Jag har haft den stora äran att få intervjua Ayòbámi Adébáyò, när hon var här på Sverigebesök. Hon är aktuell med den helt fantastiska boken
Stanna hos mig. Det var ett väldigt trevligt och intressant samtal. Här kan du läsa det:
Jag förstår att du har besökt många länder och pratat om din bok. Du måste ha hört många tolkningar av din bok, men vad är dina egna tankar om den?
-
Det är en intressant fråga för att min tolkning av den är inte statisk. Hur jag tänker om den ändras hela tiden. Men just nu tänker jag på den som en konversation mellan två människor som har älskat varandra väldigt djupt och som har sett denna kärlek gå sönder. De ser tillbaka och försöker förstå vad som hänt. Varför deras kärlek gått i bitar. De försöker rättfärdiga sina egna handlingar och val de gjort. De har kommit till väldigt olika slutsatser om vad som är möjligt i deras framtid, med tanke på allt som hänt i deras historia. Så det är en sak. Det är också en historia om kärlek. Och om ensamhet. Det handlar också om moderskap och vad det innebär att vara en förälder. Alla konventionella vägar som gör att vi hamnar där vi hamnar. Just nu är det så här jag tänker, men jag vet inte hur jag tänker imorgon.
Du har låtit båda personerna berätta sin historia. Var det en plan från början?
-
Ja, det var det! Jag vill addera båda perspektiven. Jag ville ha bådas röster. Men sättet den är strukturerad på har ändrats mycket under skrivandets gång. Jag visste att jag ville ha bådas röster, men jag visste inte om jag ville ha deras röster i vartannat kapitel. Initialt skrev jag första halvan av boken bara från hustruns perspektiv och sen den andra halvan bara från mannens perspektiv. Jag hade den idén väldigt länge. Sen kom jag på att strukturen fungerade inte för berättelsen, så jag behövde andra sätt att strukturera kapitlet. Andra synvinklar. Tills jag kom fram till denna struktur.
Det handlar om gamla traditioner och sedvänjor som får oss att göra vissa saker. Vad är dina tankar kring att använda gamla sedvänjor eller traditioner? Tycker du att det har en plats i det moderna samhället? Är det viktigt att ha i våra liv?
-
Jag tänker att det är en fin balans mellan att titta på världen som vi lever i just nu och förändringar som äger rum och fundera över vad som fortfarande är användbart. Förändringar är nödvändiga. Allt är inte värt att ha kvar, eftersom vi växer som människor och ändras. Samtidigt kommer det att finnas gamla värden och sedvänjor, som vi har nytta av i vårt moderna samhälle. Så det är inte ett enda svar. Det finns vissa saker vi behöver släppa taget om för de är skadliga eller ohälsosamma för människor. Men det finns vissa saker som är värt att behålla, för att de ger oss ett värde.
Vilka tycker du att vi ska behålla?
-
Samhällelig gemenskap till exempel. Jag kan inte tala för Sverige, men där jag kommer ifrån är familjen viktig. Uppoffring för andra människor för att de är en del av din familj, ditt samhälle. Folk går ihop för att hjälpa den svagare personen, för att säkerställa att ingen behöver vara utan. Om det är sju i familjen som är väldigt rika och en som är fattig, så skulle de hjälpa den personen. Så det är vissa värden som jag tycker är viktiga att behålla och ha i åtanke.
Vad har du fått för reaktioner från människor i Nigeria som läst din bok?
-
Boken har blivit mycket väl mottagen, förvånansvärt väl mottagen. Jag var precis på en litteraturfestival i Nigeria förra veckan, före jag kom till Sverige. Jag blev häpen över och lite överväldigad över hur mycket kärlek folk hade för denna bok och hur många som hade läst den. Jag uppskattade det. Jag fick känslan att den här boken har kommit att betyda väldigt mycket för många människor, så det är väldigt tillfredsställande för mig. För det är ju där historien kommer ifrån, så jag är glad att den fått det mottagandet.
Har reaktionerna från läsare i Nigeria och läsare i Europa varit annorlunda på något sätt?
-
Inte särskilt mycket. Jag tycker att läsare verkar anknyta till liknande saker i den här boken. Jag känner att det är sakerna är det vilken person som helst kan anknyta till var de än lever. Jag antar att det talar till hjärtat om vad det innebär att vara människa. Att existera som en person, en kvinna, en man i världen. Jag är också medveten om att läsarreaktionerna i Nigeria är mer personliga. Det är nyanser och detaljer i romanen som kan vara mer familjära för en person i Nigeria och som de förstår snabbare.
Vissa saker i boken är exotiska för mig men vissa saker kan jag känna igen mig som kvinna, till exempel att försöka bli gravid och det händer inget. Boken påminner mig om att vi har så mycket gemensamt. Vi är alla människor i slutet av dagen.
-
Ja, jag tycker att det är det som är så underbart med litteratur. När jag växte upp läste jag massor med brittisk litteratur, trots att jag aldrig hade varit till England på den tiden. Det var massor med saker som de i böckerna pratade om som jag inte visste vad det var. Jag hade aldrig sett snö, druckit Gingerbeer eller ätit Shepards Pie, men trots allt kunde jag knyta an till de här människorna. Det är precis som du sa den det påminner oss om att på en fundamental nivå är vi alla människor.
Läste du mycket litteratur under din uppväxt?
-
Ja! Jag växte upp med läsning. Jag blev förälskad i böcker väldigt tidigt. Jag kommer ihåg när jag gick i förskolan och vi var granne med skolbiblioteket. Jag stannade där och läste och läste. Det var så magiskt. Böcker är så underbara.
Läser du alla möjliga sorters litteratur?
-
Ja faktiskt. Jag läser allt möjligt. Jag letar alltid efter under, magi och du kan få det i vilken bok som helst. Det är en anledning till att jag läser allt. Jag letar alltid efter den den magiska resan och du kan få den varsomhelst.
Läser du böcker även när du skriver?
-
Ja, det gör jag! Men jag märker när jag skriver, så läser jag mer noveller. Jag älskar att läsa så mycket, men det fungerar bäst med noveller då. Dessutom så kan jag säga till mig själv att när jag jag läst klart, då måste jag skriva. Och då kan jag läsa klart.
Varför skrev du din bok?
-
Det var en historia som jag hade tänkt på i ungefär två år före jag började skriva den. Jag började tänka på den för att en av mina vänner dog och det fick mig att tänka på karaktären som blev Yejide. När jag började skriva den var det för att jag hade tänkt på den här historien i två år och det kändes så verkligt. Jag bara var tvungen att skriva den här boken. Det kändes nödvändigt. Så jag antar att det var därför.
Vad svårt att skriva den?
-
Åh ja! Det var stunder då det var svårt. Det var också stunder då det var lättare. Det var ju min första roman och jag höll på att lära mig att skriva något som var så långt. Arbeta med den strukturen. Jag hade skrivit noveller förut, men ingen roman. Så det var en lärande process på många sätt. Det tar tid. Du försöker och misslyckas. Sedan försöker du igen. Det var så det var.
När började du skriva berättelser?
-
Jag var faktiskt väldigt tidig. Jag kommer inte ihåg när, men när jag var nio hade jag redan en anteckningsbok där jag skrev små berättelser och dikter. Men jag skrev före det.
Hade du någon du såg upp till som skrev berättelser?
-
Ja, på sätt och vis. Det var människor, vars böcker jag läste. Det var personer som jag kände personligen. Men också - jag växte upp i ett universitetsstad och författare bodde där. Allt det inspirerade. När jag blev äldre och läste ännu mer, upptäckte jag författare som Toni Morisson, Elisabeth Strauss och Margaret Atwood. Alla dom är inspirerande.
Jag har läst att i en del afrikanska länder är det väldigt få barnböcker som utspelar sig i det egna landet eller som har huvudpersoner som är innevånare i det egna landet. Hur är det i Nigeria?
-
När jag växte upp i Nigeria fanns det en hel del berättelser om nigerianska barn. Olyckligtvis har många förlag som gav ut barnböcker lagt ner. Just nu kan jag inte hitta några av böcker som jag läste som barn. Jag tycker det borde finnas fler berättelser om nigerianska barn. Det finns några, men inte nog många.
Vilka förändringar har du sett i Nigeria under din uppväxt och vad skulle du vilja förändra om du kunde?
-
När jag föddes, så var Nigeria under militärt diktatur. Så jag växte upp under militär diktatur. Nigeria gick inte tillbaka till demokrati förrän 1999, vilket är mindre än 20 år sedan. Det är en stor förändring som jag har sett. En väldigt stor och positiv sådan. En sak som jag skulle vilja förändra är (det är många saker jag skulle vilja ändra) hur våra ledare och människor i regeringen relaterar till människorna i samhället. Jag känner att människorna i regeringen inte är ansvariga för folket, så jag skulle ändra att de är mer ansvariga för folket. Det andra som jag skulle ändra är vår elektricitet. Vi har väldigt dålig tillförsel av elektricitet. Om jag kunde skulle jag knäppa fingrarna och ge oss en beständig fungerande eltillförsel, skulle jag göra det. Det skulle vara fantastiskt.
I Sverige är det många kvinnor som berättar om hur de blivit utsatta för kränkande behandling av män på sina arbetsplatser. Det är många berättelser kommer ut nu. Är det något du kan relatera till när det gäller Nigeria också?
-
Tyvärr. Det verkar vara ett universellt problem. Ja. Definitivt. Det är också något som händer i Nigeria, tyvärr alltför många gånger. Det är också en sak som jag skulle vilja ändra, nu när du nämner det.
Vad är dina planer för framtiden?
-
Skriva en en en bok till! Jag vill gå tillbaka till skolan och få min Fil.dr. Jag har redan akademisk grundexamen och en yrkesexamen. Men jag vill väldigt gärna ha en Fil.dr också, för att jag älskar skolan. Jag vill aldrig sluta. Det är de två sakerna jag tänker på just nu. Gå tillbaka till skolan och doktorera samt skriva en roman till.
Har du arbetat samtidigt som du har skrivit boken?
-
Ja. När jag skrev första boken arbetade jag. Sedan gick jag tillbaka till skolan. Sedan arbetar jag igen. Sedan blev det skola igen.
Vad har du arbetat med?
-
Det har ändrats genom åren. Först arbetade jag på bank. Så har jag arbetat för civilförvaltningen. Jag har också arbetat för ett litterärt magasin som redaktör.
Har du några idéer för nästa bok?
-
Jag tror det. Men vi får se hur det går. Det är fortfarande för tidigt att säga.
