Det är en förmån att få läsa en sådan briljant berättad historia. Författaren får fram så mycket i sin berättelse trots att sidantalet är knappt.
Allt sägs inte rakt ut. Vissa saker får läsaren förstå mellan raderna. På samma gång är meningarna kärnfulla och Ella-Maria Nutti formulerar sig träffsäkert. Det gör att jag är där på kalfjället med pappan och hans dotter och både ser och känner allt. Från hur skotern vibrerar till hur dottern känner skammen över att inte känna fjället bättre. Olyckan med skotern och vandringen i den blå timmen. Tystnaden som finns mellan pappan och dottern. Utanförskap hon känner, då hon inte lärt sig det samiska språket. Känslan av att ha berövats det samiska arvet.
Berättelsen gjorde starkt intryck på mig och den gör att jag känner mycket. Berörd minst sagt. Det finns en vemodig stämning som breder ut sig och en sorg över vad som varit och hur det kunde ha varit.
I allt njuter jag av det vackra språket och tänker att den här berättelsen kommer jag inte kunna lämna. Den kommer jag att återkomma till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar