Vår sanna natur är verkligen värd sin vikt. Den är stor, tung och helt underbar. Vilka vackra fotografier!!! Så är det intressant att läsa med.
Tintin, som första gången publicerades på svenska på 1940-talet, läses fortfarande av många. Nu har det blivit datoranimerad film av Tintin också: Enhörningens hemlighet. Man kan ju undra vad det är som gör att han går hem, dessutom i alla åldrar. Den tanken fastnade hos mig och jag satte mig ner och funderade vad det var som jag gillade hos Tintin-serierna när jag var barn. Först och främst tyckte jag att det var hemskt spännande äventyr. Äventyr som gjorde att jag inte kunde lyfta blicken ur seriealbumet förrän det var slut. Så var det kapten Haddock, som fascinerade mig. Han dyker upp i Krabban med Guldklorna. Som vuxen kan jag se att Kapten Haddock dricker väl mycket – men som barn så tänkte jag inte så mycket över det. Jag tyckte att han var både spännande och rolig. Det var så spännande att han svor – om än sina egna sorters svordomar. Eller så var det just det att han hade sina egna sorters svordomar som jag gillade. För jag kom ihåg att jag inspirerades till att hitta på egna svordomar att ta till när jag blev riktigt arg. Så råkade han alltid ut för saker, som fick mig att skratta. Fast jag erkänner att ibland kunde jag tycka att han var lite väl arg. Jag tyckte också att Dupond och Dupont var dråpliga. Stackarna fastnade ju i sina hattar, slog sig och ramlade! En slapstick-humor som roade mig. För att inte tala om Professor Kalkyl, som dyker upp i Rackham den Rödes skatt. Han fick mig att skratta så jag hade ont i magen. Han hörde ju så fel och jag älskade det. Det var verkligen min sorts humor. Dessutom var det faktiskt också Milou som gjorde att jag tyckte om Tintin-serierna. Åh, vad jag tyckte om denna hund. Jag ville också ha en liten Milou-kompis!!! Stackars mina föräldrar – jag tjatade nog öronen av dem! Men själva Tintin då? Vad tyckte jag om honom? Jag tyckte att han var trevlig, men jag ägnade inte honom så mycket uppmärksamhet. Han var i sig själv inte intressant. Fast höll på honom gjorde jag!
En del böcker minns man länge, länge efter man har läst dem. Andra böcker försvinner ur minnet nästan direkt efter man har läst dem. Vad är det som gör att det är så? Vad är det som gör att just den boken kommer jag ihåg, men inte den? Beror det på hur bra boken är? Fast jag har läst böcker som jag tyckte var jättebra, men som ändå försvunnit ur mitt minne efter ett tag. Det finns däremot böcker som jag tyckt varit rktigt usla, som jag fortfarande kommer ihåg att jag läst. Beror det då på vad man känner när man läser boken? Kanske är det vilka tankar boken sätter igång eller om boken påminner en om något. Kanske är det att boken gör att man upptäcker något nytt. Man får vara med om ett nytt äventyr. Vad det än är så märker jag i alla fall att jag kommer ihåg böcker mycket bättre nu när jag skriver om dem. De sätter sig på ett annat sätt i mitt minne numera. 
Här har ni boken som blir en perfekt julklapp. Det är läsglädje, spänning och mysterier. Det barn som får denna bok i julklapp kommer att få en mycket mysig julläsning!
Den sista häxan är spännande bok i lättlästserien från LL-förlaget om året 1757, då 17-årige Erik utpekar några av byns kvinnor som häxor. Allt börjar då hans förälskelse säger nej till honom, husets två kor dör och så får han höra berättelser om vad häxor kan ställa till med. 
