Sängläge av Sarah Bilston

Underhållande bok om Quinn som blir ordinerad sängläge under graviditetens tre sista månader pga för lite fostervatten. Hon börjar skriva dagbok om vad som händer i hennes liv och trots att hon ligger på soffan hela dagarna händer det en hel del. Det är en rolig och charmig bok.

Betyg: -4 av 5

Dagens fundering - Ljudböcker

En sommar för ungefär 10 år sedan upptäckte jag hur mysigt det kan vara att lyssna på en ljudbok medan man promenerar. Jag lyssnade på Om de bara kunde tala av James Herriot. Det var Helge Skoog som läste och jag verkligen myste medan jag promenerade. Sedan upptäckte jag att det är väldigt bekvämt med ljudböcker medan man solar på utlandsemestern med. Speciellt eftersom jag måste ha glasögon för att läsa böcker, men lyssnar man på ljudböcker kan man bara njuta av att göra ingenting! Det är bara vid dessa två tillfällen som jag kan lyssna på ljudböcker. Jag har försökt lyssna medan jag städar, men det fungerar inte. Jag hör inte vad de säger när jag dammsugar. Jag har försökt att lyssna på kvällen innan jag ska sova, men plötsligt så har jag förlorat mig i tankar och missat flera minuter. Jag prövade att lyssna på ljudböcker medan jag ammade och det gick väl sådär. Den äldre dottern kom hela tiden inskuttande och vill prata och visa saker. Så det gav jag snart upp. Nu är det inte så ofta längre som jag lyssnar på ljudböcker, för det finns helt enkelt inte tid för det. Lyssnar ni på ljudböcker? När gör ni det? Varför gör ni det?

Tänk förresten att ljudböcker så plötsligt slog igenom. Hur kom det sig? I början när de fanns så var det knappt någon som lyssnade på ljudböcker. Vad är det som har förändrats i dagens samhälle eftersom ljudböcker blivit så stort? Är det efterfrågan som gjort att så många böcker även kommer som ljudböcker eller är det tvärtom att man satsade på att ge ut många ljudböcker som har gjort att så många upptäckt dessa?

För alla äldre med dålig syn måste det ju vara underbart att det finns så mycket ljudböcker numera. Då kan man fortfarande uppleva böcker fast man inte kan läsa själv. Man är heller inte beroende av att någon kommer och läser för en. Man får väl bara hoppas att när man själv är gammal att man inte både blir blind och döv, för böcker kan jag inte vara utan!

Hantverkarskräck av Tim Lihoreau

Det här är en sån där bok som man tar och läser i lite då och då. Den handlar om olika sorters fobier. Inte riktiga utan sådana där som Imitorfobi - rädsla att tala med någon på deras dialekt, Agemenofobi - rädsla att ställa sig i fel kö och intenimitempofobi -rädsla att stanna för länge när man blir bortbjuden. Den här boken driver med vårt moderna liv och fobier. När man läser boken får en stunds är en rolig läsning.

Betyg: +3 av 5

Dagens fundering - Självbiografi eller inte?

Efter att ha läst Tokyo natt och En kvinnas liv började jag fundera. Hur mycket i böcker är självbiografiskt och hur mycket är fantasi? Hur stor roll spelar det om det är självbiografiskt eller inte? Hur vågar man som författare använda tydligt självbiografiskt inslag? Hur mycket funderar vi som läsare över om det är självbiografiskt eller inte? Vad är det som gör att vi börjar fundera?

En del böcker verkar innehålla mer självbiografiska inslag än andra. Det klart att författare plockar material och erfarenheter från sitt eget liv. Man använder sina egna erfarenheter och sedan sin förmåga att fantisera och att tänka sig in i hur det kan vara. Jag tror inte att allt i böcker måste vara självupplevt. Man kan skriva en helt otroligt fantastiskt bok om ett något som inte är självupplevt. Men till det så använder man sin egen erfarenhet av sorg, glädje, skräck och förväntan. Man har ju gått igenom mycket under den tid man levt, även om man inte varit med om just det man skriver om. Så kan man ju naturligtvis använda andras erfarenheter också.

Jag tycker att det är fantastiskt modigt att skriva så pass självutlämnande att man kan ana att i alla fall vissa delar är självbiografiska i en bok. Jag undrar hur man vågar dela med sig av sig själv så? Och om det inte är en smula självbiografiskt - varför väljer man i så fall att skriva så att det kan uppfattas så?

När en bok är skriven i jag-form och påminner om författarens liv så tycker jag att man direkt funderar över halten av sanning i berättelsen. Eller när det är ett väldigt bra skildrat livsöde. Inte för att jag tycker att det påverkar hur bra (eller dålig) jag tycker boken är utan bara för att jag blir så nyfiken. Jag blir nyfiken på författaren bakom boken.

Vad är era tankar? Brukar ni fundera kring om en bok är självbiografisk eller inte? Vad är det som gör att ni funderar?

Tokyo natt av Elin Lindqvist

Det är en okej debut för någon så ung. Och visst märks det att boken är skriven av en 19-åring. Det märks i språket. Det märks på hur huvudpersonen tänker om sig själv och hur det analyseras massor om hur och varför. Så där som man själv gjorde i tonåren.

Boken handlar om Karolina som föddes i Japan. Hon har bott på lite olika platser runt om i världen sedan dess. När hon är tjugo flyttar hon till Tokyo för att bo där ett år. Hon tänker lämna ett destruktivt liv bakom sig och börja ett nytt liv. Jag tycker så synd om denna tjej, som inte har någon fast hållpunkt i sitt liv. Inte någon riktig tillhörighet någonstans. Som hela tiden rusar vidare. Jag funderade lite över att hon var så sugen på att flytta till Japan, men när hon är där så umgås hon så lite med japaner. Det bästa med boken är de inblickar som man får av Japan och Tokyo. Japan verkar vara ett intressant land och så totalt olikt Sverige.

Jag kan inte låta bli att undra över hur mycket i boken som är självbiografiskt. Det är ju så mycket i boken som stämmer med författarens liv. Men jag vet att Elin säger att det inte är en självbiografisk bok, men att det började som en samling halvsanna dagboksanteckningar.

Betyg: 3 av 5

Dagens fundering - Olästa böcker

Är det bra att ha massor med olästa böcker i bokhyllan eller känns det betungande? Så länge jag har varit läsande har jag haft böcker i bokhyllan som är olästa. Numera finns väldigt många böcker i min bokhylla som jag inte har läst. Böcker som väntar på den perfekta dagen att läsas. För mig har det varit så att det måste finnas böcker i min bokhylla som jag inte har läst, så att jag har något att läsa om jag vill läsa. Jag tycker om att gå till bokhyllan (eller rättare sagt bokhyllorna) och se mina olästa böcker och veta att De kan jag läsa om jag vill. De olästa böckerna är för mig skatter likaväl som de lästa böckerna. Tänk där bland de olästa böckerna kanske den bästa boken någonsin gömmer sig!!! Men jag funderade i morse på: När blir det för många olästa böcker i en bokhylla? Kan det bli för många? Skulle man må bättre av att bara ha några få olästa böcker i bokhyllan? Vad tycker ni? Hur ser det ut hemma hos er?

Dagens fundering - Inspirerad?

Jag har ju precis läst En kvinnas resa och då kände jag mig så inspirerad att göra en vandring. Även om jag inte kan genomföra det just nu så blev jag riktigt, riktigt sugen på att vandra. Jag som aldrig haft lust till det tidigare. En annan bok som inspirerat mig är Brudskeppet. Den inspirerade mig till att prata med mamma om vad hon mindes av andra världskriget och tiden just efteråt. En Fengshui-bok inspirerade mig till att göra en stor rensning här hemma. Sophies värld inspirerade mig till att filosofera. Jag har märkt att böcker kan inspirera till stort som till smått. Tänk vad otroligt fantastiskt det är att bli inspirerad! Man hämtar kraft från en persons ord, nedskrivna i en bok, till att göra något i sitt eget liv! Har du blivit inspirerad av böcker? Hur har du blivit inspirerad?