Det är alltid lite nervöst att ge sig på en bok som följer upp en tidigare läsupplevelse som drabbat en med full kraft. När jag läste Expeditionen blev jag helt besatt. Jag slukade sidorna, ville veta mer, tänkte på Andréeexpeditionen långt efter att jag slagit igen boken. Så när jag började läsa Vitön fanns frågan där direkt: kan den här boken framkalla samma känsla?
Svaret är ja. Utan tvekan.
Än en gång blev jag fullständigt uppslukad. Så pass att jag inte hade kunnat sluta läsa ens om jag velat. Tankarna snurrade ständigt kring vad som egentligen kan ha hänt på Vitön. Jag ville sitta där med föremålen från expeditionen, vända och vrida på dem, leta efter ledtrådar som kanske fortfarande gömmer sig i detaljerna. Jag ville – trots min egen fobi – resa till Vitön, bara för att komma närmare gåtan.
Vitön är en djupt fascinerande, nästan hypnotisk bok. Bea Uusma skriver med en sådan närvaro och envis nyfikenhet att den smittar av sig på läsaren. Det här är inte bara en berättelse om en expedition som gick fel, utan om ett mysterium som vägrar släppa taget, som fortsätter leva och växa i ens tankar.
Vitön är helt enkelt beroendeframkallande. Och ännu en gång har Bea Uusma lyckats med det där sällsynta: att få mig fullständigt, obönhörligt besatt av sitt ämne. Man förstår utan tvekan varför boken vann Augustpriset i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar