Den här är en njutning att läsa på så många sätt.
Först och främst. Det är en klassisk pusseldeckare som är utförd så att självaste Agatha Christie skulle läsa den med ett leende. Jag fullkomligt älskar att sitta och klura på vem som blivit mördad (för författarparet har lurigt nog slängt in ett mord i början av boken utan att tala om vem det är- utan det får läsaren försöka lista ut) samt naturligtvis vem mördaren är. Det vimlar av ledtrådar och misstänkta. Karaktärerna är verkligen utmärkta pusseldeckar-karaktärer. Det här är mumma för hjärnan.
Sedan har vi ju miljön också. Man förflyttas till ett soligt och underbart Capri. Jag känner verkligen att jag är där, tack vare alla detaljer och beskrivning av kulturen. Jag hade separationsångest från platsen i slutet av boken. Det blir till att boka en resa dit.
Till sist så har vi ju maten och drycken. Jag njuter av allt som dukas upp i berättelsen och hungern blir min konstanta följeslagare boken igenom. Det är ett angenämt problem.
Den nya serien Mord under solen har med andra ord fått en lysande start med ”Ett fall på Capri” och jag längtar oerhört efter att få besöka nästa plats tillsammans med paret de la Motte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar