Jag har haft den stora förmånen att få sitta ner och prata med Ernst om hans nya bok. Det som slår mig när jag sitter där och pratar med Ernst är hur lätt han har att få den han pratar med att trivas. Det känns enkelt att prata med honom. Orden bara flödar och tankar väcker tankar. Under vårt samtal så kommer sådana där Ernst-klokheter och Ernst-funderingar. Sådana där som inspirerar inte bara att man vill börja fixa hemma utan som också väcker en lust att själv vilja leva bra. Att göra bra val.
Jag frågade honom hur det kändes att ha gjort sina böcker. Han svarade att det känns bra. Riktigt bra. Böcker är ju på något sätt mer beständigt än de rörliga bilder som han jobbat mycket längre med. Det filmade försvinner och det visas inte mer, ifall det nu inte kommer med i minnenas television. Böckerna de finns kvar och man kan läsa dom om och om igen. Det är något vackert med det.
Ernst berättade att han tyckte att det kändes bra att göra en bok som var inspirerad av hela året. Han hade ju tidigare gjort en julbok och en sommarbok och kände att något saknades. Det han också tyckte kändes så bra var att han i denna bok skrivit mycket själv. Han tycker att fotografen som han arbetat med är duktig och att hon tagit fina foton. Det finns en viss spännande melankoli i boken och så kommer det där Ernstskrattet. Det där som visar att Ernst är en man med humor och båda fötterna på jorden. Han säger att det låter ju inte klokt när han säger det är spännande med melankoli, men att det är så det är.
Ernst berättade att hela boken är gjord i realtid. Höstdelen är gjord på höstdelen och vårdelen på våren osv. Det har känts både skönt och riktigt att jobba så.
Ernst frågade mig innan vi började prata om jag hade lust att skriva om hans bok. Jag kan säga att efter vårt samtal var jag ännu mer sugen på att läsa hans bok.
Jag kommer att rekommendera Anden i glaset till eleverna i 4-6:an, där jag jobbar. De kommer att få en sådan där härlig mysrys-läsning.
