Domherrens sista sång av Marie-Louise Marc

Jag försökte vänta med att läsa Domherrens sista sång tills vi kommit närmare jul, men det gick inte att stå emot. Trots att jag anade vilken läsupplevelse det skulle bli kunde ingen förbereda mig på hur fullkomligt golvade jag skulle bli. Jag verkligen älskar den här hjärtevarma berättelsen.

Jag tar 89-åriga Margit till mitt hjärta direkt från början. Hon är en underbar gammal dam och det är så fint att få lära känna henne bättre sida för sida. Både hennes liv nu och som ung. Alla delar som hennes liv består av, bra och fina som dåliga och sorgliga.

Men det är inte bara hon som får en plats i mitt hjärta. Marie-Louise Marc skriver så att berättelsen och dess karaktärer kommer till liv. Hon är så övertygande att jag glömmer att personerna inte finns på riktigt. Jag lever mig in i det hela så mycket att jag skrattar till men också gråter vid flera tillfällen. Att jag blir berörd känns som ett för svagt ord. I slutet är det riktigt jobbigt att stänga boken och lämna deras liv. Jag vill vara kvar.

En mer underbar julroman eller feelgoodroman går det inte att få. Läser man inte den så blir tillvaron mycket fattigare.