Den sista kamelian är en härlig blandning av feelgood och mystik, med två tidslinjer som vävs samman på ett sätt som gör att man vill läsa vidare hela tiden.
Jag fastnade direkt för blomtemat. Att kamelian, en så skör och vacker blomma, får bära så mycket symbolik och hemligheter i berättelsen är något jag verkligen älskar. Blommor är viktiga för mig även i verkligheten, så det kändes fint att läsa en roman där en växt får stå i centrum.
Det är många karaktärer att hålla reda på och ibland fick jag verkligen koncentrera mig för att inte tappa bort vem som var vem. Men när allt började falla på plats tyckte jag att det var riktigt belönande. Jag gillade båda tidslinjerna, men den historiska delen grep nog tag lite mer i mig. Jag älskar att få sjunka in i en annan tid och känna historiens närvaro.
Den sista kamelian blev en sådan bok jag gärna tog fram på kvällen, när jag ville försvinna in i en annan värld. Den hade precis den där blandningen av värme, hemligheter och lite mörker som gör att jag fastnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar