12 november 2023

Intervju med Simon Häggström

 Jag möter Simon Häggström på bokmässan. Han kommer direkt från mässgolvet där han pratat med läsare. Vi småpratar lite om bokmässan medan vi går in i det stora rummet som jag fått låna för intervjun. Vi sätter oss ner och Simon ser uppmärksamt på mig.

Den sjätte boken smygsläpps på bokmässan. Men vad var det som gjorde att du skrev första boken?

-          Tänker du första romanen?

Ja, precis.

-       Innan hade jag skrivit två faktaböcker. Jag hade jobbat rätt många år som polis med just det här brottsområdet - prostitution och människohandel. Jag kände att det inte fanns så mycket litteratur på området och skrev en faktabok som blev två. Jag kände att jag behärskade det ämnet, så det var ganska naturligt. Men att ta det här steget från att skriva faktabok till skönlitterärt var ett stort steg.

Jag märkte att när man var i faktagenren så var det de som redan var samhällsintresserade som hittade boken. På Akademibokhandeln så hamnar du på hyllan långt nere i butiken, samhälle/fakta. De läsare som går till specifikt den hyllan är de som är samhällsintresserade och som många gånger har ganska bra koll. De kanske har läst saker innan och sett dokumentärer.

Jag kände att jag ville ju nå fram till de där som tar en roman till exempel på väg till Thailand för att ha på flyget och på beachen. Som kanske inte har någon djupare mening annat än att de vill ha en spännande berättelse. De ville jag nå fram till och försöka få dem att fundera kring de här frågorna. Då fick jag höra från flera olika håll att jag då måste byta genre.

Att skriva faktaböcker inom ett ämne som man känner att man behärskar och sen behöva skriva 400 sidor sammanhängande berättelse - det var för mig ett jättestort kliv eftersom jag inte har någon skrivande bakgrund.

Jag började då med boken som blev ”Flickan som sprang”. Jag skrev ett utkast först, som jag läste igenom och som jag var otroligt missnöjd med. Jag hade skrivit 300–400 sidor som jag läste igenom och kastade i papperskorgen eftersom jag tyckte det var alldeles för rörigt. Sedan började jag om och skrev. Det blev ”Flickorna som sprang”. På andra försöket kände jag att jag kunde skicka in till förlag.

Jag skickade in till några förlag och det blev det förlag som jag tyckte förstod mitt skrivande bäst och förstod vad jag vill förmedla. För mig handlar inte författarskapet bara om författarskap utan det handlar om att jag vill öka kunskapen om ett brott som inte så många kände till och som inte många vet så mycket om.

Det var så det började säger Simon och ler.

Nu har du som sagt skrivit sjätte boken, men vad är det som driver dig att fortsätta skriva bok efter bok?

-      - Om jag går in och håller ett föredrag för femtio personer om de här frågorna, så kan de femtio personerna gå därifrån och känna: ”Wow, jag fick verkligen en tankeställare. Jag fick med mig ny kunskap.”

 Om jag skriver en bok så är det samma sak fast skillnaden är att den boken kan läsas av tusentals personer och har en helt annan möjlighet att nå fram till människor.

 Det är klart hade jag skrivit alla mina tidigare böcker och alla hade tyckt att Simons böcker är skitdåliga och man hade fått jättedåliga recensioner då tror jag inte att jag hade fortsatt. Då hade jag fokuserat på polisarbete. Men nu har jag fått så mycket feedback genom åren och boken har betytt någonting på fantastiska sätt, alltifrån polisstudenter som skriver att de läst några av mina böcker och nu går de polisutbildningen. Man känner att man har påverkat människors liv i en positiv riktning.

 Mina två faktaböcker används mycket på gymnasieskolor. Det är fantastiskt att få ha det. Jag tänker att det är ett ansvar också. Man har fått en plattform på sociala medier och det är viktigt att förvalta det på ett bra sätt.

 Samtidigt så är jag också helt på det klara med att jag kommer bara skriva så länge jag känner att jag har någonting att säga. Det skulle vara förödande för mig om jag känner att nu skriver jag bara för att det förväntas att jag ska skriva. Jag vill bara skriva om jag känner att jag har en bra berättelse.

 Men energin den är ju en utmaning. Jag har ju dubbla jobb. Jag har kvar polisyrket och jag vill inte släppa det. Jag har förmånen att få ha två olika arbeten och båda upplever jag som väldigt meningsfulla, men energin tryter ibland för att man känner ju att man inte riktigt räcker till. Det tar ju mycket tid. Jag jobbar för det mesta. Är man inte på polisstationen och jobbar där ute så har man de här böckerna som hänger över en.

Simon lyser upp och säger:

- Men jag trivs. Det är inte så att jag känner att det är fruktansvärt, utan jag stortrivs.

 

Är det så också att du känner att det är viktigt för dig att jobba eftersom då får du mer kunskap och utvecklas inom ditt yrke och att du tar in det i böckerna?

 - Jo, så är det. Femton år i den här världen har gjort att jag redan har uppslag till femtio romaner. Det är sällan jag behöver sitta och göra djupare research.

 Fast ”I skuggan av sektor 5” är det en sjuksköterska som heter Lina som det kretsar lite kring och då kände jag att jag inte kan något om sjuksköterskors jobb och då la jag faktiskt ut en efterlysning på Instagram stories. En av mina följare, som jobbar på Sankt Görans akutvårdsavdelning, fixade fram fem personer på en gång.

 Det är så otroligt tacksamt. Jag har märkt flera gånger att följare och läsare är otroligt hjälpsamma och gärna korrläser. Nu senaste boken var det en präst som tittat på några kapitel, för det utspela sig lite i svenska kyrkan-miljö.

 Men allt som rör polisarbete, människohandel prostitution där behöver jag sällan göra research, så det sitter ju lite ihop med det du säger.

 

Du säger att du får feedback. Är det många olika sorters grupper av människor som du får feedback från?

- Dels är det den gruppen av människor som är helt vanliga läsare. De skriver att de fick inblick i en värld som de inte kunde tro existerade. Sedan får jag också feedback då och då från människor som befinner sig i den här världen, alltifrån kvinnor som säljer sex som ger en väldigt personlig feedback. Att det ändå har betytt någonting att en man, och en polis dessutom, vågar tycka någonting i den här frågan och vågar säga att det här är helt uppåt väggarna att män utnyttjar kvinnor på det här sättet. Att det betyder någonting.

Jag har faktiskt också fått meddelande från förövare, från sexköpare som har skrivit från anonyma konton. Jag hade någon som skrev att han kände igen sig så otroligt mycket i ”Flickorna som sprang”, i en av karaktärerna där och om han inte gjorde något åt det så var han näst på tur.  Hans dubbelliv skulle avslöjas. Han skrev till mig att han ämnade söka hjälp.

 

Simon rättar till sig och ser allvarlig ut när han fortsätter:

- Så feedbacken kan komma på väldigt olika sätt, men med det sagt är det ju också så att alla jublar ju inte heller.  När man skriver om ett sådant här känsligt ämne och man har en sådan tydlig åsikt i frågan, som jag har, så får man ju också en del hat också.  Det finns ett antal där ute som störts enormt på att jag skriver. Polisen ska inte ska inte ha massa åsikter och så vidare, men även polisen har långtgående yttrandefrihet.  Det får man räkna med. Alla kan inte jubla. Så är det för de flesta författare.

 

Går det så långt att du får hot också?

 - Visst har man blivit hotad eller antal gånger under åren, men det är först och främst inte på grund av böckerna skulle jag säga. Det är nog i politiken.

 

Skulle du säga att det blir lättare eller svårare att skriva dina böcker?

 - Det är en bra fråga och jag pratade faktiskt med någon på förlaget senaste igår. Då pratade vi om del ett ”Flickorna som sprang” jämfört med del fyra ”Den hundrade kvinnan” och hur otroligt mycket snabbare det går att skriva. Jag tippar nog på att jag har lagt kanske hälften så mycket tid på ”Den hundrade kvinnan” som på ”Flickorna som sprang”.

När jag skrev min första roman hade jag aldrig skrivit en lång sammanhängande berättelse. Karaktärsutveckling och alla möjliga grejer - jag hade ingen aning om vad det var. Det är som med allt man blir ju duktigare ju fler gånger man gör en sak. Idag kan jag ju skriva en roman och känna mig trygg i hur man skapar en berättelse och det gör ju också att det går fortare såklart. Så på det sättet, rent berättartekniskt, är det lättare ju mer man har skrivit.

Det som kan vara tuffare såklart är att, i synnerhet om du har skrivit ett antal böcker som har tagits väl emot - och jag är mycket glad för att läsarreaktionerna har varit väldigt positiva, då blir det också att man har lagt en ribba där läsaren förväntar sig att nästa bok som kommer ska hålla samma kvalitet. Jag tänker att det mest rättvisa sättet att titta på hur man ligger till är att kolla på Storytel, för de har ett ganska bra snittbetyg. Det är alltid nervöst. Det är nervöst nu för nya boken kommer som ljudbok om några dagar. De andra böckerna snittar 4,3 och 4,4. Skulle den här snitta 3,5 då har jag inte riktigt lyckats att förmedla en berättelse som uppskattas på samma sätt som tidigare. Det är ju alltid svårt att hitta en berättelse som når upp till den nivån som tidigare böcker har haft. Man vill ha den här magkänslan att nu har man hittat rätt och jag tycker ju det. Annars skulle jag inte släppa ifrån mig ”Den hundrade kvinnan”. Det är min favorit av alla romaner som jag skrivit, men hur läsaren uppfattar saker och ting det kan man aldrig riktigt veta.


Brukar du läsa recensioner?

-        Ja, men det gör jag absolut. Det är roligt. Det jag har svårt för - jag har aldrig råkat ut för det men jag har sett andra författare som har råkat ut för det – är recensioner som totalsågar en bok. Där har jag blivit mycket mer ödmjuk efter att jag själv har börjat skriva. Att oavsett vad man tycker om en bok så måste man ha respekt för att personen som har skrivit den har lagt ner så mycket arbete och så många timmar. Det måste finnas någonting positivt att säga om boken. Så den typen av recensioner har jag svårt för.

De recensioner som jag verkligen uppskattar mest är inte de som höjer allt till skyarna, utan där man både ser det som är bra men också det som kan förbättras. Det gör att jag utvecklas som författare.

Det jag ändå tycker är mest rättvisande är att titta på ljudboktjänsterna. Där får man ändå ett tvärsnitt tycker jag. Vissa tycker det är fruktansvärt och jättedåligt och andra tycker att det är superbra. Någonstans får man ett riktvärde. Läser du en recension i till exempel Aftonbladet så representerar det vad en person tycker. Fast det är också lite läskigt att läsa recensionerna på Storytel. Folk kan skriva märkliga saker.

Det är ju mörka ämnen som du skriver om och du arbetar också med det här. Hur är det att skriva om det mörka när du möter det mörkret i jobbet också?

-          Det är en utmaning för att jag har ju jobbat i den här världen ganska länge vilket gör att man blir, jag gillar inte ordet avtrubbad eftersom det är ett negativt klingande ord för många i Sverige, men man blir avtrubbad på ett positivt sätt. Man lär sig att skydda sig själv. Det här mörkret och att det här eländet måste man hålla på en viss distans för att annars orkar man inte.

Problemet när man blir avtrubbad är att när jag skriver om någonting som är en normal arbetsdag för mig, så läser förläggaren det och tycker att det är helt galet. Det är alldeles för grovt och så kommer jag på mig själv: Just det ja det här är min vardag. Så det har varit en liten utmaning för oss, men där har jag haft väldigt bra förläggare, Celine, och vi har haft en väldigt bra dialog. Vi har varit 100 % raka med varandra. Det finns ingen prestige. Det tror jag är jätteviktigt när man jobbar med sin förläggare.

Celine drar i bromsen ibland. Det finns en våldtäktsscen exempelvis i ”Flickorna som sprang”. En tjej som blir våldtagen och Celine sa att det här är alldeles för grovt. Då gjorde vi i stället två kapitel. Ett när flickan kliver in på hotellrummet och sen nästa när hon kommer ut från det. Man behövde aldrig beskriva övergreppet. En duktig författare klarar av att sätta den här scenen och låta läsaren själv skapa sig bilden utan beskriva alla detaljer.

Så lite sådana utmaningar blir det ju så klart. Det är också så att när man är en man och skriver om sexualiserat våld så blir det ju också så att man kan känna att man har ögonen på sig på ett annat sätt. Man blir hårdare granskad. Jag vill inte hamna i att det blir snaskiga detaljer, men verkligheten är som verkligheten är där ute och jag vill att mina böcker ändå ska återspegla hur verkligheten ser ut.

Där är det hela tiden en balansgång och där är det otroligt viktigt att ha bra förläggare och bra redaktörer runt omkring sig som kan leda en rätt, så att man håller sig på bra väg och inte hamna i något av dikena. Det tycker jag hittills att vi har lyckats med ganska bra med.


Du pratar om verkligheten. I början på böckerna får en person från verkligheten berätta.  Hur kommer det sig att du har gjort på det sättet?

 -  I den här nya boken har vi vänt på det. Där skrev jag förordet och där skriver en kvinna efterord i stället. Det passade bättre. Men precis! Så har jag gjort i alla mina böcker. ”I skuggan av sektor 5” var det en människohandlare som skrev förordet. Så det har varit lite olika röster.

Det hade jag med mig redan första början, för jag ville sätta tonen. Att läsaren redan på sida ett ska förstå att det här är inte bara en fiktiv berättelse utan det finns faktiskt verklighet här. De här karaktärerna i boken - det finns faktiskt människor där ute som på är på riktigt. Jag tyckte att det var väldigt bra sätt att rama in det, att låta någon av de personerna som jag känner få en röst och en plattform att dela med sig av sina egna ord.

Flera gånger har jag fått höra av läsare att det är just på grund av de här förorden som man känner redan från första sidan i berättelserna att det här är på riktigt. Det är det som är tanken. Att det blir som en introduktion i berättelsen, så att läsaren ska förstå då att det finns verklighet där ute så som ser ut så här.


Personerna, alltså huvudpersonerna i boken, deras röster känns också väldigt verkliga. Hur gör du för att hitta rösten till exempel Amanda och Josefin i ”I systrarna och ensamheten”. Hur får du till det?

-         Polissnacket är ju väldigt enkelt. Det är så snacket går. Man sitter mycket och spanar. Man sitter och surrar med sina kollegor om högt och lågt. Så det har jag ju enkelt med mig.

 Vad gäller karaktärernas röster, så får man inte glömma bort att jag har ju suttit i 15 år med människor i den här världen. Alltifrån människohandlade kvinnor från Nigeria till unga tjejer som har rymt från LVU-placering. Man fångar upp tugget helt enkelt.

Simon lyser upp och fortsätter:

- Det var kul att du tog upp just det här, för jag vet faktiskt att min förläggare och mina redaktörer säger att just dialog är min starka sida. Dialogerna brukar vi sällan ändra så mycket på för att de sitter från start. Plus att jag tycker att det är roligt att skriva dialog. När jag skriver en bok, även om karaktärerna är fiktiva, så ser jag verkliga människor som jag träffat framför mig. Jag menar Markus och Natalia är två kolleger som jag ser framför mig. Det underlättar. Man vet hur de pratar och man får så mycket gratis. I stället för att skapa en karaktär själv så kan man hämta någon från verkligheten som man kan bygga på, alltifrån utseende och tonläge och röst.


Du skildrar också vänskapen mellan Amanda och Tommy. Varför valde du att lyfta in den?

-        - Innan jag började arbeta med prostitution och människohandel jobbade jag som narkotikapolis på Sergels torg och jobbade mycket med gruppen hemlösa, tunga missbrukare och den delen. Det är också en grupp som lever i sådan otrolig utsatthet och många människor är rädda för den här gruppen. Man går upp på andra sidan trottoaren när de kommer. Jag ville få med den här människan Tommy, inte bara en hemlös missbrukare.

Jag har ett väldigt tydligt exempel från när jag jobbade i Plattangruppen och gjorde ett ingripande ensam. Mina kollegor var någon annanstans. Jag hamnade i ett väldigt jobbigt läge. Det blev en våldsam situation och en brottningsmatch och jag redde inte ut det. Det var mitt på dagen och alla vanliga människor bara passerade förbi. Vilka var det som kom till min hjälp? Jo, det var två hemlösa missbrukare som kom och hjälpte polisen. För de tyckte att så där beter man sig inte mot polisen. De fick jag hjälp av.

 Så jag tycker att det är så viktigt att visa att den här personen, som folk tar omvägar om eller ser åt ett annat håll när de kommer, att det finns en människa där. Det är människor som har gått igenom och varit med om så otroligt mycket. De har en historia att berätta och de är många gånger väldigt fina människor.

Det var en blinkning till min gamla tid på Sergels torg. Jag ville bara lyfta in en karaktär och oförutsedda och oväntade vänskaper.  Det är lite samma sak när man är polis och jobbar i dom miljöerna - när man jobbar på plattan så skapade man en form av märkliga relationer. Jag brukar kalla det en relation med taggtråd mellan polisen och motpart som begår brott. Det betyder inte att man hatar varandra utan man kan ändå lära känna varandra och man kan ha en relation, men personen vet att jag kommer ha nolltolerans och om du begår brott kommer jag att gripa dig, men jag kommer göra det på ett snyggt sätt. Samtidigt som jag förväntar mig att du inte ska möta mig med våld, för då kommer jag behöva växla upp också.

 Så var det verkligen på Sergels torg. Folk respekterade oss, vi som jobbade där. Det hade mycket att göra med att vi respekterar dem. Det blev så att vi lärde känna dem. Inte bara någon som en missbrukare utan personen bakom. Vi fick ta del av många berättelser. Människor som hade haft helt vanliga liv förr och sedan förlorat allt och fastnat i missbruket. Helt plötsligt så hade de inget val. Det kändes fint att väva in Tommy. Jag är väldigt glad för att jag fick med den karaktären.


Du lyfter ju in många viktiga saker i dina berättelser och du lyfter in just det här med att Markus och Natalia är frustrerade över att det är tyst om porrindustrin och att Natalia har ju sina idéer om vad hon tror är orsaken till det. Vad tänker du kring det här?

 -  Det här återspeglar också min egen resa med pornografin. Jag är född 1982. Jag var den generation som var först ute med internetporr. Vi gick ifrån att leta porr-blaskor i containrar till att några år senare så hade alla en hemmadator. Internet hade kommit och man insåg att man kunde titta på porr på datorn. På den tiden kunde man inte kolla på filmer utan det var enstaka bilder som man fick ladda ner.

Precis som jag tänker väldigt många människor och i synnerhet killar - vi är uppvuxna med porr. Det är ingen som har reflekterat över porr eller jag hade inte gjort i alla fall - inte ens när jag började jobba med de här frågorna. För porr är en sak. Det är skådespelare som får betalt. Prostitution är något helt annat. Fast ganska snart så insåg jag att de här världarna sitter ju ihop och jag fick göra upp med min egen syn på porr.

Det märks att ämnet engagerar Simon Häggström för han får en intensitet i blicken när han fortsätter:

- Jag uppfattar det som att det råder en otrolig okunskap kring pornografi. Man tror på riktigt att de, de här kvinnorna då i synnerhet, tjänar jättemycket pengar, de har superbra arbetsvillkor och allting är superuppstyrt. Fast vad vet vi idag? Jo, en googlesökning bort så har vi hur många vittnesmål som helst, till och med bland de största porrskådespelarna - inte bara de som ingen har talat om, utan uppbyggt stora. Flera har berättat om fruktansvärda arbetsvillkor och otroligt mycket droger. Det är bedrövligt mående och jättemånga övergrepp.

 Någonstans så känner jag att där har samhället inte hängt med alls och vi har inte uppdaterad lagstiftning som tittar på just den här utsattheten. Polisen har överhuvudtaget inte ens tittat på porrbranschen i Sverige, för vi har fullt upp med alla de här kvinnorna som förs hit nu från Rumänien, Ukraina och Nigeria. I Sverige har vi ett starkt stöd till sexköpslagen. Politiska partierna står bakom oavsett opposition eller regeringen så står alla bakom. Det är inte kontroversiellt att säga att man tycker att det är fel att köpa sex. Men däremot om man säger att man har slutat titta på porr för att det är så mycket övergrepp, då kan väldigt många bli jättenervösa och jätteobekväma. Då märker jag att man plötsligt är ute på minerad mark.

Jag vore inte trovärdig om jag jobbade med det här och sen tittar åt andra hållet, bara för att det är obekvämt att prata om porr. Däremot försöker jag vara väldigt ärlig med min egen resa speciellt jag när jag är ute och pratar med ungdomar på gymnasieskolor. Då brukar jag berätta min egen resa med porr. För det är inte konstigt - alla människor kommit i kontakt med pornografin och det måste vi våga prata om. Vi måste också våga prata om både hur porr påverkar unga barn som växer upp med grov porr en googlesökning bort, men vi måste också våga prata om de här kvinnorna som utnyttjas i industrin. För de är samma kvinnor som vi anträffar prostitutionsvärlden. Vi träffar jättemånga som har ett förflutet eller är aktiva i porrbranchen. Det är verkligen långt ifrån glitter och glamour.

 

Är det någonting mer som vi kan göra för att få start på en debatt kring det här?

-          Ja, det har jag också funderat på. Man kan tycka att man inte kommer någonstans. Men ska man vara helt ärlig, ifall man backar 10 år så pratade man knappt alls om det här. Nu är det så att det skrivs böcker. Man ha skrivit in i läroplanen att man ska adressera de här frågorna, pornografin och kritiskt förhållningssätt. Det dyker upp i Nyhetsmorgon. Det görs undersökningar. Vi pratar om det på ett helt annat sätt nu än bara för tio år sedan. Så det går i rätt riktning, men som alltid så tycker man att det tar för lång tid.

Men jag tror att det viktigaste är att man vågar prata om det. Förr vågade ingen prata om det. Folk blev väldigt nervösa. För att det kommer för nära helt enkelt. Har man utgångspunkten att alla människor har tittat på porr förr eller senare och vuxen som ung, då blir det inget konstigt. Jag är uppvuxen med porr. Det är så det ser ut. Då blir det ett avslappnat samtal på ett annat sätt. Då vågar folk börja prata i stället för, som jag tror är helt fel, att man kommer och ska läxa upp folk. Det tror jag inte alls på utan jag tror att man ska försöka ha ett öppet samtal. Då vågar nog folk närma sig på ett annat sätt.


Dina böcker kan ju skapa öppna samtal om porr och om hela industrin kring människohandel men jag tänker också att den kan skapa tankar kring relationen mellan Markus och Lovisa. Lovisa är ju orolig i ”I skuggan av sektor 5” och hon är också orolig i ”Systrarna och ensamheten” över hur det ska gå med deras relation. Hon är ju även orolig för att Markus ska bli cynisk och hon inte kan fortsätta? Är det någon sorts hjälp som behövs inom polismyndigheten när det gäller det?

-         Det har ju blivit så otroligt mycket bättre. Om man tittar på den generation som går i pension nu så berättar de att när de var unga och jobbade ute på gatorna, använde de brännvin och whisky som debriefing. Det var så man gjorde upp med sådant som var jobbigt. Jag träffade en patrull för ett tag sen, unga poliser som ganska nyligen kommit ut från polisutbildningen, de hade varit på fyra självmord på en vecka. Det gör någonting med en att hela tiden konfronteras med det här mörkret, men där tycker jag att arbetsgivaren har blivit avsevärt mycket, mycket bättre. Vi har en debriefingorganisation som kallas in så fort man har varit på någonting som är extra jobbigt. Jag och mina kolleger går i yrkeshandledning, alltså går till en terapeut. Vi pratar och sammanfattar det som är jobbigt. Checkar av varandra.

Men det viktigaste kommer man inte ifrån. Arbetsgivaren skulle kunna göra hur många saker som helst, men det viktigaste är att man har bra kollegor runt omkring sig. När det spårar ur i en polisgrupp så märker man många gånger att det har bildats en dålig kultur någonstans. Där man har gått mot att sluta se de kriminella som människor när man jobbar. Man ser dem som något annat. Det har blivit en vi och dom-stämpel. Det är där väldigt dålig kultur kan frodas och som då kan resultera till exempelvis övervåld. Därför är det så viktigt att man har en arbetsgrupp där man checkar varandra hela tiden. Det säger jag till mina kollegor.

Jag jobbar med väldigt unga kolleger och kollegor som inte har jobbat med det här så länge. Jag säger till dem att de måste lägga bort att jag har varit med länge. Att jag förväntar mig av och jag begär av dem att om de ser att jag gör någonting eller att jag säger någonting som de uppfattar som inte okej att de tar det med mig. Jag säger att jag kommer bli på riktigt upprörd på dem om de inte gör det, för att för mig är det en säkerhetslina att jag vet att jag har kollegor som tar mig åt sidan och säger: ”Simon, du det där var inte okej”. Det är en trygghet för mig. Speciellt för mig som jobbat så länge med det här.

Kollegorna är så otroligt, otroligt viktiga att ha runt omkring sig. Man delar så mycket och man är med om så mycket tillsammans så man kommer väldigt nära varandra. Det finns en anledning till att många poliser blir tillsammans med poliser. Det är ganska vanligt. Jag tror att det har att göra med att man blir som en familj. Det finns en positiv sida av det och det är att man lär känna varandra på ett sätt som man kanske inte gör om man jobbar på kontor.

För mig personligen så har min möjlighet att få gå i terapi varit avgörande. Jag hade aldrig orkat annars. Jag har gått till samma terapeut ungefär 12–13 år. Det skulle Markus behöva göra. Det är faktiskt en tanke jag har haft. Jag har försökt beskriva Markus och Lovisas relation som någonting som väldigt många engagerade, duktiga och drivna poliser ställs inför. Den här dragkampen mellan att vara en bra partner, en bra pappa och att fortfarande kunna brinna för sitt arbete och göra ett bra jobb. Det är en dragkamp som jag ser inom polisen som tyvärr har resulterat i många har gått skilda vägar, även om det finns de som klarar hålla ihop. För man hittar ett sätt att manövrera i det här och det tror jag det krävs mycket av ens partner.

Det finns läsare som irriterar sig på Markus och att han verkar tycka att det är hans jobb som är det absolut viktigaste och att Lovisa ska ställa upp för honom i alla lägen. Jag vill inte hamna i det att karaktärerna blir stereotypa, onda eller goda. De är människor. Markus kan vara helt fantastiskt i ett läge men sen kan man ibland undra - vänta nu hur kan han säga så till Lovisa?  Precis som livet. Det går upp och ned. Hur det kommer att gå med Lovisa och Markus och om de kommer att reda ut allt - det vet jag faktiskt inte ens själv, men att de kämpar är ju tydligt och det är ju inte enklare med småbarn.


Jag tänker när man jobbar med människor så kan det vara svårt att släppa det när man kommer hem. Får man någon hjälp inom polismyndigheten med till exempel tekniker för hur man ska göra det eller får man lista ut det på egen hand?

-         Jag kommer ihåg att vi pratade om det under polisutbildningen, men då är det så svårt att ta till sig eftersom då har du inte jobbat som polis. Det är sådant som vi pratar om i handledningen. Jag har inte så svårt för det idag. Det var svårare de första åren. Det var ju helt ny värld, en chock liksom. Nu har jag gjort det här så många år, så nu har jag lärt mig.

Det är ganska sällan som jag tar med mig jobbet hem.  Å andra sidan så är det ju också tvärtom. Jag kanske inte tar med mig jobbet hem, men jag lever i den här världen hela tiden ändå för att när man skriver en bok så har man hela tiden manuset i huvudet. Man funderar hela tiden på vad som blir nästa grej. Nu håller jag faktiskt på att skriva tre olika böcker. Jag måste bestämma mig för en bok så satsa på. Jag tycker om alla tre böckerna och jag skulle vilja skriva alla tre. Så nu är det mycket det som snurrar i huvudet. Vilken bok ska jag skriva? Ska det vara del 5 i den här serien som blir nästa bok eller det bli ny faktabok - det skulle jag också vilja skriva nämligen eftersom det hänt mycket sedan de kom ut.

Så den här världen snurrar hela tiden i ens huvud, men det är också självvalt. Jag trivs väldigt bra med mitt jobb. Jag älskar grotta ner mig inom ett område. Det är sådan jag är som person.  Jag tycker om att vara engagerad och känna att man får gå till ett arbete – eller ha två jobb – där man känner att man har möjlighet att göra någon form av skillnad. Det betyder mycket för mig.


Du säger ju att du har två jobb. Är någonting från det ena yrket som har hjälpt dig i det andra yrket?  När du har börjat skriva är det något som blivit annorlunda?

-          Vi kan börja från andra hållet. Det var helt klart så att polisyrket har hjälpt med mitt författarskap. Inte bara researchmässigt utan även i skrivandeprocessen. För att poliser, och det tror jag att inte alla förstår, skriver väldigt, väldigt mycket. 30 % av polisens arbetstid i yttre tjänst är att skriva. Det har att göra med allt från ett PM om hur målsäganden status var, till exempel grät, var ledsen, var rädd och hur det såg ut i lägenheten, eftersom man vet att ett år senare ska man upp och vittna och då kommer man inte att komma ihåg. Därför skriver man väldigt målande, också för åklagaren ska förstå hur det såg ut, hur personerna var eller hur man själv upplever situation. Det märkte jag sen när jag började skriva, att det här med att måla upp och att beskriva detaljer - det var jag inte främmande för.

Tvärtom, ja det skulle väl vara då att man känner att språkligt, i och med att vi avrapporterar mycket som poliser, så märker jag att jag nu har högre krav på mitt eget språk. Jag kan skriva ett PM och så märker jag att skrivit i olika tempus och sådant skulle jag aldrig tänkt på förut, men det gör jag nu. Mina kollegor undrar: ”Vad håller du på med?”  Jag har blivit lite av en språknörd.

Vi utreder våra egna ärenden, så när vi gör ett ingripande ute på stan så lämnar vi inte över ett ärende utan vi utreder själv.  Jag sitter som förundersökningsledare och jag ska kvalitetsgranska och då kan jag säga: ”Det är ett stavfel här Erik. Jag ändrar det.” Man blir skadad med just det i författaryrket.

Men det är också snyggt. Det är ändå statliga handlingar. Det ska vara bra. Det ska vara grammatiskt korrekt. Det kommer läsas av journalister. Det kommer läsas av de berörda parterna. Det kommer kanske läsas av jurister, domare och åklagare. Mitt språk som polis har blivit bättre helt klart.

 

Avslutningsvis är det någonting du vill säga eller berätta om den nya boken?

-          Ja, den nya boken. Det har faktiskt varit väldigt roligt att skriva den. Den har så många ingredienser. Den är unik på det sättet att den nigerianska människohandel är väldigt unik och det var väldigt tacksamt att sätta det här i en berättelseform, för att det finns otroligt många spännande element. Jag tror inte att det riktigt skrivits en bok om det här på det här sättet, vilket gör den lite unik. Den har så många olika element. Alltifrån den här typiska spänningen och jakten till mer existentiella frågor när sekulariserade Sverige krockar med den vidskepliga delen av Nigeria.

Det är alltid nervöst när man släpper en ny bok, men jag hoppas att läsarna ska uppskatta även den här boken. Natalia får en mer framträdande roll i den här boken och det vet jag att många kommer tycka om, utan att avslöja för mycket. Det var väldigt roligt att skriva om Natalia lite mer på djupet. Man får lära känna henne lite bättre och det var roligt även för mig själv och lära känna henne lite bättre.

 Så givetvis tusen tack till alla som läser böckerna. Det är verkligen en stor förmån att veta att det finns människor som faktiskt vill läsa ens böcker och uppskattar dom. En författare är ingenting utan sina läsare, så enkelt är det. Det är ju tack vare att man märker att folk läser och folk blir berörda och folk uppskattar böckerna som man fortsätter att skriva. Annars hade jag antagligen inte gjort det utan bara kört polisspåret. Och så att stort tack för att jag fick vara med.

 

Ett stort tack från oss för att du skriver alla de här berättelserna och för intervjun.


Efter lite småprat efter intervjun så skiljs jag och Simon åt. Han ska ner på golvet igen och prata med sina läsare och det märks att han ser fram emot det.





lördag 11 juni 2011

Intervju med Jan-Erik Ullström

Jag har intervjuat Jan-Erik Ullström som precis debuterat med boken Vägen till Umbria. Jag blev väldigt förtjust i den och det är roligt att få chans att ställa frågor till författaren. Jan-Erik verkar vara något av en multikonstnär eftersom han även skriver musik. Jag har hört en av hans sånger (han sjunger och spelar den själv) och han är duktig!
 Hur känns det att det finns människor där ute som läser dina böcker?

- Det känns nervöst. Eftersom jag aldrig förut skrivit, så har jag heller ingen vana att ta emot kritik. Jag har skrivit sångtexter i många år, enbart för hemmabruk, och dessa har jag ju valt att inte spela för folk just pga av rädlsan för att bli utskrattad. Detta grundar sig i dåligt självförtroende från flera års mobbing i skolan. Att våga ge ut boken är för mig ett stort kliv och ett vågspel. Men eftersom ett delmål är att få människor att tänka mer än vanligt och anstränga de små grå, så behöver ju folk läsa den :) Jag vill erbjuda en eskapism, som kanske inte är av den vanligaste sorten. Just nu sitter jag med en kriminalroman, som mer börjar likna en psykologisk thriller. Den hoppas jag få ut på bredare front. Större publik. Mer kritik. Gulp.

Vad gillar du mest med Umbria?

- Umbria har troligtvis följt mig sedan barnsben. Umbria har sannolikt byggts på i mitt undermedvetna sedan jag som liten fick upp ögonen för att det fanns en fantasi inuti mig. Jag växte upp i ett hem relativt befriat från kreativitet. Vad händer då? Jo barnet jag var tyckte verkligheten var tråkig och började bla spela Drakar och Demoner. Lämngtan att ha en plats att fly till växte. Fly från hånflinande mobbare. Längta bort från en tom tillvaro. Sitta en hel eftermiddag under en tall i skogen. Gärna. Zelda på 8-bits Nintendo. Ojojoj. 1985 tror jag det var. Kanske 1986. Jag insåg att det gick att skapa världar.

Jag skapade Umbria utan någon inre friktion. Allt fanns där. Mitt legobygge, där endast jag lägger till eller tar bort bitar och karaktärer ;) Jag är en man fast en pojke, ett barn. Fantasin hos dessa tre är oändlig. Gränserna för vad som kan hända i Umbria kan bara sättas av ett barns fantasi. Eftersom ett barns fantasi är gränslös, så...ja. :)

Jag har förstått att du har många idéer till böcker i ditt huvud. Kan det kännas stressande, för att du vill få ned dem på papper eller hur tänker du kring det?

- Jag har ett exceldokument som heter "tankar". Där vilar just nu 19 historier. Alla dessa är dock inte böcker. Vissa bör vara film. Till det finns alla tankar kring tv-program, spelidéer, produkter, kläder, system, filosofier och världsordningar. Ja det är en viss stress. En tanke kan komma till mig och 2 minuter senare finns en början, en mitt och ett slut uppdelat i milstoplar, karaktärer och cliffhangers. Men det tar 1 år att få ned det i fast form. Har en underbar värmländsk sci-fi-romcom! Just nu har jag stängt av inkanalen. Annars skulle jag gå under. Drömmen är att kunna leva på att förverkliga alla dessa tankar och idéer. Jag ska dit. Jag ska.

När du sätter dig och skriver, finns det något som du måste ha med dig?

- Musik. Alltid musik. Till "Vägen till Umbria" var det alltid Howard Shores förlängda soundtrack till ringentrilogin. Då växlade jag spår när det behövdes lugn, eller när spänningen skulle stiga. I det pågående projektet "Med slutna ögon" är det mycket Coldplay, Rammstein, José Gonzaléz och Queen. Även de låtar jag själv gjort, baserade på Umbria dyker då och då upp.

- Lugn. Barnen måste sova. Frugan måste sova. Helst mörkt ute. Gärna ett glas rött.

- Viktigast av allt: mitt flow. Känslan. Skaparglöden. Den kan dyka upp från ingenstans och slås ihjäl hur lätt som helst. Så det är en känslig process. Umbria tog 1 år och de 1,3 miljoner tecknen är nedtecknade mellan 21:00 och 01:00 de dagar flowet fanns där. Det är tur att storyn alltid redan finns inuti mig.

Har det funnits tillfällen då det flutit på med skrivandet att det känns som om du hade kunnat sitta och skriva hur länge som helst?

- Oftast är det så! Precis så. Sätter jag mig en kväll, när alla somnat och jag har alla förutsättningarna att börja skriva, så finns det oftast ingen hejd. Mitt skapande fungerar såhär: Vägen till Umbria och Med slutna ögon (thrillern) är filmer. De är grymt bra filmer dessutom, som gav mig gåshud när jag såg dem i mitt huvud. Men eftersom det bara är jag och mina olika personligheter som finns där inne, så är det bara jag som sett dessa filmer. Det jag gör är att jag återberättar dessa filmer efter min amatörmässiga nybörjarförmåga. Jag borde kanske ha gett mig på något lättare än Vägen till Umbria som debutverk, men jag kör på magkänsla. Alltid. Som Gwendolyn.

När berättade du att du hade skrivit en bok, för dina vänner och bekanta? Och hur var det?

- När jag började skriva visste jag inte ens själv att det var en bok. Det var först efter ett par kapitel som jag insåg omfånget och vad jag faktiskt höll på med. Det fungerade ju! Jag författade och det var bra! Min hustru läste första kapitlet, lade ned pappren och tittade oroligt på mig: "Hur mår du egentligen?" Hon har hela tiden stöttat och trott på mig. Ett par vänner hejade på mig i början, men de flesta var skeptiska. När boken väl var klar, fanns fortfarande tvivlet där. När den skulle bli utgiven började de dock att bygga upp en viss förvåning och förundran. Nu väntar jag på att de ska läsa den och säga bu eller bä. Det intressanta är de recensioner som mynnar ut i att "det var svårt att hänga med". Då ler jag. Det SKA vara svårt att hänga med. Då behövde läsaren tänka.

- I början berättade jag inte att jag skrev en bok. Efter några kapitel berättade jag det för de närmaste vännerna. Jag har inte många vänner. De riktigt nära får plats i en stor kram. Oftast var det en stolt hustru som berättade det för bekanta. Jag är skygg på det viset. Jag har inga problem att sälja mig själv och min bok i sociala medier, men har väldigt svårt för att gå över till grannen med ett ex, även om han har frågat efter ett. Någon anmärkte på att mitt namn på omslaget var för litet. Jag tycker det är för stort. Jan-Erik Ullström är inte viktig. Det är berättelsen om Umbria jag vill visa upp, inte mig själv. Men när människor frågar, som nu, då öppnar jag mig mer än gärna. Det ger mig insikter och en del läsare vill veta vem som ligger bakom. Så många dörrar har öppnats inuti sedan jag skrev den där första meningen. Fler står på glänt nu. Vissa är fortfarande låsta, men nu ser jag dem. Planen är satt. Siktet inställt. Se upp ;)

onsdag 20 december 2017

Intervju med Ayòbámi Adébáyò

Jag har haft den stora äran att få intervjua Ayòbámi Adébáyò, när hon var här på Sverigebesök. Hon är aktuell med den helt fantastiska boken Stanna hos mig. Det var ett väldigt trevligt och intressant samtal. Här kan du läsa det:



Jag förstår att du har besökt många länder och pratat om din bok. Du måste ha hört många tolkningar av din bok, men vad är dina egna tankar om den?
- Det är en intressant fråga för att min tolkning av den är inte statisk. Hur jag tänker om den ändras hela tiden. Men just nu tänker jag på den som en konversation mellan två människor som har älskat varandra väldigt djupt och som har sett denna kärlek gå sönder. De ser tillbaka och försöker förstå vad som hänt. Varför deras kärlek gått i bitar. De försöker rättfärdiga sina egna handlingar och val de gjort. De har kommit till väldigt olika slutsatser om vad som är möjligt i deras framtid, med tanke på allt som hänt i deras historia. Så det är en sak. Det är också en historia om kärlek. Och om ensamhet. Det handlar också om moderskap och vad det innebär att vara en förälder. Alla konventionella vägar som gör att vi hamnar där vi hamnar. Just nu är det så här jag tänker, men jag vet inte hur jag tänker imorgon.

Du har låtit båda personerna berätta sin historia. Var det en plan från början?
- Ja, det var det! Jag vill addera båda perspektiven. Jag ville ha bådas röster. Men sättet den är strukturerad på har ändrats mycket under skrivandets gång. Jag visste att jag ville ha bådas röster, men jag visste inte om jag ville ha deras röster i vartannat kapitel. Initialt skrev jag första halvan av boken bara från hustruns perspektiv och sen den andra halvan bara från mannens perspektiv. Jag hade den idén väldigt länge. Sen kom jag på att strukturen fungerade inte för berättelsen, så jag behövde andra sätt att strukturera kapitlet. Andra synvinklar. Tills jag kom fram till denna struktur.

Det handlar om gamla traditioner och sedvänjor som får oss att göra vissa saker. Vad är dina tankar kring att använda gamla sedvänjor eller traditioner? Tycker du att det har en plats i det moderna samhället? Är det viktigt att ha i våra liv?
- Jag tänker att det är en fin balans mellan att titta på världen som vi lever i just nu och förändringar som äger rum och fundera över vad som fortfarande är användbart. Förändringar är nödvändiga. Allt är inte värt att ha kvar, eftersom vi växer som människor och ändras. Samtidigt kommer det att finnas gamla värden och sedvänjor, som vi har nytta av i vårt moderna samhälle. Så det är inte ett enda svar. Det finns vissa saker vi behöver släppa taget om för de är skadliga eller ohälsosamma för människor. Men det finns vissa saker som är värt att behålla, för att de ger oss ett värde.

Vilka tycker du att vi ska behålla?
- Samhällelig gemenskap till exempel. Jag kan inte tala för Sverige, men där jag kommer ifrån är familjen viktig. Uppoffring för andra människor för att de är en del av din familj, ditt samhälle. Folk går ihop för att hjälpa den svagare personen, för att säkerställa att ingen behöver vara utan. Om det är sju i familjen som är väldigt rika och en som är fattig, så skulle de hjälpa den personen. Så det är vissa värden som jag tycker är viktiga att behålla och ha i åtanke.

Vad har du fått för reaktioner från människor i Nigeria som läst din bok?
- Boken har blivit mycket väl mottagen, förvånansvärt väl mottagen. Jag var precis på en litteraturfestival i Nigeria förra veckan, före jag kom till Sverige. Jag blev häpen över och lite överväldigad över hur mycket kärlek folk hade för denna bok och hur många som hade läst den. Jag uppskattade det. Jag fick känslan att den här boken har kommit att betyda väldigt mycket för många människor, så det är väldigt tillfredsställande för mig. För det är ju där historien kommer ifrån, så jag är glad att den fått det mottagandet.

Har reaktionerna från läsare i Nigeria och läsare i Europa varit annorlunda på något sätt?
- Inte särskilt mycket. Jag tycker att läsare verkar anknyta till liknande saker i den här boken. Jag känner att det är sakerna är det vilken person som helst kan anknyta till var de än lever. Jag antar att det talar till hjärtat om vad det innebär att vara människa. Att existera som en person, en kvinna, en man i världen. Jag är också medveten om att läsarreaktionerna i Nigeria är mer personliga. Det är nyanser och detaljer i romanen som kan vara mer familjära för en person i Nigeria och som de förstår snabbare.

Vissa saker i boken är exotiska för mig men vissa saker kan jag känna igen mig som kvinna, till exempel att försöka bli gravid och det händer inget. Boken påminner mig om att vi har så mycket gemensamt. Vi är alla människor i slutet av dagen.
- Ja, jag tycker att det är det som är så underbart med litteratur. När jag växte upp läste jag massor med brittisk litteratur, trots att jag aldrig hade varit till England på den tiden. Det var massor med saker som de i böckerna pratade om som jag inte visste vad det var. Jag hade aldrig sett snö, druckit Gingerbeer eller ätit Shepards Pie, men trots allt kunde jag knyta an till de här människorna. Det är precis som du sa den det påminner oss om att på en fundamental nivå är vi alla människor.

Läste du mycket litteratur under din uppväxt?
- Ja! Jag växte upp med läsning. Jag blev förälskad i böcker väldigt tidigt. Jag kommer ihåg när jag gick i förskolan och vi var granne med skolbiblioteket. Jag stannade där och läste och läste. Det var så magiskt. Böcker är så underbara.

Läser du alla möjliga sorters litteratur?
- Ja faktiskt. Jag läser allt möjligt. Jag letar alltid efter under, magi och du kan få det i vilken bok som helst. Det är en anledning till att jag läser allt. Jag letar alltid efter den den magiska resan och du kan få den varsomhelst.

Läser du böcker även när du skriver?
- Ja, det gör jag! Men jag märker när jag skriver, så läser jag mer noveller. Jag älskar att läsa så mycket, men det fungerar bäst med noveller då. Dessutom så kan jag säga till mig själv att när jag jag läst klart, då måste jag skriva. Och då kan jag läsa klart.

Varför skrev du din bok?
- Det var en historia som jag hade tänkt på i ungefär två år före jag började skriva den. Jag började tänka på den för att en av mina vänner dog och det fick mig att tänka på karaktären som blev Yejide. När jag började skriva den var det för att jag hade tänkt på den här historien i två år och det kändes så verkligt. Jag bara var tvungen att skriva den här boken. Det kändes nödvändigt. Så jag antar att det var därför.

Vad svårt att skriva den?
- Åh ja! Det var stunder då det var svårt. Det var också stunder då det var lättare. Det var ju min första roman och jag höll på att lära mig att skriva något som var så långt. Arbeta med den strukturen. Jag hade skrivit noveller förut, men ingen roman. Så det var en lärande process på många sätt. Det tar tid. Du försöker och misslyckas. Sedan försöker du igen. Det var så det var.

När började du skriva berättelser?
- Jag var faktiskt väldigt tidig. Jag kommer inte ihåg när, men när jag var nio hade jag redan en anteckningsbok där jag skrev små berättelser och dikter. Men jag skrev före det.

Hade du någon du såg upp till som skrev berättelser?
- Ja, på sätt och vis. Det var människor, vars böcker jag läste. Det var personer som jag kände personligen. Men också - jag växte upp i ett universitetsstad och författare bodde där. Allt det inspirerade. När jag blev äldre och läste ännu mer, upptäckte jag författare som Toni Morisson, Elisabeth Strauss och Margaret Atwood. Alla dom är inspirerande.

Jag har läst att i en del afrikanska länder är det väldigt få barnböcker som utspelar sig i det egna landet eller som har huvudpersoner som är innevånare i det egna landet. Hur är det i Nigeria?
- När jag växte upp i Nigeria fanns det en hel del berättelser om nigerianska barn. Olyckligtvis har många förlag som gav ut barnböcker lagt ner. Just nu kan jag inte hitta några av böcker som jag läste som barn. Jag tycker det borde finnas fler berättelser om nigerianska barn. Det finns några, men inte nog många.

Vilka förändringar har du sett i Nigeria under din uppväxt och vad skulle du vilja förändra om du kunde?
- När jag föddes, så var Nigeria under militärt diktatur. Så jag växte upp under militär diktatur. Nigeria gick inte tillbaka till demokrati förrän 1999, vilket är mindre än 20 år sedan. Det är en stor förändring som jag har sett. En väldigt stor och positiv sådan. En sak som jag skulle vilja förändra är (det är många saker jag skulle vilja ändra) hur våra ledare och människor i regeringen relaterar till människorna i samhället. Jag känner att människorna i regeringen inte är ansvariga för folket, så jag skulle ändra att de är mer ansvariga för folket. Det andra som jag skulle ändra är vår elektricitet. Vi har väldigt dålig tillförsel av elektricitet. Om jag kunde skulle jag knäppa fingrarna och ge oss en beständig fungerande eltillförsel, skulle jag göra det. Det skulle vara fantastiskt.

I Sverige är det många kvinnor som berättar om hur de blivit utsatta för kränkande behandling av män på sina arbetsplatser. Det är många berättelser kommer ut nu. Är det något du kan relatera till när det gäller Nigeria också?
- Tyvärr. Det verkar vara ett universellt problem. Ja. Definitivt. Det är också något som händer i Nigeria, tyvärr alltför många gånger. Det är också en sak som jag skulle vilja ändra, nu när du nämner det.

Vad är dina planer för framtiden?
- Skriva en en en bok till! Jag vill gå tillbaka till skolan och få min Fil.dr. Jag har redan akademisk grundexamen och en yrkesexamen. Men jag vill väldigt gärna ha en Fil.dr också, för att jag älskar skolan. Jag vill aldrig sluta. Det är de två sakerna jag tänker på just nu. Gå tillbaka till skolan och doktorera samt skriva en roman till.

Har du arbetat samtidigt som du har skrivit boken?
- Ja. När jag skrev första boken arbetade jag. Sedan gick jag tillbaka till skolan. Sedan arbetar jag igen. Sedan blev det skola igen.

Vad har du arbetat med?
- Det har ändrats genom åren. Först arbetade jag på bank. Så har jag arbetat för civilförvaltningen. Jag har också arbetat för ett litterärt magasin som redaktör.


Har du några idéer för nästa bok?
- Jag tror det. Men vi får se hur det går. Det är fortfarande för tidigt att säga.



onsdag 2 maj 2018

Intervju med Camilla Davidsson

Jag har intervjuat Camilla Davidsson, som är aktuell med boken Liten tvåa med potential. Hon har även skrivit böckerna om Emma. 


Liten tvåa med potential är ju en bok med två teman. Det är dels kärlek och dels är det utbrändhet. Varför skriver du om utbrändhet?

Det gör jag för att jag själv har den erfarenheten. Jag har själv gått igenom utbrändhet  och levde med det i väldigt många år. Framför allt tog jag ingen hjälp. För det första ville jag inte acceptera att jag var så svag att jag skulle kunna bli utbränd. Sedan när jag väl mådde dåligt ville jag att ingen skulle veta det och jag ville inte heller kännas vid det. När jag kunde titta tillbaka på min egen resa och varför det blev som det blev och hur jag betedde mig under den här tiden och hur jag hade mått, så kände jag att jag ville skriva om det och dela med mig av det för jag tror det är väldigt allmängiltigt. Speciellt hos tjejer men även hos killar också. I det samhälle vi lever idag är det viktigt att vara duktig, vilket gör att vi sätter oss i dåliga situationer ibland. Ofta till och med. Vi premierar duktighet och det driver fram utbrändhet. Det var därför jag ville skriva om det. Jag hade mått så dåligt och det ska man inte behöva. Nu vet folk mer än vad jag gjorde då. När jag gick in i väggen var det vid millenniumskiftet ungefär och då var det ingenting som man pratade om. Det fanns inget program för hur man tog hand om folk som mådde dåligt, som det finns idag. Nu är utbrändhet tyvärr ännu mer utbrett. Det har inte blivit bättre. 

Varför tror du att det inte har blivit bättre?

Vi har ett samhälle där det går otroligt fort. Förr fick saker och ting lov att ta lite tid, men idag får det inte det. Det skärs in på personal på varenda företag. Färre människor ska göra mer jobb. Sociala medier tror jag också spelar stor roll. Att på ytan ska vi vara perfekta och duktiga. Det ska gå snabbt och man ska vara smart. Man ska vara snygg och man ska vara smal. Allt ska vara hemlagat. Jag vet inte varför vi håller på så egentligen. Men det är en sorglig utveckling.

Skulle du säga att det fortfarande är fult att erkänna att man är utbränd?

Jag tror det. Jag kan inte riktigt svara på det, eftersom jag själv har hoppat av och gått min egen väg de senaste tio åren. Jag ser inte hur det ser ut på vanliga arbetsplatser idag. Men utifrån det man ser på sociala medier så absolut. Det blir i och för sig mer och mer att folk kan skriva om hur hopplösa de är och hur dålig den där pajen blev. Men det är lite att man raljerar över ”Haha, jag är inte perfekt. Kolla här!” Så jag vet inte. Jag tror att det fortfarande är inte accepterat och man försöker dölja det så gott det går. Sedan tillhör det också sjukdomsbilden. I alla fall när unga människor går in i väggen. Man vägrar erkänna sin egen dödlighet. Man vägrar erkänna att man själv skulle vara svag och vek. Det ingår i att vara ung. Man tror att man är odödlig och kan allt. 

Så är det för Sofia också. Hon förstår ju inte.

Nej, precis! Hon har koll på allt. Hon vet hur det ska vara. Hon tycker att alla andra är idioter.  Dom som inte förstår. Dom som gör annorlunda. De är ju hopplösa. Mjäkiga och mähän som inte kan driva på. Hon kommer från en miljö där man premierar och bekräftar prestation. Det är väldigt tydligt. Hon har det i sig vare sig hon vill eller inte. Att vara duktig. Hon har hela tiden tävlat med sin syster om sin fars gunst framför allt. Systern är lite vassare, så hon har ju fått jobba hårt. Sofia vill inte kännas vid sina svagheter alls. Hon är ganska döv och blind för att det gör ont. Det är bara något man får ta. 

Var det ett medvetet val att låta henne ha den här bakgrunden ?

Ja, för när man gör en roman behöver man vara väldigt tydlig. Det är bra att ge henne en bakgrund så läsaren ändå kan förstå varför hon beter sig som hon gör. Det blir lättare än att det bara är lite flummigt och otydligt varför hon har ett visst beteende. Sedan har så många i min närhet som har det hemifrån och jag har sett hur tydligt det blir. Hur driven de blir av att man måste vara duktig, annars är man inte värd något. Det blir att man i text får förstärka sådana saker, så att det blir bra. Då valde jag ett spår som jag tycker mig se ofta. 

Vad var tanken bakom Arvid fick bli snickare?

Jag visste att han skulle vara mer folklig och mer normal och ha mer kontakt med sig själv och inte vara så prestationsinriktad och prestigefylld som Sofia. Däremot var det inte det som gjorde att han skulle bli snickare, utan det fick jag arbeta mig fram till. Jag kom fram till att jag ville skriva om en sådan person som Sofia, eftersom det påminde mig väldigt mycket om mig själv innan jag gick in i väggen. Även om jag inte har Sofias bakgrund och inte var som Sofia som har koll på allt. Jag var ganska osäker. Men när jag hade bestämt mig för att jag skulle skriva om Sofia, kom jag på att hon skulle möta en person som var lite tvärtom. Då behövde jag hitta ett forum där de kunde stötas och blötas mot varandra. Då blev det logiskt att han skulle vara hennes hantverkare och störa henne i hennes privataste sfär. Där hon är lättstörd eftersom när man kommer på jobbet tar man på pansaruniformen och kör, men när man är hemma är man mer värnlös och mer sig själv. Det var där jag ville att han skulle komma och krocka med henne. Ifrågasätta hennes beteenden. Hur hon är, gör, säger och så där. Då blev han blev snickare.

När du upptäckte att du var utbränd upptäckte du det på egen hand eller var det någon såg att något inte riktigt är bra?

Ja, det fanns dom som såg det. Det vägrade jag lyssna på. När jag började bli lite trött då var det för att jobbet inte var lika roligt längre och så bytte jag till ett mer avancerat jobb. Till slut var jag apatisk och insåg att: ”Nä, jag måste ta en timeout”. Eller ja, flera år tidigare. Det var då jag drog till London och jagade en amerikansk kille som inte ville ha mig. Som Emma. Så jag tog ingen hjälp. Jag trodde först att jag var olyckligt kär. Sedan i efterhand kunde jag bena ut och se att mycket av det jag hade projicerat på killen, som fick bli Eric i böckerna om Emma, handlade om utbrändhet. Jag ropade efter hjälp på någon som kunde stå som en trygg pelare för mig, som jag kunde stötta mig emot. Men det var inte han intresserad av, för han hade ju sina egna problem. Han kände att han inte orkade vara den pelaren. Så jag visste inte riktigt. Det var först efter några år som jag förstod, men då hade jag redan trappat ner, eftersom jag trodde att det var apati. Att jag var ledsen. Jag förstod inte att jag var utbränd. Det är inte optimalt att göra som jag gjorde och det är därför som jag började skriva böckerna också. Det var långt efter att jag hade bearbetat det, men det var skönt att skriva om det. Sätta punkt för den tiden i mitt liv. 

Så den första boken blev en liten sorts bearbetning?

Ja, det var det. Även om det inte så att jag kände att jag måste skriva av mig. När jag började skriva, så började jag skriva i jag-form. Jag insåg ganska snart att det inte funkade. Jag ville blanda fiktion och autentiska händelser. Så jag gick över i tredje person och då blev det Emma. Då kunde jag mera hantera texten som den fiktion som det ändå skulle bli. Även om mycket som står i den boken faktiskt har hänt. Ganska exakt så som det står i den boken.

Är det så att du fortfarande väver in många saker från ditt eget liv i viss mån i ditt skrivande, fast du kanske ändrar om detaljer?

Ja, den första boken var mycket från mitt eget liv. Men många detaljer och händelser i de senare böckerna har också inträffat på riktigt. Fast karaktärerna befinner sig på en annan plats än var jag befann mig då. 

Jag vet vad jag vill säga och då använder jag stoff som jag redan har i mitt minne. Jag plockar in det lite där det passar och använder mig av verkliga händelser. Jag gör om det så det passar det syfte jag har just då med den boken och den handlingen som är. Så jag tar in ganska mycket som har hänt i verkligheten. Som t ex i den fjärde boken ”Sånger i skymningen”, den vandringen som hon gör då. Jag har valt att ta precis samma sträcka som jag återkom till Spanien för att göra och många personer som jag träffade. Jag tyckte det passade och var ett fint sätt att avsluta en cirkel. Sofia, där har jag ju plockat hejvilt från mig själv, bekanta och händelser jag sett och mixat ihop det till en berättelse jag ville berätta. Nu när jag skriver på nästa är det verkligen...inte på hal is, men jag skriver om en som är 50+ och där är jag ju inte ännu. Jag plockar och tar lite här och var. 

Kan du berätta lite mer om nästa bokprojekt?

Ja. Jag skriver om Sofias mamma. Den blir helt fristående. Men det blir ju ändå att man känner igen karaktärerna. Jag kan avslöja att i boken om Sofia, ”Liten tvåa med potential”, så kommer Sofias pappa Lars hem en dag och vill skiljas. Det kommer som en blixt från klar himmel för Susanne, som Sofias mamma heter. 

Det har gått ett halvår och dom har sålt huset och ska precis lämna över det till nästa ägare. Han har träffat en ny kvinna och han har till och med fått barn med henne, vilket inte är så roligt för Susanne. Den här kvinnan är givetvis mycket yngre och mer lyckad än vad hon är. Så hon står där med alla saker och undrar vad hon ska göra av dom. Hon kommer fram till att de ska till Gotland, till hennes bortgångna mammas gamla skrutthus. Så får man följa hur det går för henne. 

Susanne har satt sig i skymundan och satt sitt eget liv på vänt, för att ta hand om sin man och sina barn. På sätt och vis kan man säga att hon är ganska gammelmodig. Hon har jobbat halvtid i många år och nu undrar hon: ”Vem är jag?” Ingen annan verkar bry sig. För barnen är hon ju mamma. Lars har hittat en ny och vill inte ha med Susanne att göra. Han vill inte ens prata med henne. Så hon känner sig bortglömd. Så boken handlar om att återerövra sig själv som person.


Jag tänker att skönlitterära böcker kan hjälpa människor i deras eget liv. Vad tänker du om det?

Det tror jag verkligen att du har rätt i. Jag tror att när vi läser självhjälpsböcker så är vi lite på vår vakt. Det känns lite som om någon sitter där med pekpinnar och vill tala om för oss hur vi ska vara. Hur vi inte ska vara. Oftast mäktar vi inte med att ta oss igenom alla de där processerna och vara så duktiga som vi behöver vara för att göra den där förändringen. Det finns inga böcker som handlar om hur lyckliga alla är i boken eller hur bra det går för alla. Utan ofta så har vi en huvudperson som är lite miserabel och har sina problem. Så man känner igen sig i. Ibland kan man få känna sig mycket bättre. Oftast har de det väldigt svårt. Det är det som gör det roligt att läsa. Jag vet inte om läsarna tänker på det, men nästan alla huvudpersoner är lite hopplösa på ett eller annat sätt. Det är därför vi tycker om dom. För att vi identifierar oss med dom. 

När vi känner med en person och identifierar oss med den, då släpper vi ju garden. Så då kan man tänka sig att klokskaper som huvudpersonen tar till sig och är med om, tar vi också till oss bakvägen kan man säga. Genom att vi inte tänker : ”Jaha nu försöker den här personen lära mig det där”. Du vet man sätter armarna i kors. ”Näh! Det tänker jag inte prova”. I en roman lutar man sig tillbaka och går in i den här personens värld. Gör en kopp te och myser in sig i soffan. ”Aha, hon gjorde så. Det där har jag också varit med om. Så kände jag också när han gjorde slut.”  Så jag tror att en roman absolut kan vara till stor hjälp för oss. Sedan får man ju vara försiktig när man skriver en roman, att man inte försöker skriva läsarn på näsan. Inte försöker hjälpa, utan att det kan vara som en bonus.

Har du fått någon kommentar att någon har känt att de blivit hjälpta?

Jättemånga! Överraskande många! Kanske hundra stycken under de här åren. Jag fick senast häromdagen ett brev från en man som skrev att min första bok hade haft en fundamental betydelse för honom. Att han ändrat sitt liv och gått vidare från saker som varit jobbiga.
Ibland har jag fått långa brev och ibland bara någon som tackar för det jag skriver. De har sagt upp sig från jobbet. Gjort slut med en partner. Valt att pilgrimsvandra. Så det är helt fantastiskt. Det fyller mig med en sådan vördnad hela tiden och tacksamhet och jag blir alldeles… Det är ju så stort.

Jag förstår att det måste kännas fint.

Ja, absolut!

Tror du att om det skrivs skönlitterära böcker om utbrändhet att det blir mindre fult?

Man vill ju hoppas. Jag tror att vi är på väg in i ett skifte. Att de här sakerna har kommit upp på agendan. Att folk har börjat säga ifrån. ”Vi vill inte ha det på det här viset. Så här ska vi inte leva. Det är inte normalt. Inte sunt. Nu får det vara nog”. Att det faktiskt blir vanligare med den reaktionen.

Sedan hur stor del skönlitterära romaner har i det, det har jag ingen aning om. Men alla bäckar små, tänker jag. Ju fler vi ser och hör om som har valt att gå en annan väg, öser på i vår egen modbägare. Till slut är den full. ”Nu vågar jag också”. Så jag tror att allt som vi ser, hör och läser hjälper. 

Det blir lättare om man ser någon annan person, oavsett om det är en verklig person eller en skönlitterär person, att den har gjort det också. Då blir det lättare att tänka tanken att man kan göra det också.

Ja, det tror jag också.

Hade du någon tanke med varför du plockade in Arvids farfar Eskil?

Ja, det är stad och land-temat. Vi som bor i städer har ofta fördomar om hur det är på landet. Vi tänker att de är så bonniga. Att de inte har någon koll. Att de är lite okunniga nästan. Att de inte är förfinade och nästan inte har någon utbildning, eftersom de inte bor i staden där all kultur finns.

Jag håller på med ett projekt. Jag cyklade mellan Mora och Göteborg.  Jag minns att jag var var så fascinerad över hur många herrgårdar jag såg på vägen ute i bushen. Mitt ute i skogen så ligger alla dessa fantastiska herresäten. Jag blev också inbjuden till några hem. Bokhyllorna dignade av litterära klassiker. Jag blev serverad på finporlinet. Det är precis tvärtemot mina sämsta fördomar om att bo på landet. 

Jag ville ge landet en röst, även om det inte är så mycket. ”Vi har det visst bra här ute på landet. Det är ni i Stockholm som inte fattar någonting”. Lite så. Jag drar ofta mina karaktärer bort från stan. Det gör jag även här och det kommer jag göra även med Susanne. Många gånger tror vi att det är i stan det händer. Men det är inte där vår kropp och själ mår bäst, tror jag. Så det är lite det som var tanken. Sedan är det ju alltid bra att få in flera generationer i en bok. Det ger dynamik. 

Från det ena temat till det andra. Det är kärlek också med i boken, t ex är Märta och Eskils kärlek väldigt romantisk. Vad har du för syn på kärlek och romantik?

Jag har levt med tvillingar i tio år och med min partner i 14 år. Vi är inte romantiska på det här gulligull sättet och han kommer inte hem med stora blomsterarrangemang eller skickar små gulliga lappar eller så. Men vi är väldigt extremt omtänksamma om varandra och försöker skapa möjligheter för den andra att förverkliga det den vill. Att ge tid till varandra. Om jag vill åka iväg, som nu är jag på en skrivresa, då gör min man Jon allt han kan för att jag ska kunna det. Det här handlar ju om ansvar. Om jag sa till honom att jag skulle vilja vara borta ett halvår och vandra Caminon. ”Om du verkligen vill det så ska jag inte stå vägen”, skulle han säga då. Så det handlar om ett ansvar för vad man ber om. Att när någon säger ”Javisst, om du verkligen vill det här så ska vi ordna det”. Då är det jätteviktigt att man inte är egoist och roffar åt sig. Romantik för mig är väldigt mycket hänsyn och omsorg om den andra. Det klart att vi var romantiska i början och gjorde knasiga förälskesaker, som skulle kännas fåniga om vi gjorde dom idag. Jag skulle säga att vi har en mogen romantik i vår relation.

Jag tänker nog att det finns olika sorters romantik, som alla är lika viktiga i den fas man befinner sig.

Som man befinner sig i. Ja, precis. 

Vad är lättast respektive svårast att skriva om när man skriver om kärlek?

Här kan jag bara tala för mig. Eftersom jag lever med två barn och man, så är jag totalt ointresserad att skriva om vardagsrealismen. För den har jag så det räcker och blir över i mitt eget liv. Så jag väljer att avsluta böcker innan det blir en vardag, för jag tänker ”gud så ointressant”. Sedan är det inte ointressant när andra skriver om det på ett välformulerat vis. Då kan det vara fantastisk att läsa om det. Själv känner jag att jag brinner inte för det, så jag måste skriva om karaktärer före eller efter ett förhållande. Jag har hittills inte känt att jag klarar av att skriva om ett förhållande medan det är. Det sitter mer hos mig. Det har jag nog av i mitt eget liv. Så det är därför. 

Jag tänker att det är viktigt att man skriver om det som man känner att det funkar att skriva om.

Ja, du märker direkt när du försöker skriva en text som du inte egentligen känner för. Jämfört med ett annat parti, en annan scen som du verkligen brinner för. Energin i vad du känner för det du gör, det övergår i orden på något märkligt vis. Det märks direkt. Läsaren kan säga: ”Det här tycker jag är lite ointressant”. Då tänker jag: ”Det tyckte jag också”. (Skratt) Man kan inte ljuga. Så då gäller det att skriva om det man är intresserad av och som man tycker är roligt att skriva om. Sedan kanske det finns en del som klarar av att bara blaja ur sig precis vad som helst och det blir jättebra. Jag klarar inte det i alla fall.

För den som nu inte har läst boken, vad skulle du vilja säga om din bok. Vad den handlar om.

Jag kallar den för en liten pärla. Den är lättsam. Det är inte haha-humor, men den är ganska rolig. Samtidigt finns ett djupare underliggande budskap som är allvarligt. Men på ytan är det en ganska lättsam bok. Jag tänker att den är lite rappare än de tidigare. Den behandlar ett ämne som vi ser omkring oss hela tiden. Och kärleksdelen… jag måste ta en parantes här. Det var en kille som skrev till mig. Du skriver ju bara om en massa killar. Emma är  tillsammans med en massa killar. Dina böcker handlar bara om det. Jag tänkte: ”Vet du. Det gör dom ju inte. Dom handlar om att hitta sig själv. Anledningen till att det finns män där är att jag har valt att låta hennes utveckling studsa mot män, för att det är ganska tacksamt. Ett enkelt ämne att skriva om. Sedan gillar vi att läsa om relationen mellan män och kvinnor”. Det är samma sak här. Arvid är väldigt tacksam person att studsa Sofias egenskaper och egenheter emot. Det blir en friktion där som blir lyckad och rolig att läsa om. Jag älskar att skriva om kärlek. Så det är lite läskigt nu när jag skriver nästa bok där det inte är ett tydligt kärlekstema. Det är svårare tycker jag. Samtidigt tycker jag personligen att mina böcker handlar verkligen inte om kärlek, även om de flesta skulle kalla det en kärleksroman. Så ett allvarligt ämne på ett lättsamt vis, skulle jag kunna säga. Vad säger du om det som har läst den?

Det är en jättebra beskrivning tycker jag.

Sedan är det läskigt för att nu är det ju något helt nytt. Kommer folk att tycka om det här? Kommer dom som har lärt känna Emma i fyra böcker bli besvikna? Kommer de att tycka det är för lättsamt. Kommer de att ta till sig Sofia eller tycker de att hon är hopplös? Så det är läskigt, men det ska det ju vara. Det är ju helt enkelt en del av skrivandet.

Ja, det förstår jag att det är. Jag tror de kommer tycka om boken, för det gjorde jag. Mycket!

Tack! Vad roligt att höra!