När man tipsat så många om boken och tänkt så mycket på den att man är helt övertygad om att man skrivit en recension om den - då har man läst en riktigt bra bok.
”Alla måste söderut” är berättelse som lever starkt i mig. Det är en berättelse som jag önskar att jag hade oläst, så jag hade kunnat upptäcka den igen. Samtidigt är det en bok som får stanna i min bokhylla för att jag vill kunna läsa den igen. Framför allt vill jag kunna återuppleva den genom att bara titta på den.
Det börjar redan på första sidan med asparna som rös till och sjön som krusade sig motvilligt. Jag blir blixtkär i Marie Lundströms vackra och uttrycksfulla språk och njutläser. Det är en bok där jag får vila i läsningen. Jag får återhämtning och kraft.
Att det sedan platser som man sällan möter i text dyker upp lite kort här och där gjorde sitt till. Det finns något magiskt i att träffa på något från det man fortfarande kallar hemtrakten. Det passar bra ihop med bokens tema om att ha lämnat sin uppväxt och den där vilsenheten om att längta hem till något.
Om du av någon anledning fortfarande undrar om du ska läsa boken, så får du som svar på den frågan ett rungande ja från mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar