Jag har intervjuat Camilla Davidsson, som är aktuell med boken Liten tvåa med potential. Hon har även skrivit böckerna om Emma.
Liten tvåa med potential är ju en bok med två teman. Det är dels kärlek och dels är det utbrändhet. Varför skriver du om utbrändhet?
Det gör jag för att jag själv har den erfarenheten. Jag har själv gått igenom utbrändhet och levde med det i väldigt många år. Framför allt tog jag ingen hjälp. För det första ville jag inte acceptera att jag var så svag att jag skulle kunna bli utbränd. Sedan när jag väl mådde dåligt ville jag att ingen skulle veta det och jag ville inte heller kännas vid det. När jag kunde titta tillbaka på min egen resa och varför det blev som det blev och hur jag betedde mig under den här tiden och hur jag hade mått, så kände jag att jag ville skriva om det och dela med mig av det för jag tror det är väldigt allmängiltigt. Speciellt hos tjejer men även hos killar också. I det samhälle vi lever idag är det viktigt att vara duktig, vilket gör att vi sätter oss i dåliga situationer ibland. Ofta till och med. Vi premierar duktighet och det driver fram utbrändhet. Det var därför jag ville skriva om det. Jag hade mått så dåligt och det ska man inte behöva. Nu vet folk mer än vad jag gjorde då. När jag gick in i väggen var det vid millenniumskiftet ungefär och då var det ingenting som man pratade om. Det fanns inget program för hur man tog hand om folk som mådde dåligt, som det finns idag. Nu är utbrändhet tyvärr ännu mer utbrett. Det har inte blivit bättre.
Varför tror du att det inte har blivit bättre?
Vi har ett samhälle där det går otroligt fort. Förr fick saker och ting lov att ta lite tid, men idag får det inte det. Det skärs in på personal på varenda företag. Färre människor ska göra mer jobb. Sociala medier tror jag också spelar stor roll. Att på ytan ska vi vara perfekta och duktiga. Det ska gå snabbt och man ska vara smart. Man ska vara snygg och man ska vara smal. Allt ska vara hemlagat. Jag vet inte varför vi håller på så egentligen. Men det är en sorglig utveckling.
Skulle du säga att det fortfarande är fult att erkänna att man är utbränd?
Jag tror det. Jag kan inte riktigt svara på det, eftersom jag själv har hoppat av och gått min egen väg de senaste tio åren. Jag ser inte hur det ser ut på vanliga arbetsplatser idag. Men utifrån det man ser på sociala medier så absolut. Det blir i och för sig mer och mer att folk kan skriva om hur hopplösa de är och hur dålig den där pajen blev. Men det är lite att man raljerar över ”Haha, jag är inte perfekt. Kolla här!” Så jag vet inte. Jag tror att det fortfarande är inte accepterat och man försöker dölja det så gott det går. Sedan tillhör det också sjukdomsbilden. I alla fall när unga människor går in i väggen. Man vägrar erkänna sin egen dödlighet. Man vägrar erkänna att man själv skulle vara svag och vek. Det ingår i att vara ung. Man tror att man är odödlig och kan allt.
Så är det för Sofia också. Hon förstår ju inte.
Nej, precis! Hon har koll på allt. Hon vet hur det ska vara. Hon tycker att alla andra är idioter. Dom som inte förstår. Dom som gör annorlunda. De är ju hopplösa. Mjäkiga och mähän som inte kan driva på. Hon kommer från en miljö där man premierar och bekräftar prestation. Det är väldigt tydligt. Hon har det i sig vare sig hon vill eller inte. Att vara duktig. Hon har hela tiden tävlat med sin syster om sin fars gunst framför allt. Systern är lite vassare, så hon har ju fått jobba hårt. Sofia vill inte kännas vid sina svagheter alls. Hon är ganska döv och blind för att det gör ont. Det är bara något man får ta.
Var det ett medvetet val att låta henne ha den här bakgrunden ?
Ja, för när man gör en roman behöver man vara väldigt tydlig. Det är bra att ge henne en bakgrund så läsaren ändå kan förstå varför hon beter sig som hon gör. Det blir lättare än att det bara är lite flummigt och otydligt varför hon har ett visst beteende. Sedan har så många i min närhet som har det hemifrån och jag har sett hur tydligt det blir. Hur driven de blir av att man måste vara duktig, annars är man inte värd något. Det blir att man i text får förstärka sådana saker, så att det blir bra. Då valde jag ett spår som jag tycker mig se ofta.
Vad var tanken bakom Arvid fick bli snickare?
Jag visste att han skulle vara mer folklig och mer normal och ha mer kontakt med sig själv och inte vara så prestationsinriktad och prestigefylld som Sofia. Däremot var det inte det som gjorde att han skulle bli snickare, utan det fick jag arbeta mig fram till. Jag kom fram till att jag ville skriva om en sådan person som Sofia, eftersom det påminde mig väldigt mycket om mig själv innan jag gick in i väggen. Även om jag inte har Sofias bakgrund och inte var som Sofia som har koll på allt. Jag var ganska osäker. Men när jag hade bestämt mig för att jag skulle skriva om Sofia, kom jag på att hon skulle möta en person som var lite tvärtom. Då behövde jag hitta ett forum där de kunde stötas och blötas mot varandra. Då blev det logiskt att han skulle vara hennes hantverkare och störa henne i hennes privataste sfär. Där hon är lättstörd eftersom när man kommer på jobbet tar man på pansaruniformen och kör, men när man är hemma är man mer värnlös och mer sig själv. Det var där jag ville att han skulle komma och krocka med henne. Ifrågasätta hennes beteenden. Hur hon är, gör, säger och så där. Då blev han blev snickare.
När du upptäckte att du var utbränd upptäckte du det på egen hand eller var det någon såg att något inte riktigt är bra?
Ja, det fanns dom som såg det. Det vägrade jag lyssna på. När jag började bli lite trött då var det för att jobbet inte var lika roligt längre och så bytte jag till ett mer avancerat jobb. Till slut var jag apatisk och insåg att: ”Nä, jag måste ta en timeout”. Eller ja, flera år tidigare. Det var då jag drog till London och jagade en amerikansk kille som inte ville ha mig. Som Emma. Så jag tog ingen hjälp. Jag trodde först att jag var olyckligt kär. Sedan i efterhand kunde jag bena ut och se att mycket av det jag hade projicerat på killen, som fick bli Eric i böckerna om Emma, handlade om utbrändhet. Jag ropade efter hjälp på någon som kunde stå som en trygg pelare för mig, som jag kunde stötta mig emot. Men det var inte han intresserad av, för han hade ju sina egna problem. Han kände att han inte orkade vara den pelaren. Så jag visste inte riktigt. Det var först efter några år som jag förstod, men då hade jag redan trappat ner, eftersom jag trodde att det var apati. Att jag var ledsen. Jag förstod inte att jag var utbränd. Det är inte optimalt att göra som jag gjorde och det är därför som jag började skriva böckerna också. Det var långt efter att jag hade bearbetat det, men det var skönt att skriva om det. Sätta punkt för den tiden i mitt liv.
Så den första boken blev en liten sorts bearbetning?
Ja, det var det. Även om det inte så att jag kände att jag måste skriva av mig. När jag började skriva, så började jag skriva i jag-form. Jag insåg ganska snart att det inte funkade. Jag ville blanda fiktion och autentiska händelser. Så jag gick över i tredje person och då blev det Emma. Då kunde jag mera hantera texten som den fiktion som det ändå skulle bli. Även om mycket som står i den boken faktiskt har hänt. Ganska exakt så som det står i den boken.
Är det så att du fortfarande väver in många saker från ditt eget liv i viss mån i ditt skrivande, fast du kanske ändrar om detaljer?
Ja, den första boken var mycket från mitt eget liv. Men många detaljer och händelser i de senare böckerna har också inträffat på riktigt. Fast karaktärerna befinner sig på en annan plats än var jag befann mig då.
Jag vet vad jag vill säga och då använder jag stoff som jag redan har i mitt minne. Jag plockar in det lite där det passar och använder mig av verkliga händelser. Jag gör om det så det passar det syfte jag har just då med den boken och den handlingen som är. Så jag tar in ganska mycket som har hänt i verkligheten. Som t ex i den fjärde boken ”Sånger i skymningen”, den vandringen som hon gör då. Jag har valt att ta precis samma sträcka som jag återkom till Spanien för att göra och många personer som jag träffade. Jag tyckte det passade och var ett fint sätt att avsluta en cirkel. Sofia, där har jag ju plockat hejvilt från mig själv, bekanta och händelser jag sett och mixat ihop det till en berättelse jag ville berätta. Nu när jag skriver på nästa är det verkligen...inte på hal is, men jag skriver om en som är 50+ och där är jag ju inte ännu. Jag plockar och tar lite här och var.
Kan du berätta lite mer om nästa bokprojekt?
Ja. Jag skriver om Sofias mamma. Den blir helt fristående. Men det blir ju ändå att man känner igen karaktärerna. Jag kan avslöja att i boken om Sofia, ”Liten tvåa med potential”, så kommer Sofias pappa Lars hem en dag och vill skiljas. Det kommer som en blixt från klar himmel för Susanne, som Sofias mamma heter.
Det har gått ett halvår och dom har sålt huset och ska precis lämna över det till nästa ägare. Han har träffat en ny kvinna och han har till och med fått barn med henne, vilket inte är så roligt för Susanne. Den här kvinnan är givetvis mycket yngre och mer lyckad än vad hon är. Så hon står där med alla saker och undrar vad hon ska göra av dom. Hon kommer fram till att de ska till Gotland, till hennes bortgångna mammas gamla skrutthus. Så får man följa hur det går för henne.
Susanne har satt sig i skymundan och satt sitt eget liv på vänt, för att ta hand om sin man och sina barn. På sätt och vis kan man säga att hon är ganska gammelmodig. Hon har jobbat halvtid i många år och nu undrar hon: ”Vem är jag?” Ingen annan verkar bry sig. För barnen är hon ju mamma. Lars har hittat en ny och vill inte ha med Susanne att göra. Han vill inte ens prata med henne. Så hon känner sig bortglömd. Så boken handlar om att återerövra sig själv som person.
Jag tänker att skönlitterära böcker kan hjälpa människor i deras eget liv. Vad tänker du om det?
Det tror jag verkligen att du har rätt i. Jag tror att när vi läser självhjälpsböcker så är vi lite på vår vakt. Det känns lite som om någon sitter där med pekpinnar och vill tala om för oss hur vi ska vara. Hur vi inte ska vara. Oftast mäktar vi inte med att ta oss igenom alla de där processerna och vara så duktiga som vi behöver vara för att göra den där förändringen. Det finns inga böcker som handlar om hur lyckliga alla är i boken eller hur bra det går för alla. Utan ofta så har vi en huvudperson som är lite miserabel och har sina problem. Så man känner igen sig i. Ibland kan man få känna sig mycket bättre. Oftast har de det väldigt svårt. Det är det som gör det roligt att läsa. Jag vet inte om läsarna tänker på det, men nästan alla huvudpersoner är lite hopplösa på ett eller annat sätt. Det är därför vi tycker om dom. För att vi identifierar oss med dom.
När vi känner med en person och identifierar oss med den, då släpper vi ju garden. Så då kan man tänka sig att klokskaper som huvudpersonen tar till sig och är med om, tar vi också till oss bakvägen kan man säga. Genom att vi inte tänker : ”Jaha nu försöker den här personen lära mig det där”. Du vet man sätter armarna i kors. ”Näh! Det tänker jag inte prova”. I en roman lutar man sig tillbaka och går in i den här personens värld. Gör en kopp te och myser in sig i soffan. ”Aha, hon gjorde så. Det där har jag också varit med om. Så kände jag också när han gjorde slut.” Så jag tror att en roman absolut kan vara till stor hjälp för oss. Sedan får man ju vara försiktig när man skriver en roman, att man inte försöker skriva läsarn på näsan. Inte försöker hjälpa, utan att det kan vara som en bonus.
Har du fått någon kommentar att någon har känt att de blivit hjälpta?
Jättemånga! Överraskande många! Kanske hundra stycken under de här åren. Jag fick senast häromdagen ett brev från en man som skrev att min första bok hade haft en fundamental betydelse för honom. Att han ändrat sitt liv och gått vidare från saker som varit jobbiga.
Ibland har jag fått långa brev och ibland bara någon som tackar för det jag skriver. De har sagt upp sig från jobbet. Gjort slut med en partner. Valt att pilgrimsvandra. Så det är helt fantastiskt. Det fyller mig med en sådan vördnad hela tiden och tacksamhet och jag blir alldeles… Det är ju så stort.
Jag förstår att det måste kännas fint.
Ja, absolut!
Tror du att om det skrivs skönlitterära böcker om utbrändhet att det blir mindre fult?
Man vill ju hoppas. Jag tror att vi är på väg in i ett skifte. Att de här sakerna har kommit upp på agendan. Att folk har börjat säga ifrån. ”Vi vill inte ha det på det här viset. Så här ska vi inte leva. Det är inte normalt. Inte sunt. Nu får det vara nog”. Att det faktiskt blir vanligare med den reaktionen.
Sedan hur stor del skönlitterära romaner har i det, det har jag ingen aning om. Men alla bäckar små, tänker jag. Ju fler vi ser och hör om som har valt att gå en annan väg, öser på i vår egen modbägare. Till slut är den full. ”Nu vågar jag också”. Så jag tror att allt som vi ser, hör och läser hjälper.
Det blir lättare om man ser någon annan person, oavsett om det är en verklig person eller en skönlitterär person, att den har gjort det också. Då blir det lättare att tänka tanken att man kan göra det också.
Ja, det tror jag också.
Hade du någon tanke med varför du plockade in Arvids farfar Eskil?
Ja, det är stad och land-temat. Vi som bor i städer har ofta fördomar om hur det är på landet. Vi tänker att de är så bonniga. Att de inte har någon koll. Att de är lite okunniga nästan. Att de inte är förfinade och nästan inte har någon utbildning, eftersom de inte bor i staden där all kultur finns.
Jag håller på med ett projekt. Jag cyklade mellan Mora och Göteborg. Jag minns att jag var var så fascinerad över hur många herrgårdar jag såg på vägen ute i bushen. Mitt ute i skogen så ligger alla dessa fantastiska herresäten. Jag blev också inbjuden till några hem. Bokhyllorna dignade av litterära klassiker. Jag blev serverad på finporlinet. Det är precis tvärtemot mina sämsta fördomar om att bo på landet.
Jag ville ge landet en röst, även om det inte är så mycket. ”Vi har det visst bra här ute på landet. Det är ni i Stockholm som inte fattar någonting”. Lite så. Jag drar ofta mina karaktärer bort från stan. Det gör jag även här och det kommer jag göra även med Susanne. Många gånger tror vi att det är i stan det händer. Men det är inte där vår kropp och själ mår bäst, tror jag. Så det är lite det som var tanken. Sedan är det ju alltid bra att få in flera generationer i en bok. Det ger dynamik.
Från det ena temat till det andra. Det är kärlek också med i boken, t ex är Märta och Eskils kärlek väldigt romantisk. Vad har du för syn på kärlek och romantik?
Jag har levt med tvillingar i tio år och med min partner i 14 år. Vi är inte romantiska på det här gulligull sättet och han kommer inte hem med stora blomsterarrangemang eller skickar små gulliga lappar eller så. Men vi är väldigt extremt omtänksamma om varandra och försöker skapa möjligheter för den andra att förverkliga det den vill. Att ge tid till varandra. Om jag vill åka iväg, som nu är jag på en skrivresa, då gör min man Jon allt han kan för att jag ska kunna det. Det här handlar ju om ansvar. Om jag sa till honom att jag skulle vilja vara borta ett halvår och vandra Caminon. ”Om du verkligen vill det så ska jag inte stå vägen”, skulle han säga då. Så det handlar om ett ansvar för vad man ber om. Att när någon säger ”Javisst, om du verkligen vill det här så ska vi ordna det”. Då är det jätteviktigt att man inte är egoist och roffar åt sig. Romantik för mig är väldigt mycket hänsyn och omsorg om den andra. Det klart att vi var romantiska i början och gjorde knasiga förälskesaker, som skulle kännas fåniga om vi gjorde dom idag. Jag skulle säga att vi har en mogen romantik i vår relation.
Jag tänker nog att det finns olika sorters romantik, som alla är lika viktiga i den fas man befinner sig.
Som man befinner sig i. Ja, precis.
Vad är lättast respektive svårast att skriva om när man skriver om kärlek?
Här kan jag bara tala för mig. Eftersom jag lever med två barn och man, så är jag totalt ointresserad att skriva om vardagsrealismen. För den har jag så det räcker och blir över i mitt eget liv. Så jag väljer att avsluta böcker innan det blir en vardag, för jag tänker ”gud så ointressant”. Sedan är det inte ointressant när andra skriver om det på ett välformulerat vis. Då kan det vara fantastisk att läsa om det. Själv känner jag att jag brinner inte för det, så jag måste skriva om karaktärer före eller efter ett förhållande. Jag har hittills inte känt att jag klarar av att skriva om ett förhållande medan det är. Det sitter mer hos mig. Det har jag nog av i mitt eget liv. Så det är därför.
Jag tänker att det är viktigt att man skriver om det som man känner att det funkar att skriva om.
Ja, du märker direkt när du försöker skriva en text som du inte egentligen känner för. Jämfört med ett annat parti, en annan scen som du verkligen brinner för. Energin i vad du känner för det du gör, det övergår i orden på något märkligt vis. Det märks direkt. Läsaren kan säga: ”Det här tycker jag är lite ointressant”. Då tänker jag: ”Det tyckte jag också”. (Skratt) Man kan inte ljuga. Så då gäller det att skriva om det man är intresserad av och som man tycker är roligt att skriva om. Sedan kanske det finns en del som klarar av att bara blaja ur sig precis vad som helst och det blir jättebra. Jag klarar inte det i alla fall.
För den som nu inte har läst boken, vad skulle du vilja säga om din bok. Vad den handlar om.
Jag kallar den för en liten pärla. Den är lättsam. Det är inte haha-humor, men den är ganska rolig. Samtidigt finns ett djupare underliggande budskap som är allvarligt. Men på ytan är det en ganska lättsam bok. Jag tänker att den är lite rappare än de tidigare. Den behandlar ett ämne som vi ser omkring oss hela tiden. Och kärleksdelen… jag måste ta en parantes här. Det var en kille som skrev till mig. Du skriver ju bara om en massa killar. Emma är tillsammans med en massa killar. Dina böcker handlar bara om det. Jag tänkte: ”Vet du. Det gör dom ju inte. Dom handlar om att hitta sig själv. Anledningen till att det finns män där är att jag har valt att låta hennes utveckling studsa mot män, för att det är ganska tacksamt. Ett enkelt ämne att skriva om. Sedan gillar vi att läsa om relationen mellan män och kvinnor”. Det är samma sak här. Arvid är väldigt tacksam person att studsa Sofias egenskaper och egenheter emot. Det blir en friktion där som blir lyckad och rolig att läsa om. Jag älskar att skriva om kärlek. Så det är lite läskigt nu när jag skriver nästa bok där det inte är ett tydligt kärlekstema. Det är svårare tycker jag. Samtidigt tycker jag personligen att mina böcker handlar verkligen inte om kärlek, även om de flesta skulle kalla det en kärleksroman. Så ett allvarligt ämne på ett lättsamt vis, skulle jag kunna säga. Vad säger du om det som har läst den?
Det är en jättebra beskrivning tycker jag.
Sedan är det läskigt för att nu är det ju något helt nytt. Kommer folk att tycka om det här? Kommer dom som har lärt känna Emma i fyra böcker bli besvikna? Kommer de att tycka det är för lättsamt. Kommer de att ta till sig Sofia eller tycker de att hon är hopplös? Så det är läskigt, men det ska det ju vara. Det är ju helt enkelt en del av skrivandet.
Ja, det förstår jag att det är. Jag tror de kommer tycka om boken, för det gjorde jag. Mycket!
Tack! Vad roligt att höra!
