Vilken oväntad berättelse. Visst handlar det om tidsresor, men främst är det en vacker och rörande skildring av en dotters kärlek till sin pappa. Berättelsen berörde mig och jag kan verkligen förstå hennes försök att ändra pappans framtid. Jag skulle också gjort det.
Överhuvudtaget så är det är berättelse man kan relatera till på lite olika sätt. 90-tals nostalgin gjorde sitt till. Så härligt det var med alla dessa referenser.
Jag älskade också Emma Straubs livfulla beskrivning av New York. Det var som att vara där och man blir förälskad i New York igen.
Berättelsen startar på Alice 40-årsdag. Hon har det rätt okej. Hon trivs på sitt jobb. Till skillnad från sina jämnåriga har hon aldrig gift sig och aldrig fått några barn. Hon har växt upp som enda barnet till en ensamstående pappa, en berömd sci-fi-författare. Han ligger nu på sjukhuset på sin dödsbädd.
Efter en utekväll för att fira sin födelsedag vaknar hon ligger hon i sitt rum hos sin pappa, men året är 1996. Hennes 40-åriga sinne finns i hennes 16-åriga kropp. Hon är ung igen och det är hennes pappa också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar